Jag älskar verkligen den biten av mitt jobb där jag får köra skolbarn.
Dom är så söta.

Plockar upp dessa småttingar i skogen och på landet där de bor fint på gårdar, gulliga, hemtrevliga hus.
Mammorna står ibland och tittar ut så deras telningar kommer med bussen i god ordning.

Känner mig som en beskyddare av deras barn :) där jag rullar fram i mörkret och plockar med barnen, in i min varma trygga buss.
Säkerhetsbältena på och sedan vidare till nästa reflex eller ficklampa som markerar vart de väntar.

Tuffa små ungar som står där i mörkret och väntar.Inte ett hus eller ljus syns till i närheten.
De barnen är vana vid att röra sig i mörker utan rädsla.
Kan tänka mig att det är mycket säkrare där i skogen än i stan.

Det är tråkigt att inte vi har så många skolkörningar.För mig känns de så oerhört värdefulla.
Där får jag vara mamma igen :)

Påminner lite om Lasse Winnerbäcks låt där han sjunger om att dricka glögg med balkongdörren öppen inatt...
Nu har jag ju ingen balkong :) och jag älskar Lasses låtar.
De säger så mycket om livet..
Ger en själv möjligheten att hitta något igenkännande från texterna

Jag saknar verkligen att jag inte fick möjligheten att se Lasse uppträda någonstans under hans turne...
Får kompensera det kommande år :)

Ligger här mitt i natten med hjärnan på högvarv.Det är så oerhört mycket som hänt under den senaste veckan.
Både stor sorg och glädje blandat i en enda soppa.
Känslor som farit som en hiss hos människor i min närhet, där jag försökt så gott jag förmått att stötta och hjälpa.
Just nu känns det bara fel... Jag dras ner själv i andras kamp...
Väljer att skydda mig själv då det känns som att jag börjar användas som ett slagträ i kampen...då blir det helt galet.

Det är ju till viss del en nackdel att jag tycker om människor och vill alla väl.
Ser jag en möjlighet att hjälpa någon så gör jag det.
Oftast med gott resultat ...men inte alltid.

Jag blev så varm i mitt hjärta i Söndags då jag gick från kyrkan, efter dagens Högmässa, ner till Coop.
Möter utanför en Romsk kvinna som stannar och pratar med mig.
Hon hade sekunderna innan givit en slant till en gammal kvinna som sitter på marken och ber om pengar.

Vi börjar prata om värdet att hjälpa människor som behöver det.
Hon berättade att hon tidigare hämtat en tjock, varm jacka från sitt hem och givit till en hemlös som frös.
Hennes hjärta var av guld och jag blev alldeles rörd av hennes tårkantade ögon och hennes inlevelse i budskapet.
Vi skildes med att hålla varandras händer kort och ge av vår värme till varandra.Det var en sån fin gemenskap.
Sedan gick jag fram till kvinnan på marken och gav henne av min värme och ett ekonomiskt stöd...
Hon sken upp och hennes tomma blick fick liv och värme.
Det är ju så många människor jag skulle vilja hjälpa..

Man kan aldrig hjälpa nog...men ändå något!
Ungefär vid samma tidpunkt hade min dotter i Eskilstuna gjort något liknande.Samtalat med en man som satt på samma vis.Hon hade köpt något att äta och dricka åt honom och pratat med honom, suttit bredvid honom.Lyssnat och givit värme och omtanke.

Det gör mig gott att höra....

Nu ligger jag här och känner in detta med att ge av sin egen medmänskliga värme, det ligger liksom naturligt på ytan.
Det öppna hjärtat...omtanken.
I vissa lägen gäller det bara att vara lyhörd över att inte dras ned själv.
För det kan vara lätt hänt om man har med människor att göra som klamrar sig fast vid halmstrån, likt en drunknande vid en livboj....

Nu bygger jag själv styrka igen, inom mig.Med Guds hjälp och min egen sinnesfrid, grundtrygghet.
Det går bra, det vet jag från tidigare.

Arbetsdagen som varit sög också kraft då det hela tiden hände saker.
Jag var redan vid lunchtid riktigt trött över att det hela tiden blev krångel.
Satt bla och körde ca 2 mil med vindrutetorkarna helt stilla och trasiga på min buss, i regn och smutsen sprutande från mötande trafik.
Det krävde mod och helkoncentration.

