Lördagsmorgonen bjöd på lite mera krafter i min trötta kropp.
Hostade ur nattens skrovel som samlats i luftvägarna, det släpper mängder med obehagligt skräp som river och gör ont på sin väg upp.
Betyder också att allt håller på att återgå till normalläge, läker och helas.

Min röst är ännu påverkad, säkert stämbanden som tagit så mycket stryk av hostan.
Har också haft ont under vänster bröst och armhålan vilken troligtvis är en bristning i bröstmuskeln.

Sanslöst hur illa tilltygad man kan bli av en "vanlig" luftvägsinfektion!

Nåja, snart är den överstökad och krafterna kommer åter mer och mer.
Jag har inte bråttom någonstans, så tiden till att läka och vila tar jag mig.
Inget funkar ju om jag inte har hälsan i behåll.

Vana trogen som alla andra mornar, serverade jag Fröken Pälstoffla hennes frukost, bestående av Sheba och en skvätt Insulin.
Det är verkligen en liten mängd hon får nu av insulinet, känns bra.
Kanske kan vi jobba bort hennes diabetes.Det kommer ju nya råd och rön hela tiden och jag testar med lite nytt så får vi se :)

Efter frukost klädde jag mig för att gå till Församlingshemmet.
Vid senaste Kyrkvärdsmötet bestämdes det att vi skulle samlas idag under några timmar och först fika, prata lite och sedan gemensamt gå igenom Nattvardens rutiner.
Såg fram emot detta med glädje.
Dels för att få återse alla jag lärt känna nyligen, men också för att få mera kunskap i de uppgifter Kyrkvärdskapet innefattar.

Det blev lite av en besvikelse....ingen var där och jag väntade en bra stund, ingen dök upp, tog lite bilder och gick sedan hem.
Får ta reda på vad som vart fel.Det gör jag imorgon vid Högmässan.
Kanske hade de ställt in och missat informera mig ...det visar sig.

Satte mig i bilen och åkte till Surahammar och min yngsta dotters familj.
Roligt :) Kom iväg dit många timmar tidigare än vad det var tänkt.
Där jobbade mina svärsöner för fullt redan.
Det skulle iordningställas en plats för familjens stora husvagn bredvid huset.

Inne serverades det frukost av min dotter så vi samlades där först när jag anlänt.Fick mitt kaffe ändå som jag hoppats på hemma i Kungsör.

Vi röstade om lunchmenyn och det blev Tacos bestämt:)
Sedan drog arbetet igång igen.Det kördes bort jord och jag passade barn under tiden.
Gick sedan iväg och inhandlade ingredienser till lunchmaten.

Bar kassarna åter och det tog krafter vill jag lova.Något frustrerande när jag bara har kanske 40% av min normala kapacitet...Pjuh!
Tålamod...Tålamod!!!
Inte så lätt när jag vill leva som jag brukar.

Fixade maten med båda mina döttrar.
Äldsta hade också anlänt, med mitt minsta barnbarn.
Han blir ju så glad när han träffar mig och jag honom.Tjuter av glädje och vill till min famn <3
Älskade lilla unge!

Vi åt och mådde gott.Skrattade och tokade så tårarna rann och min stackars röst sorack helt.
Två av mina barn med sina familjer.
Så härligt med en spontan, liten familjeträff sådär.
Glass till efterrätt.Hallonsorbet till lilla mjölkallergikern.
Tänker alltid på henne när jag fixar mat.

Jobbarna gick ut igen och vi dukade av.Diskade lite och lade mig sedan att vila en stund på soffan.
Familjens djur slöt upp, en på golvet och andra på min mage.
Hund och katt.

Bilden jag lagt ut på dem är från kvällen innan, min dotter skickade över den och visade hur båda pälsvännerna lagt beslag på hennes plats i sängen:)

Dagen gick.Hann prata en del med min äldsta dotter som är Beteendevetare.Vi talade om mitt behov av att ha ett eget liv, hur jag värnar om den.
Det behovet kommer mycket av att jag hittat min egen identitet efter alla år och att jag skyddar den nu.
Likaså talade vi om hur det påverkar andra människor i min närhet.
Hur trygg jag är i mig själv och att mitt liv ger mig en stor glädje.
Jag är inte bunden vid någon annan människa för att vara lycklig och harmonisk.

