Det är sanslöst vad en väntan kan bli lång.Svårt att ha tankarna på annat när hjärnan är focuserad på en sak.
För mig i stunden, att få åka till Strömsholm och hämta hem min lilla sambo.
Titti katt.
Det är så tomt utan henne.

Har tillbringat natten hos min dotter då jag kände att jag inte klarar av att vara i Tittis och min lilla lya i Kungsör.
Den känns öde utan hennes närvaro.

När hon inte finns där så känner jag hurdan närhet vi har, min katt och jag.
Vi lever tätt inpå varandra.
Sover tillsammans.Pratar ständigt.
Vi har inrättat våra rutiner på morgonen med frukost åt henne i samband med att första kaffekoppen för dagen bryggs.
Sedan kryper vi ner i sängen och pratar, dricker kaffe, lyssnar på morgonandakten, bloggar och bara är den stunden, nära vatandra.Alltid med ett levande ljus tänt.
Våran egen tid, Tittis och min.

Titti spinner och ser på mig i ögonen.
Hon kurrar till ibland, stryker sig mot min hand som smeker henne varsamt över hennes mjuka, varma päls.
Hon blundar och njuter av vår stilla, rofyllda stund.
Det är bara hon och jag, där och då, i den stunden.

Dessa stunder vill jag ha tillbaka så snart som möjligt, så vi får komma till ro.Bortom all smärta, skräck och oro.

Jag vill komma hem från mitt arbete och se hennes glädje över att jag finns för henne.
Hon är alltid först.Jag hälsar på henne med glädje och klappar om och frågar hur hon haft det.
Hon svarar alltid tillbaka med något ljud:)

När vi sedan gör kväller och skall lägga oss sitter hon klar i sängen och väntar på att jag skall krypa ner.
Kramar och prat.
Spinning och kel innan vi somnar tätt intill.
Min lilla katt och jag.

Jag vaknar ibland på natten av att hon sitter intill mig och spinner.
Hon tittar på mig med sina vackra ögon och bara njuter.
Det är som att hon vill visa hur mycket vårt liv betyder för henne också.

Vi ska åka med våran husvagn till Öland även detta år.
Även fast Titti inte tycker om bilförden så är tillvaron för oss, tillsammans så härlig där i husvagnen.
Samma morgonrutiner har vi även då :)

Jag saknar henne så!

Telefon ring...så jag kan hämta hem min älskade livskamrat.

Vaknade för andra gången denna morgon. Först vid halv 6 tiden och det var för tidigt, då jag hade möjlighet att vila, sova mera.

Nu är klockan snart 8, det är ljust ute.
Jag ligger i gästsängen hemma hos min dotters familj i Surahammar.
Kaffekoppen doftar härligt bredvid mig på bordet.
Tassimo Original:) som jag fixade till i Tassimobryggaren här på svärsonens kontor.Min tillfälliga boning.

Fick igår vid 9 tiden samtal från veterinär Sofie på Strömsholm.
Titti mådde något bättre och hade inte krampat något mera.
De hade hittat en infekterad tand och tagit bort den, satt henne på antibiotika.
Hon trodde att den var orsaken till att Titti blev så akut dålig med insulinkänning och kramper.
Hon hade också förhöjt levervärde som kunde bero på anfallet.

De behövde Tittis insulin för blodsockret låg väldigt högt nu efter glukosbehandlingen, som krävdes för att häva anfallet.
De hade inte Lantus i lager så vi behövde leverera dit det hemifrån.

Samtidigt frågade hon om Titti kunde vara kvar ett dygn till och bli mera stabil innan hemgång och det tyckte jag lät bra.
Ingen hemma kunde ju klara henne om anfallet återkom, så vi bestämde ett dygn till inlagd.
Hon behöver ständig uppsikt ett tag och jag arbetade hela dagen.

Min dotter körde dit insulinet då jag var tvungen ge mig av till min långa arbetsdag.
Kändes galet fel att inte kunna göra det själv och jag är så tacksam för allt som min dotter gör för Titti och mig.

Titti var väldigt trött och medtagen.
Veterinären pratade om insulinet och kosten som de alltid gör.
Det är bra, jag lyssnar och tar in det hon säger.