Har efter det rengjort bussar som var svarta av asfalt som släpper nu när det körs med dubbar på barbacke.
Rengjorde 4 bussar och var sedan helt knäckt av smärtan i mina fingerleder och inte riktigt klarar sådant.
Men envis som jag är så genomförde jag det som jag påbörjat.
Hade sedan väldigt ont hela kvällen.

Satt 1 1/2 timme i ett intressant och stödjande samtal med en vän som behöver mängder med stöd.
Det samtalet tog kraft, även det.

Har också sänt stöd och kärlek till min egen släkt i Finland som nu fått hem sina två nära och kära som varit saknade i över en månad, efter att de kantrat med en båt.
Hundar hittade på den och dykare hämtade upp den från 30 meters djup.
Klart att jag berörs...det är ju min kusin och kusinbarn.
Känns bra att de fick hem de sina och kan nu låta dem gå i gravens vila.
Kunna säga farväl på ett bra sätt.
Få en minnesplats att gå till.
Må de vila i frid, mina kära!

Hälsade på min mor i Söndags också och det är ofta stunder som kräver en hel del av mig, som äldsta barnet.
Den starke och trygge som ger och ger....som ska tåla vad som helst..

Talade med min syster i telefon som nyligen fått komma hem från sjukhuset efter en i mängder av vistelser där...där har jag inget mer att kunna ge än bara min kärlek och goda ord.Jag är glad att de kunnat hjälpa henne på rätt köl en stund igen...det ger en sinnesfrid för oss alla.

Om några timmar skall jag upp igen.Pigg, glad och utvilad.
Det krävs av mig som bussförare, mamma, mormor, syster och dotter och även nu av min kärlek.
Pigg och glad fast jag blir väckt ur djupsömnen, som jag så väl behöver.
Jag, precis som alla andra.

Det är inte alltid så lätt....att försöka räcka till åt alla håll och kanter.
Att bära andra i sorg, livskriser och kamp.
Jag fixar det även denna gång..men jag måste prioritera.
Just nu gäller sömn och vila, så jag orkar bära....

Glöggen är urdrucken och jag hör sömntåget komma tuffande.
Mina fingerleder värker...men det går över...bara jag får vila några timmar.
Såg också på Facebook att en vän till mig brutit foten eftef hon cyklat omkull i halkan...jag har inte hunnit kontakta henne ännu, inte mer än några ord på fejan...

Snart är det jul och ledigt...ser fram emot det.
Ber om sinnesfrid för dem som kämpar i sina liv.
Ber om att det öppnas ögon och hjärtan till medling, ro och framåtsträvan.

Jag ber för dem som sörjer och saknar.Min älskade dotter som saknar sin livskamrat och trogne följeslagare Laban.
Likaså min släkt i Finland som sörjer...
Ge alla frid!
Snälla!

Gårdagen, Luciadagen bjöd på inslag i livet som kommer ge sin prägel i framtiden, helt klart.

Jag fick den stora lyckan att få umgås med ett stort gäng av mina kollegor under festliga förhållanden, finklädda och härligt privata.
Vad jag trivdes och mådde bra!

Vaknade ganska sent igår då jag valde att sova ut.
Kvällen/natten innan var jag vaken länge och stöttade min käresta i telefon då han hade det jobbigt med sitt tidigare liv, som vägrar släppa taget och låta honom vara ifred.
Somnade nog vid 2.30 tiden.

Nu på Luciamorgonen, låg Titti katt och jag kvar i sängen, drack kaffe, serverade min lilla pälsiga sambo lite Sheba och sedan bloggade jag om sådan som jag tidigare inte riktigt mäktat med, som var för känslosamt.
Nu kändes det som att det var dags att skriva ur mig det inträffade.

Sedan såg vi på Luciafirande på tv.Så vackert.Tog en skön, lång och varm dusch.
Valet av kläder till dagens julbord blev svår.Testade lite olika klänningar och var inte nöjd, kändes obekvämt, så det fick bli fina svarta byxor samt min nyckelpige topp/klänning.
Juligt och rött, glatt och jag i stunden där förväntan och glädje bubblade i mig.

Sminkade mig omsorgsfullt.
Sms pratade med min käresta som har jobbigt på hemmaplan.
Han kommer heller inte därifrån då han har jourvecka och inte kan lämna orten.
Jag gjorde vad jag kunde för honom.
Vägrar själv gräva ner mig i grubblerier.Det hjälper ingen.
Min glädje med livet och min inställning till hur livets timmar förvaltas sprider i sin tur kraft och styrka åt honom...det är mera gynsamt för oss båda.
Jag kan inte i stunden göra mera.