Tids nog kommer jag att släppa på detta och kanske låta någon jag vill leva med komma in...eller inte:)
Det visar sig...

Vid 18 tiden kände jag att det var dags att fara hemåt.
Krafterna var ganska uttömda och hemmets lugna vrå lockade.
Vi fick härliga timmar tillsammans alla och det känns fint:)
Delar av min älskade familj!!

Åkte så mot Köping och Kungsör.Satt i bilen och njöt av körningen med min härliga Volvo.
Lyssnade på cd skivor jag rotat fram under morgonen.
Scorpions spelade på hög volym.

Bestämde mig för att åka in på jobbet och skrubba av min genomsmutsiga bil.Led av att se den så.
Hade med schamposvampar och hink.
Spelade musik där inne i tvätthallen och mådde som en prinsessa av att bara vara, tvätta och skrubba i lugn och ro, njuta av stunden.
Med min bil och Scorpions:)

Tvättade över den 4 gånger innan allt hade släppt.Var extra noga med fälgarna då de straxt skall bytas till vinterdäck.

Var nästan klar när en kollega körde in sin buss för tvätt.Körde snabbt undan för att inte vara i vägen.
Körde runt och ställde mig bakom bussen och gjorde klart mitt.
Pratade med kollegan en stund och sedan var det dags att fara hemåt.
Så skönt att få detta gjort och Emil, min bil blev jättefin.

Jag är så glad över att kunna äga denna snygga modell av Volvo.
Har ju pratat i många år att skaffa en V 70 och nu har jag en.
Min egen!
Perfekt att dra min husvagn.
Snyggt och stilrent ekipage, helt i min smak:)

Kom så hem och gjorde kväller.
Glad över att ha åstadkommit så mycket idag.
Fått krama på de mina och att krafterna räckt, att jag lyckats fördela så bra, med en vila där mitt i med katt på magen:) Mysigt!
Härlig Lördag!

Min träning har ju varit helt nere nu i flera veckor.
Jag har inte ens gått promenader.
Först klarade jag det inte pga att hostan slet mig i bitar.
Växlingen varm och kall luft var förödande, vilket kändes rejält när jag ännu orkade arbeta.
Bussens dörrar öppnas ju i ett och det drar från fläktarna....
Allt detta gjorde att jag försökt hålla mig inne.

Sedan kom den allergiska reaktionen mot hostmedicinen jag fick utskriven efter telefonsamtal med Vårdcentralen.
Inget läkarbesök, inga frågor.

De timmar av skräckblandad oro med skyhög, skenande puls, hela kroppen i darrning,yrsel och domningar gjorde att mina krafter tröt fullständigt.
Efter alla veckor av sömnlöshet pga hostan, smärtan i luftvägarna, huvudvärken och besvären med att över huvud taget kunna andas, så var min kropp helt slut.

Total vila gällde efter läkarbesöket som jag då äntligen fick, efter all den långa tiden.

Allt detta har nu givit mig besvär med magen.Har svårt att gå på toa.
Det kan gå flera dagar utan att magen fungerar mot tidigare i stort sett klockrent varje dag.
Jag vet att detta beror på avsaknad av träning.

Har druckit mycket vatten under hela denna tid.Vatten är bra för tarmfunktionen.Mycket viktigt!

Igår var det riktigt jobbigt....kände mig som en uppblåst ballong i magen.
Äter fibrer och varierad kost.
Sedan har jag förstås tröstätit choklad och pepparkakor :) Vet inte om sockret påverkar också.

Nu i skrivandes stund har det kommit igång efter nästan en vecka, men det har varit plågsamt.
Jag hoppas kunna börja lite försiktigt med promenader idag.
Så fort jag är fullt återställd så kommer fastepaketet fram:)
Den ser jag fram emot med spänning.
Rensa ut allt skräp ur kroppen efter dessa veckor.

Men först krafterna åter.
Vill ju inte straffa kroppen efter sjukdom, bara hjälpa att komma vidare, sundare och piggare.

Min lilla sambo tycker verkligen om att ha mig hemma.
Hon tom väcker mig mitt i natten för att tala om det:) hmmmm....
Nu vet jag inte om jag uppskattar det sådär jättemycket....

