Gårdagen gick till historien verkligen vad gäller min hälsa.
Jag som är van att ta mig vart jag vill, hur jag vill och när som helst, blev varse om begränsningarna då min kropp sade ifrån.

Har ju dragits med en envis hosta och svullna luftvägar samt halsont av och till i 6 veckors tid.
Med avbrott under en vecka mitt i där, då jag trodde att allt var över.
Det som skedde istället var att jag blev ännu sämre.
Hostade dag och natt så halsen sprängvärkte och luftvägarna blödde av ansträngningen.
Hostade så jag kräktes.

Det slutade med att jag till sist gav upp de egna försöken med vård och sökte hjälp på min nya Vårdcentral här i Kungsör.
Min käresta hade då sett min hemska, variga och trasiga hals och tyckte att det var hög tid att få hjälp för att få bukt med eländet.
Han såg ju hur jag sakta men säkert tappade orken och min livsglädje började tryta.

Att ständigt plågas av en hosta som slet sönder kroppen och aldrig gav någon ro, inte ens på natten.Andningen var anstränganande då luftvägarna var tjocka och svällda.Halsen blödde.
Jag hade levt på hoppet om att det skulle ge sig då andra talat om att de hostat under några veckor och sedan var det över.

Mitt var då på 6:e veckan då jag kontaktade sjukvården.
Fick ingen besökstid utan via telefonen ställdes diagnos och mediciner skrevs ut.
Jag var grymt besviken över att inte få komma till någon som mötte mig personligen och med egna ögon se och känna på mig, hur jag mådde och vad som felade.
Därefter bedömna huruvida allt skulle behandlas.

Nu blev det inte så och jag godtog detta.
Under hela denna tid har jag skött mitt arbete, så när som på 1 1/2 dag första omgången då jag hostade så hemskt att jag kräktes, såg knappt vägen när jag körde bussen.
Det var inte trafiksäkert, så jag blev hemma de 1 1/2 dagarna.
Jobbade så vidare, trots att jag inte var kry på långa vägar.

Igår hände någonting som gjorde mig riktigt rädd.Jag hade jobbat till 23 kvällen innan och kom hem, helt slut efter min arbetskväll som varit ganska händelserik med rökutveckling på bussen jag körde och åtgärder därefter.
Säkert hade det en påverkan på mina krafter, att bli så rädd en stund.
Det tar ju om man inte är vid full vigör.

Torsdag morgon vaknade jag så efter timmar av djup sömn varvat med grymma hostattacker som jagade mig ur sängen några gånger.
Varmt the med honung och färsk ingefära fick hostan att dämpa sig något.
Tog mina mediciner som bestod av en slemslösande hostmedicin, Mollipect.
Den hade jag blivit rådd att inte ta när jag skulle sova och det gjorde jag inte.

Sedan hade jag fått ut Rinexin, slemhinneavsvällande medel som gav mig biverkningar, torr mun ( vilket knappt gjorde hostan bättre)
Torra ögon samt svidande torra slemhinnor i underlivet.
Det sistnämnda var knappast behagligt att sitta med i timmar på bussen...vad jag led!
Men stod ut, med hopp om att få bli frisk.

Sista medicinen var en nässpray med Cortison, Nazonex som jag kände, öppnade upp så jag kunde andas lättare.
Tog även Ibumetin då huvudvärken tog över allt vid intensivt hostande.
Hade då även ont i mellangärdet och nacken.
Det ena gav det andra liksom.

Denna morgon hade jag börjat med att ta hostmedicinen samt de avsvällande tabletterna.
Tog det lugnt i sängen nån timme innan jag påbörjade dagens sysslor innan mitt arbete som började 12.45
En hel del skulle hinnas med, men jag hade gott om tid.

Gick ut i snöyran, årets första snö.
Handlade det jag behövde för tillverkning av Potatisgratänger till på Lördag då min blivande svärson fyller 30 år och har stor fest, för 80 bjudna gäster.
Kände redan på affären att jag var väldigt kraftlös, orken ville inte räcka till och jag hostade rejält.
Fick hem kassarna med stor möda och genomsvettig.
Bytte bort de svettiga plaggen.

Andningen kändes jobbig när jag så stod och skalade potatis.
Tog så nässprayen och kort därefter vart andningsvägarna öppnare.
Började känna mig väldigt darrig i benen.Satte mig en kort stund, intog lite frukost.
Min aptit hade inte varit nå vidare de senaste dagarna.Var aldrig hungrig och åt jag så smakade inget.

Darrningen i benen spred sig till resten av kroppen, händerna gick inte att hålla stilla.
Kände mig yr och hjärtat hamrade i bröstet, kände pulsen överallt.
Kollade pulsen och den var drygt 100 i vila, satt på en stol.
Det visslade i huvudet.
Allt bara tilltog vartefter.
Blev kallsvettig, andningen var tung och jobbig.

Nu blev jag riktigt fundersam...vad var detta?
Ringde till min käresta som snabbt konstaterade att jag hade fått en reaktion på någon av medicinerna, troligen hostmedicinen.
Jag skulle kontakta Vårdcentralen som skrivit ut allt.
Gjorde så, kom bara till en svarare som gav mig en tid de skulle ringa, 2 timmar senare.
Nää det var inte nog.
Jag behövde hjälp nu!
Kände hur tungan domnade på vänster sida och mitt tal påverkades.

