Gårdagen gick till historien verkligen vad gäller min hälsa.
Jag som är van att ta mig vart jag vill, hur jag vill och när som helst, blev varse om begränsningarna då min kropp sade ifrån.

Har ju dragits med en envis hosta och svullna luftvägar samt halsont av och till i 6 veckors tid.
Med avbrott under en vecka mitt i där, då jag trodde att allt var över.
Det som skedde istället var att jag blev ännu sämre.
Hostade dag och natt så halsen sprängvärkte och luftvägarna blödde av ansträngningen.
Hostade så jag kräktes.

Det slutade med att jag till sist gav upp de egna försöken med vård och sökte hjälp på min nya Vårdcentral här i Kungsör.
Min käresta hade då sett min hemska, variga och trasiga hals och tyckte att det var hög tid att få hjälp för att få bukt med eländet.
Han såg ju hur jag sakta men säkert tappade orken och min livsglädje började tryta.

Att ständigt plågas av en hosta som slet sönder kroppen och aldrig gav någon ro, inte ens på natten.Andningen var anstränganande då luftvägarna var tjocka och svällda.Halsen blödde.
Jag hade levt på hoppet om att det skulle ge sig då andra talat om att de hostat under några veckor och sedan var det över.

Mitt var då på 6:e veckan då jag kontaktade sjukvården.
Fick ingen besökstid utan via telefonen ställdes diagnos och mediciner skrevs ut.
Jag var grymt besviken över att inte få komma till någon som mötte mig personligen och med egna ögon se och känna på mig, hur jag mådde och vad som felade.
Därefter bedömna huruvida allt skulle behandlas.

Nu blev det inte så och jag godtog detta.
Under hela denna tid har jag skött mitt arbete, så när som på 1 1/2 dag första omgången då jag hostade så hemskt att jag kräktes, såg knappt vägen när jag körde bussen.
Det var inte trafiksäkert, så jag blev hemma de 1 1/2 dagarna.
Jobbade så vidare, trots att jag inte var kry på långa vägar.

Igår hände någonting som gjorde mig riktigt rädd.Jag hade jobbat till 23 kvällen innan och kom hem, helt slut efter min arbetskväll som varit ganska händelserik med rökutveckling på bussen jag körde och åtgärder därefter.
Säkert hade det en påverkan på mina krafter, att bli så rädd en stund.
Det tar ju om man inte är vid full vigör.

Torsdag morgon vaknade jag så efter timmar av djup sömn varvat med grymma hostattacker som jagade mig ur sängen några gånger.
Varmt the med honung och färsk ingefära fick hostan att dämpa sig något.
Tog mina mediciner som bestod av en slemslösande hostmedicin, Mollipect.
Den hade jag blivit rådd att inte ta när jag skulle sova och det gjorde jag inte.

Sedan hade jag fått ut Rinexin, slemhinneavsvällande medel som gav mig biverkningar, torr mun ( vilket knappt gjorde hostan bättre)
Torra ögon samt svidande torra slemhinnor i underlivet.
Det sistnämnda var knappast behagligt att sitta med i timmar på bussen...vad jag led!
Men stod ut, med hopp om att få bli frisk.

Sista medicinen var en nässpray med Cortison, Nazonex som jag kände, öppnade upp så jag kunde andas lättare.
Tog även Ibumetin då huvudvärken tog över allt vid intensivt hostande.
Hade då även ont i mellangärdet och nacken.
Det ena gav det andra liksom.

Denna morgon hade jag börjat med att ta hostmedicinen samt de avsvällande tabletterna.
Tog det lugnt i sängen nån timme innan jag påbörjade dagens sysslor innan mitt arbete som började 12.45
En hel del skulle hinnas med, men jag hade gott om tid.

Gick ut i snöyran, årets första snö.
Handlade det jag behövde för tillverkning av Potatisgratänger till på Lördag då min blivande svärson fyller 30 år och har stor fest, för 80 bjudna gäster.
Kände redan på affären att jag var väldigt kraftlös, orken ville inte räcka till och jag hostade rejält.
Fick hem kassarna med stor möda och genomsvettig.
Bytte bort de svettiga plaggen.

