Igår när jag var tillsammans med mitt Kyrkvärdsgäng på Kristinagården samt i Sakristian i Kung Karls Kyrka, insåg jag hur mycket saknaden efter det kyrkliga livet tagit plats i min själ.
Har inte insett detta förrän nu när intrycken från allt igår, sjunkit in i mig.

I allt det turbolenta som skett i mitt liv, det senaste året, självklart med egen påverkan och egna val, tagna beslut och vägval, så har min tro på Gud kommit på sidan.
Lagts liksom vilande på något vis.

Jag har inte riktigt förstått eller tagit till mig att det funnits en kraft som burit mig hit, som funnits vid min sida och givit mig den styrka jag behöver för att komma framåt.
En styrka som också tillåtit mig att stanna upp och bara känna in själen under färd.

I allt detta som skett har jag känt ett tomrum inom mig, som jag inte riktigt förstått.
En saknad efter någonting som jag hade under en period i mitt liv, men som kom bort en tid.
Just denna tid som jag vandrat de senaste 10 månaderna, sedan jag lämnade mitt livs tilltänkta.

Min Gudstro fick sig en törn, ett tvivel lade sig som ett tomrum i mitt hjärta, i min själ.
Jag vände Gud ryggen, trodde att han inte ville veta av mig då jag som mest behövde Honom.

Återigen kom känslan inom mig att, ensam är stark, vilket inte stämmer då jag ständigt har Honom vandra bredvid mig.
Jag vände inte ryggen helt, utan tillät inte mig inte att se in mot ljuset som Han ständigt bär, genom sin närvaro.

Igår öppnade jag så ögonen, hjärtat och själen.
Släppte in Hans kärlek med full kraft igen.
Först, försiktigt och trevande.Tveksamt, nästan blygt tittade jag upp mot Honom på korset.
Verkligen tittade och öppnade upp mitt inre, släppte in Honom i det tomrum som jag burit på under de månader som gått.

Själen börjar komma till ro igen och tomrummet fyllas av kärlek.
Snart är min själ ikapp igen i Guds nåd och trygga famn

Han fanns ju där, för mig.
Har funnits för mig, precis hela tiden.
Vid min sida, hållit min hand och ledit mig, dit där jag är idag.

Tillåtit mig gråta ut den sorg som mina egna val fört med sig.
Tillåtit mig känna den stora glädjen att åter igen ta för mig av livet, med allt vad det innebär.

Jag var tom i tvivel över om jag skulle duga, räcka till som Kyrkvärd.
Att den tid jag hade att ge i tjänsten skulle vara tillräcklig.
Nu vet jag:)
Självklart räcker det!
Det finns ju inga satta gränser eller tidsmarginaler i tron.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...