Jag hade lyckan med mig idag :) Ringde till några kollegor och bad om hjälp att få vara ledig Söndag för att kunna hämta Titti och vara med henne hela tiden.
Kari, min vän förbarmade sig över oss.
Han har själv hund som han älskar och gör allt för så han visste hur jag känner mig.
Tack min vän!

Efter arbetet, på kvällen åkte jag så hit till min dotters familjs hem.
Ska stanna här några dagar.

Väntar nu på samtal från Strömsholm.
På att få hämta hem min lilla älskling ifrån sjukhuset.
Jag är så glad att allt gått bra för det har det ju gjort då inget samtal kommit efter jag pratade med veterinären.

Titti och jag skall vara här så hon får någon hos sig hela tiden.
Idag är jag ju ledig.
På Onsdag far jag och mina döttrar till Ullared så det var tänkt att Titti ändå skulle vara här.
Smidig lösning att vi blir här båda.

Jag är yr huvudet efter allt som hänt, all den hjälp jag fått.
Så tacksam över alla som ställer upp för oss.All den stöttning vi fått på Facebook och råden vi fått.

Alla förstår kärleken vi har till våra familjemedlemmar- djuren.
Titti har ju hängt med oss i 15 år och hon är så sammansvetsad med mig och även med min dotters familj.
Hon och familjens katt Ville blev bästisar häromdagen och trivs jättebra tillsammans.
Ville har letat efter Titti och han var jättesöt och go med mig när jag kom igår.
Det var som att han tröstade och med sitt sätt talade om att allt skulle gå bra.
Vi hjälps åt som familj och det är fantastiskt.

Inatt åkte min dotter och hämtade min svärson från festligheter i Västerås och då sov jag den stunden med mitt lilla barnbarn.
Likaså häntade jag henne från dagis här i veckan och vi gräddade pannkakor hon och jag:))
Jättemysigt!
Så vi hjälper varandra.

Älskar min familj.Precis på samma sätt som min andra dotters familj i eskilstuna.Vi finns för varandra!

Nu väntar vi på samtalet från Strömsholm.
Dusch och frukost.

Igår eftermiddag innan jag påbörjat mitt arbetspass ringde min yngsta dotter, som har hand om min lilla katt några dagar.
Titti, min lilla söta, underbara pratkatt <3.Hon fyller 15 år i år.

Min dotter ringde för hon var orolig över att Titti var alldeles vimsig.
Hon hade fått insulinkänning, som händer då och då.
Vi tog till de åtgärder som behövs med Druvsocker och omsorg, mat och kärlek.
Efter en stund ringer hon igen att Titti mår bättre, hon är kontaktbar, pratar och tittar som hon brukar.
Hade ätit mat och druckit vatten.

Vi kunde slappna av.
Det är jobbigt varje gång detta händer och jag är så glad över att Titti var hemma hos dem och inte ensam härhemma och jag på jobbet.

Insulinet hade hon fått på morgonen så det var underligt att hon fått känningen på eftermiddagen, förbryllande....

En timme senare ringer min dotter i förtvivlan....Titti skriker och gråter i bakgrunden.Hon har tydligen kissat ner sig fullständigt i sin bädd, där hon sovit ut efter anfallet.
Hon krampar och har stundtals svårt att andas.Skriker, jamar och gråter förtvivlat.
Camilla tar beslutet att åka in till Strömsholms Djursjukhus med henne.
Hon hade redan ringt dem.

Jag sitter ju fast i min buss som jag kör och kan inget göra.
Min svärson är hemma med barnen och dottern kör mot Strömsholm, med Titti invirad i en filt, i sitt knä för att ha full koll på henne.

Hon berättar att Titti i den stunden är tyst och tom i blicken...inte bra alls.
Vi lägger på så hon får ta hand om situationen.
Väntan blir hemsk då jag kör mot Skinnskatteberg med kunder i bussen.
Försöker tänka på annat och är helkoncentrerad på körningen.
Våra telefonsamtal är korta, sakliga och med proppar i öronen så händerna alltid är fria för att sköta allt runt ikring.

De flesta samtal sker på ändhållplats.
Ibland har jag inget val än att jag måste ta samtal som kommer in.
Jag har ju ett liv också och är inte bara bussförare.

