Min längtan till Öland bara ökar vartefter dagarna går.

Fick meddelande i veckan om att det är dags att besiktiga min härliga husvagn, innan April månads utgång.

Bokade en tid i slutet av Mars.
Alldeles dagarna innan jag skall ta ner vagnen till sin plats på min älskade camping.

Känns skönt att förbereda så inget kommer ramlande över mig i sista stund.

Allt jag behöver för en ny säsongscamping har jag nu.
Det som behöver göras där på plats är att bygga ett trallgolv i förtältet.
Hade inget sådant i somras och det gjorde att regn kunde ta sig in längs presenningarna som låg mot marken.
Det slipper jag denna säsong.

Planerar att åka ner till Påskhelgen då jag har 4 lediga dagar.
Får se om familjen i Surahammar hänger med och tar dit son vagn samtidigt.
Det vore jättemysigt!
Förhoppningsvis alla tre barnen också.
Vid det laget finns det en liten Bassetvalp i familjen också:)

Givetvis tar jag Titti katt med mig, hon älskar att vara i husvagnen.

Ska ta någon dag snart och åka ut till vagnen, där den står inomhus över vintern.
Härlig tid väntar!

Återigen valde jag bort snöslask och blåst.
Det fick bli gå/löpbandet idag också.

Valde att gå raskt 500 meter för att sedan öka tempot till löpning i 500 meter.
Gjorde så ända tills bandet började lukta bränd plast och det ryckte i den.
Hade då avverkat ca 5 km så det var bara att dra ner på tempot för att lukten skulle avta.

Hann ändå med 7.5 km på en timme och det gjorde 8.300 steg på stegräknaren.
Var sjöblöt av svett och det sög bra i benen när jag klev av från bandet.

Tog genast en vätskersättning för att slippa huvudvärken senare.
Brukar få den av vätskebrist och säkert av att salt och mineralnivån också påverkats.

Fortsatte på Yogamattan med situps och sist Plankan i 2 1/2 minut.
Sedan var jag trött och väldigt nöjd med dagens träning.

Bra pass!

Senaste tiden har varit fylld av en färd i en Bergochdalbana.
Känslorna har kastats från fullkomligt lyckorus till förtvivlan och smärta.

Det senaste som skedde gav mig ett öppet sår i själen.
Ett sår som fick mig att gråta, skrika ut det som skar i mig.Som fick mig att tappa fattningen och greppet.
Jag var helt vilse nån dag.
Kände att jag inte förtjänade denna behandling...

Det slutade med att jag drog mig in i mitt eget skyddande skal, bort från det som vill mig ont.

Att en människa kan vilja en oskyldig så mycket ont?!
Det är för mig så oerhört svårt att förstå...
Att samma människa har så mycket hat och ilska inom sig att hon skadar och sårar sina närmaste, sina egna avkommor.

I samma andetag tänker jag också på hur någon kan tillåta sig själv bli så illa behandlad av personen?!
Varför ta emot alla hån och hemska ord?
Hur blir det så?

Jag vet inte om jag ens vill förstå.
Om det gör känslan bättre inom mig.

Min hjärna har jobbat med dessa tankar några dagar nu och börjar landa i en verklighet som känns bra igen.
Jag råkade komma i vägen för denna människas dåliga mående och det är ju inte personligt riktat mot mig, egentligen....även fast hon skrek mitt namn högt och spydde ur sig svavelosande och kränkande ord.

Det fick kanske henne att må bättre i stunden och i den tanken stannar jag.
Finns ingen som helst anledning för mig att lägga någon kraft på detta mera.

Min själ har nu landat i sin harmoni och mitt liv är åter i balans.Jag står med båda fötterna på jorden och kan nu lägga kraft och kärlek på min livskamrat.
Han behöver mig nu, mer än någonsin!

Känns skönt att kunna få en distans till allt och se med klara ögon på allt som hänt.
Kunna sortera bort sådant som inte behövs i vårt liv, som bara suger kraft.

Jag har styrkan att kämpa för det jag vill ha och tror på, det är mannen som nu i denna stund är på sitt arbete, trött och tyngd av sin smärta.
Med ett ok på sina axlar som tar hans energi.

Att ha burit detta lass, som han gjort under en längre tid får mig att förundras över hans styrka som människa.
Han är en givare, en hjälpare som kräver så oerhört lite tillbaks.
Han mår bäst av att ge till andra.

Jag lever i tron att det är Vi som gäller, nu och i framtiden.
Det är målet för mig, här och nu.
Min känsla och själ säger att det är rätt väg, om än väldigt krokig och tärande många gånger.
Någonstans framöver kommer allt att lossna och det över en natt:))
Det vet jag!

Dags för två själar att bli ett.