När jag så var färdig med allt härhemma gick jag till Coop och handlade lite.
Sedan fick Systemet ett besök där jag inhandlade Glögg till jobbet.
Företaget bjöd på detta så det var inte från min ficka.

Hem och fixade med det sista innan avfärd till arbetsplatsen i Köping.
Det var halt och otäckt ute då det snöade lite igår och frös på efter det.

Kokade på glögg, ställde fram pepparkakor och glöggkryddor.
Både med och utan alkohol för det egna valets skull.

Kollegorna strömmade in,stämningen skön.Alla lite festligt klädda och glada.
Jag hämtade fram min buss och försökte tvätta den.Något hände vid framdörren så tvättborstarnas nödstopp löste ur och det kom in vatten vid framdörren...fastnade på nåt vis.
Det blev smutsig buss som gällde.Torkade bort vatten och installerade mig på förarplatsen.

Ilastning vid 14.10 och sedan for vi.Jag med glitter i håret, Lucia till ära och min glada topp röd och svartprickig.
Festklädd chaffis :)

Körde via Västerås till Sätra Brunn.Stämningen i bussen var på topp hos de 21 kollegor som valt att följa med på vårt julbord.

Backade på plats vid andra bussar och gick så in till stort kramkalas.
Årets julbord hade vi tillsammans med depåerna i Sala och Fagersta.
Jätteroligt att träffa alla.

Härligt julfin lokal fick vi för oss själva då vi var många.
Vackert uppdukade bord, ljus och värme överallt.
Helt underbart!

Jag knäppte bilder i ett.
Se och njut!

Alla åt vi och mådde gott.
Det var ett sorl i hela rummet av alla glada samtal som pågick.
Det skålades och kramades.

Kändes bra att var på ett julbord så tidigt på dygnet.
15.30 var vi på plats och min mage var jättelycklig över maten som kom ner.Smakade av en hel del från det dignande bordet.
Försökte att äta lugnt.
Min magsäck är ju inte stor efter min fastevecka :)

När maten var klar var det så dags för kaffe och godisbordet.

Alla verkade trivas med tillvaron och jag såg ingen som var störande påverkad av alkohol och det kändes toppen.

Jag själv blev alldeles lagom mätt och när det så var dags att fara hemåt var jag först ut till bussen och startade upp, fick igång värme och lufttryck i bromsar.
Rullade så hemåt och glädjen var med oss i bussen hela vägen hem till depå.
Några gick av på stan för att fortsätta festa ute någonstans medans vi andra valde att åka hem.

Plockade ihop efter glöggbjudningen.Körde hem min rara gruppchef till sin familj utanför Kungsör för att sedan komma hemma till min glada Titti som visade sin lycka över att ha mig hemma tidigt.

Vilka timmar :)
Jag var så glad, mätt och tillfreds med tillvaron.
Hade under timmarna vi var iväg, kontakt med min käresta och han i sin tur var också på ett julbord med sitt jobb.
Han hade inte lika avslappnat då han hade jouren.Kunde bli utryckning när som helst och då var det bara för honom att släppa allt i samma sekund.
Det hade varit lugnt så han var mätt och belåten.

Saknade honom väldigt!
Hade varit ett sådant tillfälle nu att åka hem till honom och tillbringa ledig tid tillsammans.
Nu var det inte så utan jag anpassade mig efter rådande omständigheter och var hemma med Titti och mös.
Iklädd mjuka morgonrocken och tossorna min kära givit mig.
Tända ljus och tv:n på med lucia och Harry Potter :)
Vi samtalade i telefon en stund och det funkade bra det med.

Summerade dagen och konstaterade att den varit härlig.
En krydda i livet, fylld med glädje och kärlek.
Jag är så lycklig över att jag får ha mina underbara kollegor som vänner.
De är som en andra familj.
Fyllda med omsorg och tillit.
Känner mig utvald att få ha det bra :)

Låg i sängen och sms: ade med kärestan och åt godis som följt med från julbordet.
Trött, glad och nöjd i stunden.
Somnade tryggt med spinnande Titti tätt intill.