Andningen kändes jobbig när jag så stod och skalade potatis.
Tog så nässprayen och kort därefter vart andningsvägarna öppnare.
Började känna mig väldigt darrig i benen.Satte mig en kort stund, intog lite frukost.
Min aptit hade inte varit nå vidare de senaste dagarna.Var aldrig hungrig och åt jag så smakade inget.

Darrningen i benen spred sig till resten av kroppen, händerna gick inte att hålla stilla.
Kände mig yr och hjärtat hamrade i bröstet, kände pulsen överallt.
Kollade pulsen och den var drygt 100 i vila, satt på en stol.
Det visslade i huvudet.
Allt bara tilltog vartefter.
Blev kallsvettig, andningen var tung och jobbig.

Nu blev jag riktigt fundersam...vad var detta?
Ringde till min käresta som snabbt konstaterade att jag hade fått en reaktion på någon av medicinerna, troligen hostmedicinen.
Jag skulle kontakta Vårdcentralen som skrivit ut allt.
Gjorde så, kom bara till en svarare som gav mig en tid de skulle ringa, 2 timmar senare.
Nää det var inte nog.
Jag behövde hjälp nu!
Kände hur tungan domnade på vänster sida och mitt tal påverkades.

Ringde 1177 och kom så fram efter ca 5-6 minuter, långa minuter vill jag lova.Jag hade då tagit mig till sängen och halvlåg i den.
Förklarade mitt ärende och fick mängder med frågor.
Sköterskan släppte mig inte förrän 10-15 minuter senare då hon var trygg i att jag inte behövde in till sjukhus.
Hon trodde att jag hade en allergisk reaktion på troligtvis Mollipecten.

Domningen i tungan släppte och jag blev redigare i huvudet, var förvirrad innan och osammanhängande i talet.

Hon släppte mig efter att jag givit henne löftet om att ringa 112 och ambulans om jag blev sämre, om jag kände att jag höll på att svimma eller domnade mera.
Hon ville att jag kontaktade min Vårdcentral snarast.

Ringde min käresta och lugnade honom innan jag ringde Kungsör Vårdcentral igen.
Han vill komma men det kände jag inte vara nödvändigt.
Det var ändå 4 mil att åka.
Han var heller inte kry, hade halsont.
Det snöade och hans bil har sommardäck.

Fick så en uppringningstid om 2 timmar.Vilade under tiden.Upp på toa på darriga ben.
Kontaktade jobbet också vid två tillfällen.
Sjukskrev mig och även där tala med en rar sköterska.
Hon gav också hostmedicinen som orsak till mitt tillstånd.

Vilade och kände hur darrningarna avtog sakta och pulsen lugnade sig, kunde så andas lugnare och började känna mig kall och frusen.
Bädda in mig, tog tempen.Hade 35.6
Drack vatten och bara dåsade.
Blev fruktansvärt trött och matt.Det var kämpigt att bara gå på toa.

Vårdcentralen ringde så vid 14 tiden.
Snabbt samtal.Fick en läkartid.
Sköterskan i telefonen tyckte att jag hade gått för länge med allt och att min kropp nu sa ifrån, den orkade inte med mera utan krävde vila och stillhet.

Petade lite i köket innan det var dags att traska till läkaren.Klädde mig varmt och gick lugnt till Vårdcentralen.
Det snöade och blåste.
Kände mig lite som jag inte var jag utan som att jag var nån annan.Trött, seg, slocknad liksom.
Ville inte se på folk, tittade ner.Ville bara vara ifred.
Hade huvan uppe på tröjan för att krypa in i mitt eget, bara vila i det.

Satt och hostade då jag väntade på att komma in till läkaren.
Blev så inkallad till en lugn, trygg äldre man.
Han tog sig tiden att lyssna, ställde frågor och väntade på mina svar, såg på mig hela tiden.
Precis vad jag behövde!
Han lyssnade på mina lungor.
Vi pratade om den allergiska reaktion jag fått och han bekräftade att det var hostmedicinen.
Den skulle jag inte ta mera.

Jag berättade om hur aktiv jag var i friskt tillstånd, han imponerades av mina cykelturer till jobbet :)
Sedan sade han i lugn ton åt mig att min goda fysik skulle läka mig, med lite hjälp av nässprayen som höll luftvägarna öppna och likaså tabletterna för svullna slemhinnorna.
Det jag måste göra var att tillåta min trötta kropp vila.
Vila, vila, vila tills jag kände att den fick krafterna åter.
Inget annat hjälpte menade han på.