Nåja, jag är vaken och har tagit mig lite varm glögg.
Så gott och skönt för halsen.
Låg lite meddelanden och väntade på mig på nätet:) Skoj!

Det tända ljuset är den enda ljuskällan jag nu har och Fröken Titti ligger förnöjsamt och snarkar intill mig.Nu sover minsann hon:)
Detta är ju det jag älskar med katter, att de har en egen vilja och gör precis som det faller sig in.
Det är min melodi:)

Skall straxt släcka och sova några timmar till.
Arbetsdagen kommer att vara längre och det vill jag orka med.
Känns så galet att vara så kraftlös att jag nätt och jämt orkar fixa min busskörning.
Jag som i vanliga fall far omkring som ett torrt skinn överallt.

Det gäller nu att ha tålamod och ta mig tiden att läka kroppen.Få den i form som håller.Orkar inte med en dag med hosta igen....
Känner hur luftvägarna är såriga och sönderhostade ännu.
Ömma och känsliga.

Tur att jag har så stark fysik sen innan att det inte kommer dröja länge förrän jag är åter i full fart.
Simmar lugnt!
Helgen bjuder på lite kyrklig verksamhet.
Den har ju också legat på is i många veckor pga hostan.
På Lördag skall vi gå igenom Nattvarden alla Kyrkvärdar som känner sig behöva det.

Hoppas på att under nästa år få gå en riktig Kyrkvärdsutbildning för att få ordentligt med kött på benen för kommande verksamhetsår.
Har ju en del med mig från Grundutbildningen inom Svenska Kyrkan, men det är aldrig fel att få mera kunskap.

Nu kommer sömntåget tuffande i fjärran så jag skall göra Titti sällskap i drömmarnas värld.
Vem vet :) kanske drömmer jag om något snyggt..typ.. :)

Vaknade tidigt imorse och tog det lugnt innan färd till jobbet.
Saknar cyklingen dit!

Kände mig lite matt i knäna.
Jätteroligt att komma till jobbet igen och se kollegornas uppriktiga glädje över att jag var tillbaks.
Fick lite gliringar om att min träning orsakade min luftvägsinfektion.
Lite bus av kärlek:)

Körde 4 timmar buss och det var härligt igen.
Kände bara hur mina krafter tröt och när klockan var 10 var jag blek och matt, hes och jättetrött.
Chefen skickade hem mig då jag hade garagetjänst och det går att avvara om det krisar.

Kom hem och lade mig efter en kopp glögg och några pepparkakor.
Somnade bums, vaknade 2.5 timmar senare.Hade sovit jättetungt.

Vaknade alldeles groggy.

Sedan har tiden bara gått.
Har ätit mat, fikat, duschat.
Pratat med vänner på nätet och bara samlat krafter för att jobba igen imorgon.
Kom i kontakt med min vän i Karlskoga som tränar mycket också och han ska hjälpa mig komma igång igen, så snart jag återfått mina krafter.
Han vet att jag går på för hårt i träningen om ingen håller mig under uppsikt.
Den uppgiften får han gärna ta, har förtroende för honom.

Snart sova en hel natt igen.
Ska bli skönt.
Titti håller mig sällskap hela tiden:)

Gör idag ett försök att börja arbeta igen.Längtar efter mina kollegor och kunder.De är ju en stor del av mitt positiva liv.

Börjar 5 idag.
Är jättetrött när jag sitter i sängen och dricker mitt morgonkaffe i skenet av ett tänt ljus.
Gårdagen flöt på med diverse småsysslor.
Livet överraskar mest var stund, med avslut som leder till nya tankebanor, nya beslut längs vägen.

Känner att jag inte kommer att släppa in en man i mina känslor något mera.
Det räcker med stormiga stunder.
Nu ska jag bara njuta i lugn och ro.
Vill jag ha något utöver det så skaffar jag det :)

Håll tummar för att mina luftrör håller för den råakalla luften ute.

Jag tycker om att ha ordning och reda i mina papper.
Lägger in allt med egna flikar i pärmar för att kunna plocka fram något om det skulle behövas.

Hade nu en riktig oordning då jag bodde under så många månader i husvagn, närmare bestämt 6 månader.Då var det inte så lätt att hålla ordning på allt.

När jag köpte Volvon och Sävsjövagnen så inrättade jag en pärm för deras papper.Det kändes angeläget.
Där finns allt...finansiering, försäkringar, garantier och serviceavtal.

