Har lagt mig i bädden redan fast klockan bara är 20.10
Är helt färdig både fysiskt och psykiskt.

Gick upp 3.45 imorse och började jobba 5.15
Under sista arbetstimmarna fick jag klartecken från min yngsta dotter att jag har en campingplats bokad för 3 veckor under min sommarsemester.
Jag blev jätteglad.
Den är i nära anslutning till deras säsongplats så mina barnbarn kan vara vid min vagn så mycket de bara vill och ändå nära hemmavagnen:)
Superbra!

Sedan kom ett negativt besked.
Skulle låna en peng av en nära släkting som började krångla och ställa orimliga krav som gjorde att jag valde bort denne som lånegivare.
Ingen får börja styra och ställa med mig och kräva saker som jag inte är villig att ställa upp på.
Jag är ju inget barn!

Borde ha begripit att det skulle bli så för denne har svikit mig så många gånger i mitt liv att det inte längre går att räkna.
Jag var fruktansvärt ledsen,främst för att jag gått på samma blåsning ännu en gång.

När jag jobbat klart för dagen kom jag i samspråk med en kollega om livet,löften,besvikelser och hur viktig kommunikation är mellan människor.
Denne person erbjöd på stående fot att låna mig pengarna för han anser att jag är värd den lyckan att få min husvagn,mitt boende.
Vilken människa!

En sviker så står nästa och väntar på att få hjälpa.
Jag tackade så mycket för omtanken och erbjudandet.
Berättade att jag med dotterns hjälp lägger ut allt själv och hon med familj hjälper mig med månadens mat och annat som är nödvändigt.

Gillar inte att vara barskrapad men det blir ju fram till nästa lön,sedan är allt ikapp igen.

Det suger sådan kraft att pendla mellan hopp och förtvivlan.
Åkte hem till min tillfälliga boning efter jobbet.Dottern och jag pratade om lånet som inte blev av.
Blev under tiden sms bombad av personen ifråga som skulle låna mig pengarna,med olika beskyllningar,elakheter och förmaningar.
Det hela slutade med att när denne inte fick sin vilja igenom så bad denne hela vår släkt att stoppa ansiktet i dynga....huuu....
Väldigt moget!

Känner bara en stor tomhet över ett sådant beteende.

Bytte så om och stack ut på min träning för idag.
Var så nedtryckt i skorna att jag inte orkade hela 8 km passet utan gav upp efter 5 och återvände till huset,med lungorna värkande av ansträning.
Orken fanns bara inte!
Körde lite styrketräning istället.Stretch och dusch.Åt lite mat.

Hängde upp bebiskläder på tork,det är min meditation:)Mysigt med alla små sockor,sparkdräkter och haklappar.
Det trivs jag med.

Familjen åkte hemifrån några timmar för att snickra hönshus.Under tiden vilade jag och hängde upp en maskin till med tvätt:)

Kände mig sådär genomledsen och uppgiven hela kvällen.
Det är tur att jag har mitt lilla barnbarn som solstråle i tillvaron.
Saknar min älskade!
Han har fullt sjå med att bygga upp sin egen vardag sedan jag valde att flytta ifrån hans hem.
Förstår det.
Saknaden blir inte mindre för det.

Känns lite som att min tillvaro är lite jobbig just nu....men det är bara att bita ihop och knalla vidare i livet.
Någon gång skall jag väl ändå kunna hitta min trygghet.
Den egna dörren att stänga,känslan att inte behöva vara beroende av andra för att få ihop min tillvaro.

Jag har arbete,god hälsa,underbara ungar och några fina vänner:)
Det kommer man väldigt långt på.

Imorgon är en ny dag:)
En jättespännande dag!