Så inget arbete och andra sysslor som krävde kraft och ansträngning, bara ta det lugnt och vila.

Det kändes så tryggt med hans ord för de gav mig ett ok till att inte ha dåligt samvete för mitt jobb.
Jag har ju verkligen givit mitt yttersta för att sköta mitt arbete, men nu orkar kroppen inte mera.
Den satte stopp!
Drog i alla nödbromsar som fanns...

Så nu är jag hemma.
Tillbringade resten av dagen och kvällen i sängen.
Åt och drack, mycket vatten.
Pratade med min dotter, nin käresta och folk på Facebook, de var mitt sällskap.
Alldeles lagom då jag ville vara för mig själv och bara dröna i sängen.

Kände att jag inte varit snäll mot mig själv, hade hört och känt varningssignalerna och bara viftat bort dem.
Vännernas råd och kommandon om vila från jobbet hade jag hostat bort, inte viljat höra.

Nu gör jag det, hör, ser och lyder.
Vilar Vilar och vilar ännu mera

Fick mig en riktig mardrömsstund igår på arbetet.
Hade körning mellan Arboga och Kungsör, med ett stort gäng ungdomar i bussen landade jag på busstationen.
Släppte ut dem och vana trogen reste jag mig och gick bak i bussen.
Brukar titta så ingen glömt något och att allt är rent och snyggt.
Jag vill ha det så:)
Mina kunder ska åka tryggt, säkert, rent och bekvämt.

Mitt i bussen började jag känna att det luktade konstigt.
Alla människor har ju son doft som ofta hänger kvar en stund efter dem där de suttit.
Detta var något annat, något skarpt och obehagligt.
Gick längre bak och lukten tilltog.

Nää ..nåt var fel!
Det luktade som någonting bränt.
Öppna framdörren och skyndade mig ut och bakom bussen.
Ser då hur det sipprar ut rök vid vänster övre hörn av motorluckan.
Snabbar mig fram i bussen igen och stänger av strömmen och ringer sedan till mina riddare i verkstaden i bussgaraget.

Hjälp! Vad ska jag göra?
Det stiger upp rök ur motorutrymmet...
Det låter inte bra svarar kollegan i andra änden av telefonen.
Är det mycket? Kan du se om det är rök eller ånga?
Jag vet inte svarar jag men det ökar hela tiden.
Jag berättar vart jag står och vi hjälps åt att öppna luckan försiktigt
Man ska ju inte vräka upp den för då göder man ju elden med syre om det är så att det brinner.

Öppnar försiktigt, det stinker och är fullt av vit rök överallt så jag ser inget först.
Uppmärksammar att det är något som rinner under och röken tunnar ur, hör också hur det låter som vätska mot något hett,ett fräsande.

Stänger först av gastillförseln på allt.
Huvudströmmen är av sedan tidigare.
Får så möjlighet att se motorn och ser att det ryker innifrån, men ingen öppen låga.
Kan då lugna mig något..
Inget brinner...inte än iallafall.

Bytesbuss är redan på väg till mig då kunder står och väntar en bit bort, jag föste bort dem från bussen.
Långt bort!

Vi konstaterar tillsammans att ingen släckningsåtgärd behövs.
Kollegan jag talar med satt i bil på väg ut till mig.
Jag övervakade motorn, plockade ur mina saker ur bussen och stod sedan och väntade på hjälp.
Det lugnade ner sig med rykandet, fräsandet avtog.

Jag började förstå att det var något med kylarvätska inblandat, kände på vätskan på marken, under bussen.
Men denna stank?!!
Vad luktade så himla otäckt?!

Jag fick ny buss.
Förklarade snabbt lägget åt kollegan
Lastade mina kunder och lämnade så Kungsör och åkte mot Arboga.
Min telefon ringde men jag hade inte tid att svara.
Var 20 minuter sen och för oss är det viktigt att kunderna ska fram, så snart det bara går.

Kollegan klarade sig med den havererade bussen då det inte var någon eld.
Ringde så upp verkstadkollegan som ringt mig då jag inte svarade.
Han berättade att han straxt var på plats och sedan frågade han hur jag mådde.
Var jag så pass att jag kunde köra?
Jag svarade att det var lugnt, ingen fara med mig.
Då upprepade han frågan, omformulerad för att vara säker på att jag var redig, att jag mådde bra.
Jag hade full koll och helt lugn igen, mådde bara bra.

