Idag blev vi bortskämda med underbara smörgåstårtor på jobbet:)

Rickard som fyllde år igår Söndag hade med sig två ugnsplåtar med smörgåstårta.
Riktigt stora.

Vi fick alla äta tills naveln knakade.
Rickard tyckte att det skall vara rejält så alla får äta sig mätta.
Vi lät väl smaka.

Roligt med sådana inslag.Det funkar ju bara på mindre arbetsplatser och blir så oerhört uppskattat.

Jag vet vad jag kommer att ha med mig när jag fyller 55 i Maj:)

Nu är han lämnad hos sin nya ägare.
Kändes i hjärtat!
Vi har åkt många mil ihop.
Lycka till med nya livet !

Igår kväll hade jag till uppgift att se till att bilen jag skall köra till jobbet skulle startas upp med kablar och ladda en stund.
Den har använts så lite att batteriet inte tål något längre.
Tur att jag testade och ordnade det dagen innan arbete.

Det är Silver,Passaten som jag skall köra till sin nya ägare idag efter arbetet.
Är så trött på allt krångel med den bilen så det skall bli skönt att få iväg den.
Vi säljer den jättebilligt till en verkstad så köparen har mycket bil för pengen han betalar.

Ändå hade köparen mage att försöka sänka priset ännu mera.
Jag ilsknade till först och vart sedan ledsen.
Varför skall jag hela tiden hålla andra med grejer och jobba häcken ur mig för andra utan att få något själv.
Bara ge och ge!Leverera ständigt så andra ska få det bra.

Nu räcker det!
Jag har också ett liv.Jag ska inte behöva hela tiden offra mitt för andra.Vill inte längre!!

Han insåg att det var dumt agerat när jag svarade att han får bilen så billigt och att jag inte har ekonomisk möjlighet i dagsläge att efterskänka saker.Att jag själv inte ens har bostad.

Han backade helt då.

Nu ligger jag i tidig morgontimma,orolig över att kanske inte få igång bilen.
Börjar jobba 4.50 i Köping,första arbetspasset på Depån som har hand om uppstarten av allt.
Den tjänsten kan man bara inte komma för sent till!

Vaknade redan 2.15 och kunde inte somna om.
Livet suger energi annars också så fruktansvärt just nu så jag får inte ro.
Var så ledsen hela kvällen igår och somnade efter gråt och med sorg i hjärtat.
Saknar min älskade så det värker i min själ.
Allt känns så fel men ändå rätt!

Hoppas på att detta skall släppa snart så jag kan börja leva igen.
Jag har ju själv tagit steget ut ur vårt samboskap,då är det bara att lösa allt.
Säkert är det besvikelsen efter en kraschad dröm och otryggheten i att inte ha ett eget boende som påverkar mycket.
Kärleken lever ju vidare,om än trasig just nu,men den biten kommer vi att få ordning på,det vet jag.

Såren måste läka och de hårda orden måste bearbetas och blekna innan vi kommer vidare.

Jag saknar honom men inte livet i huset.Behöver mer trygghet än så.
Jag är inte villig att dela boning med ett gäng okända människor som det planeras in i hus och trädgård under kommande år.
Studentboende.
Det får han leva i utan mig.