För några dagar sedan fick vi det hemska beskedet att min yngsta dotters, älskade Bassethund Laban hade en tumör som sakta men säkert tog hans liv.
Den hade nått hjärnan via nos och bihålor och han blödde ur sin söta nos, hade tungt med andningen vid minsta ansträngning.
Han hade smärtor som tärde ständigt på hans krafter.

Det oundvikliga gick inte att undkomma.Labans tid på jorden med sin älskade familj och vänner närmade sig sitt slut.

Han hämtades hem och familjen slöt upp ikring honom i stor kärlek och omsorg.
Vi bestämde att vi skulle där med honom, fira hans sista Julafton med oss.

En Julafton med god mat och julklappar, precis som det skall vara.

Kvällen och natten innan Labans Julafton var kantad av mycket gråt, sirg, förtvivlan...men också av glädje och lycka över vi hann få denna möjlighet att säga farväl av vår älskade livskamrat.
Vi stöttade varandra och gav honom en stund han själv älskade.
Placerad på mysigaste filtarna i finsoffan fick han äta det han själv ville, vila, sova och busa det lilla han orkade.

Efter några timmars sömna kom så Julaftonsmorgonen för Laban.
Vi dukade upp med frukost med honom vid bordet.
Vi öppnade julklapparna som självklart var gottis åt honom som han njöt av att äta i den mängd han själv ville.
Vi firade Labans sista Jul med stor kärlek <3

Timmarna var svåra....tårarna många och våra hjärtan svämmade över av kärlek till vår vän och familjemedlem som vandrat med oss här på jorden i 8 1/2 år.

Senare under förmiddagen fick så Laban besök av en vän som han tidigare inte träffat.
De var ute på en promenad och busade i skogen en stund.
Så långt krafterna räckte.
En glädjens stund med en fin vän.

Vid det laget hade jag som då är Labans mormor, eller som han själv sa som liten valp, mårrmårr :)
Vid det laget hade han och jag redan sagt farväl.
Vi hade vår mysstund på golvet.En förtrolig pratstund om det vi kände var viktigt innan vi skildes åt.
Jag var tvungen att åka till mitt arbete.
Laban var lugn och trygg, i sitt sätt tröstande för oss som skulle bli kvar, utan honom.

Timmarna som följde, beskedet från min dotters familj när han fått somna in, tryggt och stilla i hennes famn.
Det beskedet var så hemskt....så definitivt!
Han hade lämnat oss alla i en fruktansvärd sorg och saknad.

Aldrig mer skulle han komma rusande emot oss med glada skall eller ligga i en stor avslappnad hög på golvet.
Inte tigga mat med sina bedjande ögon, eller snarka i sin bädd, högljutt och rofyllt.

Laban har gått ur tiden!
Vår älskade vän, trogne underbara livskamrat.
Sorgen går inte att beskriva i ord.....
Ingen av oss har nog ännu fattat vad som hände...alldeles för tidigt!

Vi fick en sista jul med Laban, vi fick ta farväl på ett värdigt och fint sätt.
Det är vi innerligt tacksamma över.
Vila i frid älskade vän!

Vår Anthony...vår Laban...

Den blev kort och intensiv.
4 km löpning utan gång skulle det varit men det klarar jag inte ännu.
Så det fick bli korta gångavsnitt på ca 10-15 sekunder emellanåt.

Hade mitt träningspass i Surahammar hos min käresta.
Kul att köra passet på välkända gator då jag tidigare bott många år i Surahammar.

Kändes bra efteråt!

Dagens pass blev i kallt regn.
Men vad gjorde väl det :)
Det viktiga var ju att jag kom ut.
Veckans träning kom av sig då vi hamnade i stor sorg.
Då kommer träning sist i dagsprogrammet.

Kom så ut och började småjogga direkt utanför dörren.Styrde stegen mot mitt spår i skogen.
Kände att det var lite is på sina ställen på gatorna, så spåret fick bli lösningen.

Körde lite uppmjukande övningar innan jag fortsatte in på spåret.
Det blev två varv med varierat löpning/jogg och rask gång.
Tog några små backar också springande med korta steg.
De sög ordentligt.

Kände att andningen var något lättare än förra gången.
Har en bit kvar till jag fixar springa några kilometer utan gång.
Det får vara så...tänker inte pressa mig till någonting utan jobbar nu sakta tillbaka till läget då jag kan träna normala pass igen.

Kom så hem efter 6 km.
Regnvåt och svettig.
Stetchade hemma till ljudet av Lasse Winnerbäck på hög volym.
Körde Plankan kort.
Ska köra den varje dag nu och öka på tiden för varje gång.

