Vaknade tidigt denna Aprilmåndagsmorgon.
Regnet smattrade på husvagnstaket och det är ett ljud som ger mig lugn och frid.Känns skönt att vara inomhus när det regnar.

Tänker på allt som hänt och på vad som väntar mig i framtiden.
Det passerade kan jag inget göra åt,däremot styr jag helt och hållet själv över min framtid.

Tänker på det jag har idag.
Mina underbara barn,barnbarn,en syster som älskar mig.
Mina vänner som finns för mig när jag verkligen behöver dem.
De som ställt upp för mig i lägen då jag gråtit av förtvivlan över min vilsenhet i tillvaron,över smärtan i min själ.
Det är inte så många sanna vänner jag har och de som finns där är så värdefulla.Så fyllda av kärlek till livet,förståelse för det smärtande,tärande som äter på min själ.
Ni finns där och ger mig tröst,er vänskap och värme.Ni viker inte undan utan stöttar i vått och torrt.

Tack mina barn och sanna vänner <3

Jag vet inte om min älskade finns kvar hos mig.Kontakten är så knapp.
Jag vet bara att jag älskar honom och kommer fortsätta göra det,vad som än händer.
Livet ville inte vår framtid i samboskap i det huset,det är bara att acceptera.
Jag lever ändå i tron att om kärleken finns så hittar vi andra vägar,lösningar.
Det gäller bara att båda verkligen vill.

Våra liv är väldigt olika,det behöver inte vara ett hinder.Det blev ett hinder för mig när jag befann mig i en tillvaro fylld av stress,frustration över att inte åstadkomma något vettigt och hållbart av det som fanns ikring mig.
Mitt i detta helt ensam,trött och orkeslös.Rädslan tog över min känsla helt.

Nu är den tiden över och det är jag glad för.Jag hade nog inte fått något vettigt ur denna känsla som fanns inom mig.
Jag ångrar inte att jag gav mig in i det.Det jag känner ånger över är såren det gav,smärtan över att ha misslyckats,felbedömt så totalt.

Det var fel val att flytta in i en annan människas liv,tro att jag skulle passa in och må bra i det.
Jag trivs och mår bra med personen i fråga,oftast.
Men inte det övriga.
Det är inte Mitt liv.
Jag får inte plats där.Behovet av större utrymme som människa är så mycket mer för mig.

Nu blickar jag mot framtiden.

Mot mitt/vårt nya liv.
Jag vill ha min älskade med mig,valet ligger hos honom.
Jag förstår honom,vilken väg han än väljer.

Styrkan inom mig växer igen,dag för dag.Bygger på nya livet.
Jag har gråtit många tårar,känt enorm sorg över det inträffade.

Jag lever.Har hälsan.Ett tryggt arbete jag trivs med.Min familj,min lilla söta katt.
Allt har utökats med en bil som jag är helt beroende av för att kunna röra mig de mil som för mig till arbetet.
En husvagn tillkom i veckan,nu har vi,Titti och jag ett boende.
Vi söker bostad för fullt.
När detta sker får framtiden avgöra,vi är trygga i vår bostad på hjul,som sedan blir vår sommarstuga när vi hittat hus/lägenhet.

Där står vi....blickar framåt!