Körde så kunderna till sitt mål och sedan mot garaget då jag skulle ha rast.Passade bra.
Fick radioanrop från kollegan vid bussen att det var Glykol som läkt ut över turbon i motorn och det var därifrån rök och stank kom.
Alltså var det ånga.
Skönt att det inte var värre.

Jag hann bli riktigt rädd där jag stod med rykande buss mitt i Kungsör.
Hade det varit brand så hade jag genast larmat Brandkåren och försökt släcka själv med de brandsläckare som finns i bussen.
Men nu var det inte så och det är jag så glad för.

Såg sedan det som orsakat denna otäcka händelse för mig.
Var in på verkstaden och delen låg på golvet.
Jag får heta Slangsprängaren ett tag framöver :)
Det som är otäckt skojar man ju ofta om och även i detta fall.

Pjuh!

Igår när jag körde min sista vända för dagen mot Skinnskatteberg, fick jag på en kund som genast när han steg in i bussen kastade,sig på mig verbalt med aggressivitet.

Jag blir alltid överraskad första sekunderna för detta sker så sällan.
Personen ifråga viserade sitt busskort med orden ...Fan, det funka idag med, vilken jävla tur, bäst för den jäveln!
Hupps....redan där blev jag på min vakt och tur var det då personen vänder sig om i bussgången och återvänder fram till mig där jag sitter vid ratten.
Han trycker in hela sin överkropp mot mig och skriker att det är mitt jobb som jävla busschaffis att se till att han kommer av på sin hållplats.
Jag ryggar tillbaks av hans påträngdhet pch även spritstinkande andedräkt.

Senaste resan hade han åkt för långt och fått lov att gå tillbaka, skrek han vidare.

Jag svarade att det var tråkigt att han fått lov att gå och förklarade för honom att det står uppe på displayen i taket vilken hållplats som är på tur och att en röst i bussen också säger det högt och tydligt.

Det sket han i, som han uttryckte sig.
Det var mitt jävla jobb att tala om för honom när det var dags för han skulle minsann inte sitta och glo ut hela tiden för att inte missa.

Skrik och hårt språk var hans signum just nu märkte jag, gick inte att resonera med honom alls.
Jag körde iväg och han satte sig.Hörde hur han svor och berättade hur han hatade subbor till busschafförer...sedan höjde han rösten igen och vrålade att han skulle minsann ha mitt namn och personummer för att sätta dit mig, han skulle se till att jag skulle bli utan jobb.
Såna otrevliga kärringar skulle inte köra buss tyckte han.

Sedan var det tyst en stund
Plötsligt hoppade han upp igen, kom framåt och gjorde något bakom mig.
Det plingade för att någon skulle stiga av.
Jag stannade, ingen steg ur.
Han satte sig igen och jag körde vidare.
Kände min puls i tinningarna för jag var både arg och lite rädd.Jag visste vem han var och att han kunde gå handgripligt tillväga.

Efter en stund plinga det igen och jag stannade.Ingen klev av nu heller.
Då vände jag mig in mot bussen och frågade vänligt vem det var som kom åt en tryckknapp, för detta skulle ta lång tid om jag behöver stanna i ett och ingen stiger av.

Det fick igång honom rejält.
Han vrålar åt mig att inte sitta där och anklaga honom, jag skulle få fan för att han fått gå förra resan då han missat sin hållplats.
Han skulle trycka på varenda jävla hållplats ända fram för att han inte skulle missa.

Jag sa ingenting utan körde vidare.
Straxt klev så kunden som satt på nyfikenplatsen av och han rusar fram direkt för att komma nära mig.
Började vråla åt mig igen att han ska se till att jag skulle bli arbetslös.
Svor hela tiden.

Mitt mått vart rågat när han återigen kallar mig för jävla subba och att jag skulle fara åt helvete med alla mina idioter till kollegor.....

Då stannade jag på nästa hållplats och vände mig emot honom och sa att nu får det räcka!
Han skrek vidare och jag fortsatte säga...stopp! Nu räcker det.
Lugnar du inte ner dig så får du gå av.
Vi stod så en stund och jag gav mig inte...tittade på honom bara...
Till slut var han så pass lugn att jag kunde stilla säga åt honom orden.
...Jag ser och förstår att du inte mår bra..men snälla du, låt inte detta gå ut över mig!
Då tittade han på mig trött och sa ingenting.