Känns bra att kroppen håller för träningen.
Har varit lite trött i ryggen i jobbet ett tag, säkert avsaknaden av träningen.
Kommer att utföra lite stärkande övningar i bussen när jag får tillfälle.

Känner mig nöjd med dagens pass.

För den som har husdjur, tror jag att rädslan finns i bakhuvudet ständigt, att den dagen kommer då du måste skiljas från din vän.
Den dagen kommer förr eller senare.

Den dagen har nu kommit i min yngsta dotters och hennes familjs liv.
Då det var dags att ta farväl av en älskad familjemedlem som funnits med i en tredjedel av hennes liv och hela livet för mitt lilla barnbarn.

I förra veckan åkte vi tillsammans till Strömsholm för att få kollat vad som felade Laban Basset, då han under en kortare tid varit nysig, frustig och det kom blodblandat slem ur ena näsborren.
Det gjordes en lättare undersökning då och svaret fanns inte att få ur denna, utan en ny tid bokades efter helgen för vidare undersökningar.
Vi åkte hem.

Laban var sig ganska lik, om än något trött och detta ständiga blödande ur hans stora, söta nos oroade rejält.
Det kunde vara skräp i nosgången eller kvalster.
Vi fick också veta att det kunde vara värre, en tumör som växte och då blev det genast svårt läge.

Dottern åkte in med honom, prover togs och tid för skiktröntgen nästa dag.
Mitt barn levde i stress och skräck över vad det kunde vara.
Hon frågade mig om min magkänsla och den sade att det inte var något farligt, medans hon själv hade en ångestklump i magen.
Hon kände det värsta!
Jag försökte trösta och hjälpa, stötta och råda.
Det blev en sömnlös natt för den familjen.

Så kom då dagen då Laban sövdes och lades in på röntgen.
Dottern fick åka hem till väntan och ovisshet.
Så under dagen ringde min telefon i bussen när jag körde skolbarn, lät den ringa då jag inte svarar i körning.
Ringde upp när jag var på väg tom mot garaget.

Dottern grät när hon svarade då jag ringde upp, det var som hon känt och befarat.
Laban har en tumör som sträcker sig från nos, via bihålan och upp i hjärnan!
Hans liv var slut...det fanns ingenting att göra.

Herregud!
Jag trodde inte mina öron, våran Laban dödssjuk...det kunde inte vara möjligt...detta fick bara inte hända!!
Laban som var så levnadsglad, go och pigg.Busig, snäll och helt underbar.
Laban som älskar alla och som själv var älskad av varenda människa han mötte i livet.
Det fick inte vara sant!

Det var sant...vi grät tillsammans där i telefonen, jag i bussen, ställd i en parkeringsficka längs Valskogsvägen och dottern i sitt hus i Surahammar.
Hon hade precis fått budet från veterinären på Strömsholm.
Hon hade sin familj hemma som tur var så hon inte behövde bära detta hemska ensam.

Nu när Laban äntligen fått flytta till hus och fått en egen tomt, tillsammans med sin bästis Ville som han levde dygnets timmar med,när han inte var med min dotter till arbetet eller röjde i skogen efter harspår.
Älskade, underbara Laban var döende!
Så förbannat orättvist!
Vi hade alldeles nyligen pratat om det hur bra familjen fått det i huset, hur bra han hade det som slapp springa i trappor med sina korta ben och långa rygg.
Hur härligt han hade på egen tomt där han kunde tumla runt med sin bästis.

Mina ord räcker inte i stunden för att skriva vidare om det dygn som följde, som var tung, sorglig och hemsk.
Samtidigt som vi gemensamt gjorde den värdefull för Laban och för oss.
Skriver om det senare...nu är mina ögon fyllda av tårar som rinner ner på täcket här i sängen.
Jag mäktar inte mera just nu....tar det sedan.

Ibland hamnar jag i sådana tvivel i min tro att det gör mig totalt vilsen...
Frågetecknen hopar sig och svaren existerar inte, hur jag än försöker finna dem....

Nu är jag i ett sådant läge.
Mina nära och kära är i förtvivlad sorg och jag kan ingenting göra, känns det som.
Jag själv känner också en bottelös sorg över vår förlust men också en förtvivlan över att se människor jag älskar så högt, ha så himla ont av sorg och saknad.

Varför tillåter min Gud detta?

Jag söker svaren....