Nu finns även en egen pärm för bränslefakturor, hyra av lägenhet och allt annat som tillkommit sedan jag skaffade bostaden.

Nu när jag är hemma och inte orkar så mycket så passar denna sortering fint.
Längtar efter att börja jobba imorgon.
Småpysslar lite hemma och förbereder för den slutliga finishen...soffan som jag får hemkörd.

Tycker om att inreda med små lampor, det ger rummet en rymd fast det är små ytor.

Nog är det ganska häftigt nuförtiden när man kan göra som jag gjorde igår kväll.
Låg i min egen varma, sköna säng och bläddrade bland sidor på nätet och letade soffa.
Har ju nu bott i min lilla lya sedan Augusti så det är dags att skaffa den soffa jag saknar.

Visste på ett ungefär vad jag ville ha.
En bra och stabil, snygg lite ljusare bäddsoffa, gärna divan och med förvaringsutrymmen innuti.
Hade från början drömmen om en vit soffa...visst, det är jättesnyggt men jag känner att jag inte riktigt har den tiden som krävs att hålla en vit soffa ren.Den behöver ju kläs av och tvättas för att behålla sin fräschör.

Letade och petade på sidorna och plötsligt var den där :)
Dyrare än jag tänkt mig, men va fasen...jag tjänar ju egna pengar.
Den ville jag ha.
Visade den för yngsta dottern och hon gillade den skarpt.
Beställde och valde att betala av den på 12 månader.
Fraktfri hemkörning mellan 2 och 7 dagar.
Som hittat :)
Måtten har jag checkat av och den kommer passa jättefint i Tittis och min lya.
Oj vad vi ska mysa i den:)

Se vad fin den är!

Förra veckan ringde jag till Djurkliniken i Västerås, där Titti gick på kontroller för sin diabetes, innan vi flyttade till Örebro.
Nu var det dags för mera sprutor då det recept jag använt för uttag, hade gått ut.

Jag fasade för tanken att det kanske innebar ett besök med Titti.
Med den erfarenhet vi hade i bagaget från förra årets besök i Örebro, så bar det emot att ringa.
Kanske behövdes inget besök då de redan visste Tittis diagnos.

Nu blev det så, en veterinär ringde upp mig för några dagar sedan att vi behövde in för att få sprutor.
De ville se Titti och undersöka henne, ta prover.

Jag blev alldeles kall och berättade för personen i telefonen hur illa Titti hade blivit behandlad i Örebro.
Hur de tvingat på henne en "tvångströja" då hon var dödsförskräckt över ljudet från rakapparaten som de tog bort päls med från hennes lilla tass.
Hur hon slogs, skrek och grät då de stack och stack om och om igen utan att få fram det blod de sade sig behöva.

Jag hade redan från början vädjat om att Titti skulle få slippa sticket.
Berättat att hon var i jättefin balans med blodsockret, att hon mådde toppenbra
Det hjälpte inte, de måste få ett blodprov som bevis.

Det hela slutade med att jag gick ut ur rummet där det var tre personer vid det laget, Tittis ögon var svarta av skräck och hon slogs för sitt liv...herregud!
Jag gick ut ur rummet, klarade inte av att se misshandeln av min lilla älskling, som mådde så bra innan.

Hörde ända ut i korridoren hur hon skrek och jag grät så jag skakade därute.
Till sist tystnade hon och ut kommer en sköterska som berättade att de inte fick fram tillräckligt med blod, men att det fick duga.
Titti var medtagen berättade hon och den syn som mötte mig i rummet glömmer jag aldrig.
På britsen låg Titti, helt utslagen med stirrande blick.
Alldeles slapp i kroppen, tungan hängande utanför....
Jag tog i min lilla gumma och hon gnydde stilla, mina tårar rann.

En fråga gnagde i mitt huvud...Varför denna ovärdiga behandling av henne då hon mådde bra??
Annat hade det väl varit om jag kommit in med henne och hon mått dåligt.
Vi kom ju dit för att få mera Insulin och sprutor utskrivna.
Hon mådde ju så bra, hade gjort det länge.

Nu låg hon där, utslagen och matt.
Livrädd och sargad.En vit tuss satt på den tass där de stuckit i hennes tunna blodkärl, upprepade gånger.