Jag körde vidare och efter en stund säger han med lugn ton...hur länge har du kört buss?
Jag svarar att jag kört i 30 år.
Det märks, du kör skitbra och jag känner mig trygg att åka med dig svarade han lugnt.
Jag ser på honom snabbt och ler, tackar så mycket för de fina orden och sedan är vårt samtal igång.

Han säger att han mår skit...
Ja det förstår jag att du gör, svarar jag.
Han fortsätter och berättar om sitt liv, lite förvirrat och osammanhängande.

Jag vet en del om hans liv så det gav mig möjligheten att plocka in lite ord som fick honom att öppna upp mera.

Vi kom in så småningom på ämnet att hämnas på andra...att det inte var ok.
Han förklarade att han gett sig på mig då han kände att jag gav motstånd.
Jag svarade med att jag inte tolererar ett aggressivt och elakt beteende.
Jag hade inte gjort honom någonting, utan jag blev offret för hans ilska över något annat och det är inte ett ok beteende.
Jag är också människa med ett liv och känslor.
Han medgav att det var dumt men åndå, han var van vid att kvinnor gav med sig och blev rädda för honom.

Samtalet fortsatte tills han skulle av och när han så skulle stiga ur så såg han mig i ögonen och vi skakade hand.
Hans sista ord innan han gick var....Jag är glad att vi blev vänner, nu känns allt bättre.Tack

Så det kan bli :)
Istället för att skrika tillbaka till honom så valde jag en vänlig väg.
Även fast jag kände rädsla och pulsen var hög.

Sitter här i sängen Onsdag morgon, har nyss fixat mig dagens första kopp kaffe.
Det har inte blivit så mycket kaffe de två senaste dygnen då jag mått skrutt, rent ut sagt.

Fick ju tillbaka min envisa hosta som började för 6 veckor sedan.
Den höll i sig i 3 veckor och försvann.
Men jag var inte i form alls så träningen fick vara, gick och cyklade en del.
Ville ju ändå röra på mig och frisk luft är bara bra.
Klädde mig bra för att inte bli kall.

I Torsdags var det dags igen, hostan kom igång ordentligt igen.
Åkte bil Fredag till jobbet.
Var helt slut efter arbetsdagen, hostade i ett, drack vatten, åt halstabletter.
Kärestan skaffade hostmedicin för torrhosta som det då var.
Halstabletter för min onda, svidande hals.
Han är så rar min älskling <3 månar så om mitt välbefinnande.

Jobbade Lördagen under stor möda.
Hostade så jag kände blodsmak och det svartnade för ögonen när jag inte fick luft då hostan var så ihärdig.
Kämpade på.
Tänkte att imorgon är jag ledig och kan vara hemma och vila.
Efter arbetet tog jag med Titti och det jag behövde för att bo hos kärestan några dagar.

Vi skulle helt enkelt prova hur vi fixade att vara under samma tak flera dagar.
Kom dit med en massa prylar.
Titti installerades med sin nya bajalåda i duschrummet och nya skålar i köket :)
Hon var glad och nyfiken.

Jag påbörjade bak av äppelkaka till min blivande svärsons 30 års fest som går av stapeln nu på Lördag.

Älskar att baka och det blir gott och uppskattat.

Söndagen gick åt helt till att baka, inreda vidare i kärestans lägenhet.
Hostade hela tiden, halsen sprängvärkte och jag började få svårt att andas då luftvägarna var så svullna.

Älsklingen satte upp en vacker tavla han köpt av sin syster, den blev pricken över i: et i rummet.
Jättesnyggt!

Titti var helt förskräckt över det hemska ljudet från borrmaskinen.
Hon sökte skydd hos mig i köket.

Vi gick och handlade tillsammans och jag var trött, irriterad och odräglig.
Började inse att jag nog borde vila istället för att greja med allt.
Stretade envist vidare.

Fixade min köttfärssås.
Åkte till barnbarnet och hans far som var hemma på Prästgården.
Han fixade pasta och vi åt lunch tillsammans.Jag matade lillkillen som nu börjat gå för fullt.
En ny värld har öppnat sig för honom.
Lämnade av lite grejer jag inhandlat till festen på Lördag.
Tycker om att hjälpa till.