Ringde 1177 och kom så fram efter ca 5-6 minuter, långa minuter vill jag lova.Jag hade då tagit mig till sängen och halvlåg i den.
Förklarade mitt ärende och fick mängder med frågor.
Sköterskan släppte mig inte förrän 10-15 minuter senare då hon var trygg i att jag inte behövde in till sjukhus.
Hon trodde att jag hade en allergisk reaktion på troligtvis Mollipecten.

Domningen i tungan släppte och jag blev redigare i huvudet, var förvirrad innan och osammanhängande i talet.

Hon släppte mig efter att jag givit henne löftet om att ringa 112 och ambulans om jag blev sämre, om jag kände att jag höll på att svimma eller domnade mera.
Hon ville att jag kontaktade min Vårdcentral snarast.

Ringde min käresta och lugnade honom innan jag ringde Kungsör Vårdcentral igen.
Han vill komma men det kände jag inte vara nödvändigt.
Det var ändå 4 mil att åka.
Han var heller inte kry, hade halsont.
Det snöade och hans bil har sommardäck.

Fick så en uppringningstid om 2 timmar.Vilade under tiden.Upp på toa på darriga ben.
Kontaktade jobbet också vid två tillfällen.
Sjukskrev mig och även där tala med en rar sköterska.
Hon gav också hostmedicinen som orsak till mitt tillstånd.

Vilade och kände hur darrningarna avtog sakta och pulsen lugnade sig, kunde så andas lugnare och började känna mig kall och frusen.
Bädda in mig, tog tempen.Hade 35.6
Drack vatten och bara dåsade.
Blev fruktansvärt trött och matt.Det var kämpigt att bara gå på toa.

Vårdcentralen ringde så vid 14 tiden.
Snabbt samtal.Fick en läkartid.
Sköterskan i telefonen tyckte att jag hade gått för länge med allt och att min kropp nu sa ifrån, den orkade inte med mera utan krävde vila och stillhet.

Petade lite i köket innan det var dags att traska till läkaren.Klädde mig varmt och gick lugnt till Vårdcentralen.
Det snöade och blåste.
Kände mig lite som jag inte var jag utan som att jag var nån annan.Trött, seg, slocknad liksom.
Ville inte se på folk, tittade ner.Ville bara vara ifred.
Hade huvan uppe på tröjan för att krypa in i mitt eget, bara vila i det.

Satt och hostade då jag väntade på att komma in till läkaren.
Blev så inkallad till en lugn, trygg äldre man.
Han tog sig tiden att lyssna, ställde frågor och väntade på mina svar, såg på mig hela tiden.
Precis vad jag behövde!
Han lyssnade på mina lungor.
Vi pratade om den allergiska reaktion jag fått och han bekräftade att det var hostmedicinen.
Den skulle jag inte ta mera.

Jag berättade om hur aktiv jag var i friskt tillstånd, han imponerades av mina cykelturer till jobbet :)
Sedan sade han i lugn ton åt mig att min goda fysik skulle läka mig, med lite hjälp av nässprayen som höll luftvägarna öppna och likaså tabletterna för svullna slemhinnorna.
Det jag måste göra var att tillåta min trötta kropp vila.
Vila, vila, vila tills jag kände att den fick krafterna åter.
Inget annat hjälpte menade han på.

Så inget arbete och andra sysslor som krävde kraft och ansträngning, bara ta det lugnt och vila.

Det kändes så tryggt med hans ord för de gav mig ett ok till att inte ha dåligt samvete för mitt jobb.
Jag har ju verkligen givit mitt yttersta för att sköta mitt arbete, men nu orkar kroppen inte mera.
Den satte stopp!
Drog i alla nödbromsar som fanns...

Så nu är jag hemma.
Tillbringade resten av dagen och kvällen i sängen.
Åt och drack, mycket vatten.
Pratade med min dotter, nin käresta och folk på Facebook, de var mitt sällskap.
Alldeles lagom då jag ville vara för mig själv och bara dröna i sängen.

Kände att jag inte varit snäll mot mig själv, hade hört och känt varningssignalerna och bara viftat bort dem.
Vännernas råd och kommandon om vila från jobbet hade jag hostat bort, inte viljat höra.

Nu gör jag det, hör, ser och lyder.
Vilar Vilar och vilar ännu mera

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha blivit hämtad av mina tjejer på Måndag eftermiddag 8/4 så kunde jag vara lite ledig. Hade först under Måndagen efter jag sovit 5 timmar, städat ur rummet jag sovit i. Det var nog evigheter sen den fått sig en ordentlig städning. Nu b...

Söndagen blev en riktigt spännande och rolig och lång dag. Vi checkade ut och lämnade hotellet för att spela de två sista matcherna. Tjejerna jätteduktiga och gick till Final. Den spelades ganska sent och vanns av Täbytjejerna överlägset. Så ...

Fredagen och Lördagen var fylld av glada pigga tjejer. Det spelades två matcher per dag och för mig blev det mycket väntan som jag ägnade åt att se på matcherna, städa buss, ha bussen öppen och varm så tjejerna kunde vila och torka matchtröjorna i me...

Den 4/4 körde tjejerna mig till depå Håbo buss utanför Bålsta för min första körning för det bolaget. Tjejerna behövde bilen hemma och jag hade ju ingen nytta med den när jag skulle iväg i flera dagar i busskörning. Installerade mig först av al...

Fast jag var bortrest i jobb hela Påskhelgen så jag missade allt påskfirande hemma med allt vad det brukar vara. Äggletning, påskbuffe och påskgodis. Nu hade tjejerna en överraskning åt mig när jag kom hem. Dem hade sparat mat åt mig från buffen...