Nu är jag trött så huvudet är alldeles snurrigt.
Både av ansträngningen från flytten i sig men också känslomässigt utmattad,av att lämna det som jag trodde skulle bli mitt hem framöver.

Min käresta kändes som en främling,vi var båda spända inför detta och allt kändes bara jättejobbigt.

Känns ändå bra att jag har mitt bohag hos mig där jag befinner mig.
Nu är det bara att fortsätta med sökandet efter eget.
Jag väljer med omsorg,det skall kännas 100 bra för jag vill inte flytta mera,det räcker nu.
Känner att jag måste få landa någonstans och verkligen kunna lita på att det är mitt hem.

Såhär ser det ut just nu med mitt bohag,får låna dotter och svärsons källare

Jag är så tacksam över att få förvara mitt här tills jag hittar ett boende.

Hjärtat värkte när jag tittade in i min älskades ögon.
Vetskapen att det inte blir vi i detta hus är nu verklighet.
Sambotiden blev väldigt kort.
Jag vill ju att han säljer och att vi så småningom kan skaffa något gemensamt,som bara blir vårt,tillsammans.
Men han är inte villig att släppa det han har så då får det bli såhär.
Vi bor på varsitt håll.Olika städer.

Jag är jätteledsen över det men samtidigt så är vi ju båda vuxna och fattar våra egna beslut.

Jag har inget emot att bo själv.Det är ändå en frihet att kunna stänga sin egen dörr.
Tror nog att min käresta tycker på samma vis.

Vi tog med Silver.Bilen som ska till sin nya ägare i Västerås,vi har ju båda köpt Volvobilar för att dra våra husvagnar.
Silver skall jag leverera till Västerås på Måndag,därför tog vi med han hit,så jag inte behöver till Örebro för att hämta.
Smidigare lösning.

Nu skall jag sova....
Godnatt

Det är lika faschinerande varje gång det sker.
Det jag tänker på är hur stor betydelse nattens sömn och vila har för oss.
Hade en fruktansvärt jobbig dag igår,känslomässigt.
Kände sådan stor sorg i hjärtat och förvirring över allt som skett de senaste veckorna.

Känslorna har åkt berg och dal bana,från dag till dag.
Jag både vill och inte vill.
Både kan och inte kan.
Orkar och inte...pjuh!!
Hjärnan har inte vilat en sekund av tiden utan spinner på nya tankar,framtidsplaner och förverkliganden av livets mening.

Känns lite som att jag står högt uppe på ett berg med milsvida utsikt omkring mig och mitt i detta ett blödande hjärta som för sin talan.
Hjärna och hjärta är inte synkade alls utan talar olika språk,förstår inte varandra.
Detta är på väg att slita mig i stycken!

Det enda jag vill med livet är att få må bra i själen.Jag vet,det är stort som sjutton och kräver mängder av mig,av alla som vill nå det målet.

Jag vill leva ett liv där jag känner att jag som människa har ett fullgott värde,att jag duger som den jag är.

Jag vill känna glädje över att vara den jag är och leva i det utan att behöva förvara mina egna tankar,ord och handlingar.
Jag är ingen ond människa.
Jag vill ingen ont eller trampa på någon för att nå mina mål.
Vill bara bli accepterad för den jag är och mötas därefter.

Hela mitt liv har jag fått kämpa för att komma framåt.Jag har mist människor jag älskar,som varit mina stöttepelare i livet...ändå har jag trampat vidare.Envist

Nu blir jag snart 55 år och känner att jag vill ha ett liv som jag själv valt.Göra det jag vill och mäktar med.
Vill känna lycka utan att behöva slita ont mest hela tiden.

Jag vill kunna vara jag!