Fortsatte så till Vallby Kyrka och tände ljus i minneslunden och på gravar som inga besök får.
Kändes fint.
Minnas våra bortgågna, älskade och saknade.
Sorgen efter far kändes mer påtaglig denna helg, Allhelgonahelgen.

Kom så hem igen och mina krafter var inte i topp alls.
Men jag jobbade lugnt vidare med baket.
Gjorde också Mockatutor som jag vet är omtyckta också.
Skönt att greja i det varma köket

När kvällen kom var jag jättetjock i halsen och kärestan tittade med ficklampa ner i min hals, då jag gnällde över smärtan.
Där var fullt pågående halsfluss, vitt, svullet, rött och jätteirriterat.

Läkarbesök var oundvikligt.
Jag vill ju inte för det brukar vara så förnedrande att ringa och gnälla vid förkylning.
Man blir så nedtrampad och förminskad många gånger.
Som att man stör utan anledning för såna småkrämpor.

Men nu började jag vara så nedgången, trött och slut att det inte fanns någon återvändo.Låg vaken på natten och drack the med honung och bloggade.
Så less på att inte bli frisk.

Måndag morgon.Ringde Kungsörs Vårdcentral.Blev uppringd senare.
Talade med min chef också om hur risig jag var.Han börja leta ersättare till mitt kvällspass.

Damen på Vårdcentralen ställde diagnos i telefon och det var inte halsfluss, snarare början till Bihåleinflammation och jag behövde inte träffa någon läkare eller ta någon odling.
Kallt och fullständigt skitjobbigt samtal.Jag var bara någon gnällig hypokondriker som störde dem i onödan.Stressigt och jobbigt samtal.
Recept skulle ringas in och jag skulle snarast börja ta det som skrevs ut.

Tacka vet jag sköterskorna vi får tala med på vår företagssjukvård,när vi ringer in och sjukskriver oss.
De frågar, lyssnar och kommer med råd och framförallt visar empati.

Nu blev jag helt sänkt, ledsen och arg.Kontaktade jobbet att jag kör mitt pass.Om jag är så frisk att ingen läkare behövdes så ansåg jag själv att jag var fullt arbetsför.
Hostade värre än någonsin i min ilska och upprördhet.
Var så trött och slut och det gjorde så ont i hals, mellangärdet och även nacken.

Pigga, glada, allerta Sirpa var nedtrampad i skorna ordentligt!!

Pratade med kärestan som inte ville att jag skulle jobba men jag är envis.
Klädde mig och åkte till Kungsör till min lya.
Skulle hämta medicinerna.
Inget hade kommit in till Apoteket så jag travade förbi Coop och inhandlade färsk Ingefära och honung.
Hem och drack det, duschade och vilade.
Mådde skunk!
Åkte ner till Apoteket innan jobbet.
Fortfarande inga mediciner!
Gick in på Vårdcentralen bredvid och förklarade mitt ärende i Receptionen.
Damen där reagerade över mitt hälsotillstånd och sa att jag inte såg vidare pigg ut.
Hon kollade i systemet och där fick jag veta att receptet inte rings in förrän efter 16.00
Bra, jag fick en förklaring.
Någonstans i telefonsamtalet hade det fallit bort, jag minns inte att jag fåtg informationen.Borde komma ihåg sådant men nu var det fakta, ingen medicin förrän imorgon.Jag skulle ju arbeta eftermiddagen och kvällen.

Åkte till jobbet.Ipren mot smärtan.
Honung och Ingefära med.
Den arbetsdagen vill jag glömma så snart jag skrivit ner detta.
Den var hemsk!
Jag fick verkligen lov att ta till alla krafter och viljestyrkan för att orka.
Hade svårt att andas, hostade hela tiden.
Som tur var lite kunder bara.
Körningen går ju i ren rutin så det var lugnt.
Åkte så till Eskilstuna när jag slutade efter 23 på natten.
Gråtfärdig av utmattning ramlade jag in genom dörren.Munnen smakade blod och jag hade tungt att andas.
Det ringde i öronen av ansträngningen av de få trappor jag gått upp.

