Det är vissa saker i ens liv som kan vara svåra att ändra på.
Sånt där som man bara känner att det måste göras på ett visst vis.

Jag var med om en sådan sak imorse.
Jag,min yngsta dotter och hennes lilla dotter kom ner hit till våra husvagnar igår Fredag.
Jag bestämde mig för att ge mig ut tidigt Lördag morgon för att gå/jogga en mil,längs stranden här i Bödabukten och inne i skogens grönska.Detta skulle jag göra innan solen hunnit upp allt för högt på himlen.
Det är nu våran sista hela dag här under min sommarsemester och jag kände att jag vill suga ur precis all njutning som går denna morgon och dag.

Vaknade så 4.30 imorse av att fåglarna började kvittra lite försiktigt utanför husvagnen.
Kikade ut och såg att himelen började rodna lätt bortom havet.

Kände att jag var väldigt,väldigt trött och ville ligga kvar i sängen,samtidigt som samvetet,eller om det var själen som talade,jag vet inte vilket.

Hursom så kändes det som att jag bara måste gå upp och se till att komma ut innan solen gick upp,för att hinna njuta av det en sista gång denna sommar.

Sedan tänkte jag att varför ska jag tvinga mig upp,när jag var så himla trött,att gå upp för att möta något jag redan njutit av så många gånger under min sommar här på Öland.

Tänkte om,drog ned rullgardinen,gosade ner mig i sängen och med gott samvete somnade jag om.
Det var jätteskönt!
Jag behövde den vilan och sömnen för sedan vaknade jag igen två timmar senare.
Pigg och utvilad.Bryggde mitt morgonkaffe och bytte om till träningskläder.

Gav mig så ut på min runda som det var tänkt.Lite senare bara och havet,solen och vågorna fanns där och mötte mig med en omfamning.
Jag var pigg och glad och stegen kändes oerhört lätta.
En strålande morgon:)

Fixade min mil med glans.
Svettig och blossande gick jag så in på bageriet,köpte med gott nybakat bröd och även smaskiga sallader vi kan ha till lunch.
För att inte behöva lägga tid på matlagning idag utan bara göra det vi vill.
Imorgon bär det av hemåt igen med bilen lastad med sånt som behöver hem.