Jag lyfte försiktigt över henne i transportburen och ville komma därifrån så fort som möjligt.
Herregud vad jag led med min lilla älskling.
Vilken behandling bara för att de skulle få sin vilja igenom.
Jag hade ingenting att sätta emot då vi behövde insulinet och sprutorna som bara de hade makten att ge oss recept på.

Vi fick recepten och gick ut till bilen.
Där lade jag Titti nära mig så jag skulle se henne, vaka över henne.
När vi var nästan hemma började Titti skrika, hickande skrika samtidigt som det kom jättekonstiga ryckningar i hennes kropp.
Det var som att någonting slet i hennes huvud bakåt varje gång, hennes tassar ryckte och drog åt sidorna.
Så himla otäckt!
Skriken ökade och jag skyndade mig in med henne.
Det riste och slet i hennes lilla kropp och jag var alldeles förtvivlad...hon krampade!
Vad skulle jag göra?
Ringde veterinären och fick vänta ett bra tag innan jag fick svar där.
Jodå, så var det, Titti hade kramper efter sin kamp på kliniken.

Jag skulle avvakta och se hur hon klarade det, om hon svimmade av skulle jag åka in.
Såg efter en stund att anfallet ändrade karaktär, hon tappade sin syn, började klösa och kravla, var helt förvirrad.Hon hade fått insulinkännig på anfallet.
Jag rusade till affären och köpte druvsocker och fick i henne.
Tiden gick och hon lugnade ner sig, slutade rycka och skrika.
Vilken pärs!
Jag ringde arbetet och berättade vad som hänt, att jag inte ville lämna henne ensam, de hade full förståelse.

Timmarna gick och Titti somnade i ren utmattning till sist, jag kunde slappna av.Veterinären hörde av sig och checkade av läget.
Vi pratade en stund och jag ifrågasatte behandlingen Titti fått.
Fick bara svaret att "sånt händer" och att " nu gick det ju bra"
Ja precis, det slutade bra denna gång men likaväl har hon kunnat dö av allt.
Till vilken nytta då?
För att de skulle få fram blod då de inte kunde lita på mitt ord, jag som levt med Titti i 14 år....ska inte det räcka?

De förundrades själva i början av besöket hur nära Titti och jag var.
Att det var härligt att se hurdan kontakt och kommunikation djur och människa kan ha.

Nu berättade jag för Djurklinikens veterinär om detta besök, kortfattat och med gråten i halsen.
Hon var deltagande och trodde inte att det skulle behövas något stick.
Bara att de ville se Titti och undersöka henne.
Så jag lugnade mig och vi fick en tid.

Det var då igår.
Titti och jag åkte till Västerås, till vår välkända klinik.
Västerås Djurklinik

Kändes bra, lite nervöst...
Möttes av de underbara tjejer som jobbar där.
Väntade en kort stund.Jag var lugn, det kändes tryggt där.
Det gjorde också Titti lugn.

Vi fick komma in till en ung och jätterar Veterinär vid namn Lina Anklew.Vi pratade om Titti.
Om hennes diabetes, kost och hur vi skötte insulinet, hur jag mätte av det och allt runt ikring.
Jag berättade om besöket i Örebro och den hantering vi fått.

Hon förklarade då att det var lag på undersökning en gång om året men hon stod oförstående till varför Örebro inte lyssnat på mig som kände min katt.
Lina tog också upp hur härligt hon tyckte det var med djur och ägare som vi, som hade sådan kontakt och närhet.
Titti och jag pratade ju med varandra.

Lina tyckte att Titti var jättefin för sin ålder och den sjukdom hon bar.
Hon kunde se på Tittis päls och hela hennes tillstånd att allt var i balans och hon litade på mitt ord.
Hon såg ju hur jag månar om min lilla sambo :)

Inget stick behövdes och det föll en sten från mitt hjärta:)
Lina, du var ju bara bäst!!
Jag tackar dig från djupet av mitt hjärta för den fina, värdiga behandling Titti och jag fick.

Nästa år kan vi åka in med ett leende på läpparna direkt, utan klump i bröstet.
Fick rådet att skaffa urinstickor som jag kan om det behövs, checka Tittis kiss och se där om allt står rätt till.
Inga stick behövdes!