Blev arg och ledsen då jag där i mitt tillstånd, mitt i natten, helt förbi av trötthet skulle fortsätta leverera ändå.
Gick ner för räkning helt och bara gav upp.
Hade jag orkat så skulle jag åkt hem till mitt.
Jag skriver inte mer ingående om det då saken är utredd...rent, dumt oförstånd från berörd part.

För min del kändes det bara i den stunden som att det förgågna var i kapp, då jag ständigt skulle vara i toppform för att duga.Att bara finnas för andra, inte tänka alls på egna måendet.Bara andras önskemål och välbefinnande.

Natten blev tung.Var upp och hostade lungorna ur mig.
Hade fått ut nässpray med cortison på dagen iallafal så det hade jag tagit.
Kändes som det var lite lättare att andas.

Tisdagen gav chans att hämta ut resten av medicinerna och bara timmar efter jag fått i mig hostmedicin och slemhinneavsvällande så kände jag mig bättre, andningen var inte lika tung och hostan lättade något.
Hade tung huvudvärk hela dagen.

Arbetspasset gick lättare.Jag var väldigt trött när jag kom hem på natten.Valde min lya som låg närmare till.
Har vaknat under natten och hostat nu med, men det känns som att det är på ett annorlunda sätt.Det kommer upp något ur luftvägarna.
Just nu är det så skönt då jag andas lugnt och pulsen som var ganska hög igår har lugnat sig.

Känns som kroppen får den hjälp den behöver för att läka.
Jag är i stunden så tacksam över att ha fått den hjälp jag behövde, även fast jag inte kom till läkare.
Får lita på att telefondiagnosen var rätt och att jag kommer tillfriskna snabbt.
Jag är en så aktiv människa att detta blir rena kullerbyttan för mig, att vara risig så pass länge.

Jag är ju så seg och envis att hjälp söker jag inte för sådant här förrän jag känner att det inte går att lösa själv.

Min starka fysik kommer att hjälpa mig läka och jaga bort det som gror i luftvägarna.

Ber till Gud om hjälp och styrka.
Jag vill så gärna kunna vara 100% pigg och leverera till de som så önskar.
Jag vill träffa min nya släkt pigg och glad första gången inte slut, sjuk och nere för räkning.
Jag ser fram emot det med stor glädje :) det är en stor släkt som finns där.

Pjuh! ....det var en natt som inte direkt gått i vilans tecken.
Jag är glad över att jag i normala fall sover som en nöjd gris.
Får också en förståelse för de människor som har sömnsvårigheter.
Den vakna tiden måste ju vara jättejobbig för dem.
Att aldrig få den viktiga återhämtningsvilan.

Min natt blev ju bara sömnderhostad och jag vet att det snart är över.
När jag väl somnade in lätt så hade Titti en kräkorgie som inte gick av för hackor ....
Snuttan <3 Vad jobbigt med päls i halsen.
Gick upp och städade efter henne för det är inte så kul med spyor i ryamattor.
Hon somnade tryggt om efter det.

Klockan 7 steg jag upp och tog en skön dusch innan morgonens kopp kaffe i sängen.
Titti fick sin Gourmet.

Vid 9 tiden kommer jag att åka till jobbet.Saknar min träning....men nu är jag fast besluten att läka bort hostan helt innan jag ger mig ut.
Det är bara att leva i det.

Jag har alltid faschinerats av människors ögon.
I ögonen går att läsa så mycket om människan man möter, de återspeglar det inre på något vis.

Som bussförare möter jag mycket människor under mina timmar vid ratten.
Det är spännande tycker jag, ständigt denna ström av nya individer som jag får nöjet att se i ögonen och säga hej till.
Kanske byta några extra ord, eller rent av hamna ett intressant samtal,som pågår under hela bussresan.

Ett sådant samtal var jag med om igår under min sista tur för dagen.
Personen ifråga stod ihopkurad, frusen och liten vid hållplatsen och väntade då jag kom körande med min varma buss.
Vi hälsade på varandra och de ögon som mötte mig var ledsna, trötta och lite tomma på något vis.
Samtidigt fanns en pytteliten gnista där långt inne som jag blev nyfiken på att få fram mera.

Personen satte sig framme vid mig på "nyfikenplatsen" som vi kallar den för.

Vi inledde samtalet med kylan som kommit så plötsligt efter att det nästan varit vårvarmt några dagar.
Övergick till prat om hästar, till att personen där bredvid mig började prata om sitt liv.

Vi har talats vid tidigare han och jag och redan då berättade han om sig själv, hurdant liv han haft och hur han kände sig just då.
Den gången hade han nyligen mist sin mor och var väldigt vilsen, ledsen och livet verkade tungt.

Vi talade den gången om Gud och tro.Om hur kyrkan kan vara en tröst och rofylld plats.
Hans syn på kyrkan var ganska gammal så jag gav då lite tips om hur kyrkan finns för människorna idag, att alla är välkomna och att det alltid finns en förståelse för behovet av tröst och stillhet.
Att kyrkan finns....

Jag hör inte till den sorten som predikar vitt och brett om tro och Gud.
Vill någon prata om det och känner sig villig att höra om kyrkan så berättar jag gärna.
Jag kan berätta om min väg till den Sanna tron, som jag själv valt att kalla den för.
Kanske vore ordvalet Öppna tron nästan bättre:)
Hur mycket min tro och Guds närhet hjälper mig ständigt i livet.

Den här gången kom vi in på ämnet drömmar, att förverkliga drömmar.

Att det aldrig var försent att förändra någonting i livet som inte kändes bra.

Han lättade sitt hjärta ordentligt och jag beskriver inget mer om det än att för varje fråga jag ställde och varje svar han gav, så var det som om han själv kom igång med tänket och att förverkliga drömmar.
Jag gav honom nycklar som han sedan låste upp dörrar med, i sitt innersta.

Jag berättade lite kort om saker jag själv gjorde och hur jag tänkte.
Vad som drev mig framåt och hur man kan göra sig själv lycklig.

Vi talade om självinsikt, destruktiva människor som själ energi och om hur vi själva kan påverka.

Hela samtalet mynnade ut i att när han gick av min buss så hade han en rak hållning i kroppen, ansiktet hade fått färg och ögonen strålade som stjärnor och han log och tackade mig för ett gott samtal.
Han skulle ta med sig saker jag sagt och framför allt minnas orden

Det är aldrig försent!

Hans ögon fick liv av vårt samtal, hans själ fick näring som den behövde av en medmänniska som brydde sig.
Så bra det blev :)

Ögonen :) Själens spegel....

Host, host, host.....
Det tar aldrig slut!!

Blev risig för 5 veckor sedan och i det följde en hosta som ihärdigt bet sig fast i 3 veckor.
Dag och natt!
Hostade så det svartnade för ögonen, tårarna sprutade och jag fick jätteont i magen, revbenen och även ryggen.

Hade då haft rejäl huvudvärk också i säkert 2 veckor innan allt bröt ut i hosta.
Inte snorig eller nåt sånt, bara hosta.

Sedan klingade den ut, fick upp en hel del under sista dagarna där och även om jag ansträngde mig under träning tex, då kom det upp något ur luftvägarna
Kändes bra i en vecka och sedan har det ökat på igen.

Har nu hostat i tre dygn, mest på dagarna när jag jobbar.
Vågar inte cykla till jobbet i kylan eller löpträna.
Nu har jag under de dygnen också haft och har ont i halsen.
Hostan fortsätter och gör så förbaskat ont i hela mellangärdet.
Hostar sönder stämbanden och igår kväll hostade jag så våldsamt att jag till slut kräktes.
Det var som att magen inte orkar längre.
Har haft även magvärk av och till i en vecka snart.
Fattar inte vad som krånglar i min kropp.
Jag utsätts ju ständigt för sjuka människor i arbetet, om det kan vara de som smittar om mig hela tiden.

Har ju inte ens träffat mina barnbarn på hela veckan så från dem kommer det inte.

Värst hostar jag på morgon när jag vaknar och sedan hela arbetspasset.
Känns som luftströmmen från fläktarna i bussen irriterar mest.
Dricker vatten hela tiden för att det inte ska vara så torrt.

Nu sitter jag i sängen mitt i natten.
Vaknade av hostattack som tvingade upp mig.
Inget hjälpte!
Har kokat på the med honung.
Åter knäckebröd som river skönt i halsen, hostan har dämpats något.
Men jag är så öm i hela bröstkorgen....

Ska upp och jobba om några timmar och behöver min nattsömn då dagarna är så intensiva.

Ska försöka sova straxt....lite halvsittande..
Tar så på krafterna att inte få ro i kroppen...