Jag kan ju inte bara ställa bussen och gå därifrån, det fungerar inte i praktiken.

Senare ringer hon och berättar att Titti är i goda händer.
Hon hade varit helt apatisk och kall i hela sin lilla kropp, då de anlände till Strömsholm.
De hade omedelbart fått komma in och genast kallades Veterinär in.
Min dotter berättade om hur allvarligt läget varit, det var fråga om minuter, kanske sekunder innan Titti fallit i koma och kanske aldrig mer gått att väcka till liv igen.

Hon fick Glukos direkt i blodet och prover togs.Hade nästan genast kvicknat till och blivit kontaktbar igen.

Sedan kom frågor om vad som kunde vara orsaken och det vet vi ju inte.
Min dotter hade kommit hem från sitt arbete och hittat Titti i det tillståndet.
Insulinet hade hon fått på morgonen, 7-9 timmar tidigare.
Allt var jätteunderligt!

Beslut togs att Titti blir kvar över natten så de kan hålla henne under uppsikt.Kändes tryggt med det beslutet.
När min dotter lämnat henne så var hon jättetrött men fullt medveten och pratade till svar när hon tilltalades.
Min lilla pratkatt.

De lovade att höra av sig så fort något hände, annars ringa under Lördag förmiddag då provsvar också var klara.

Jag är så tacksam över att min dotter är så handlingskraftig.
Hon fattar beslut och det snabbt när/om något händer.
Denna gång blev hennes beslut så rätt då det räddade livet på Titti.
Hade hon kommit in 15 minuter senare hade inte Titti gått att rädda, berättade veterinären.

Min älskade dotter och svärson!
Ni är det underbaraste som finns och hos er är min älskling i så goda, trygga händer.

Timmarna gick och telefonen var tyst.
Det var ett gott tecken.

Vi talades vid några gånger under kvällen, när jag var på ändhållplats och stod stilla.
Jag körde klart mitt pass och åkte hem, helt färdig vid 00.30 tiden.
Så tomt hemma utan min lilla sambo.

Jag kan inte få in i mitt huvud att hon skulle ryckas bort ifrån mig, hon och jag hör ihop.Det får inte ske!!

Visst, hon är 15 år snart men fullt frisk i övrigt, förutom sin diabetes.
Glad, go och älskvärd liten tjej som jag fullkomligt avgudar.
Det var därför hon var hos min dotter när jag var upptagen med annat, några dagar.
Det är där hon har sin kompis Ville också..hon trivs hos dem.
Har ständigt sällskap :)
Det värmer mitt hjärta.

Nu väntar vi på samtalet....

Jag ser fram emot denna helg med glädje och förväntan.
Redan idag Fredag skall jag ut och köra kväll/natt.
Sedan följer Lördag och Söndag, fyllda med körningar.

Mina planer för helgen ändrades fullständigt under natten.
Kommer att åka en sväng till Surahammar och ta hand om två härliga kattkillar så deras husse får chansen att komma hemifrån ett tag.
Han behöver verkligen den tiden och jag önskar av hela mitt hjärta att han tar sig tiden att bara vara, leva och andas.
Släppa alla måsten för några dagar!
Det behöver han.

Jag skall lägga in träningspass i min fritid så att benen hänger med inför vårens tävling.
Har slarvat några dagar nu då livet påbjudit viktigare saker att uträtta.

Det lägger jag åt sidan nu och ger mig in i att hitta glädjen och energin i livet.
Dit hör mitt arbete och kunderna jag möter:) samt mina härliga kollegor.

Jag tillåter inte att livet suger!
Gör den det så agerar jag.
Verktygen till det har jag så det är bara att ruska av mig det obehagliga och ta itu med min egen verklighet.

Den som vill leva med mig i min verklighet är välkommen:)
Jag vill vara glad och känna mig värdefull.
Det har jag full rätt att välja själv.

Jag har för många år sedan givit ett löfte till en människa som hjälpte mig, gav mig verktygen till att hitta den människa i mig, som jag är idag.
Löftet var att jag inte skulle tillåta någon eller något att bryta ner min styrka som människa.
Att inte tillåta mig ge så mycket att jag själv blir utarmad på kraft och energi.

Den människans ord bär jag inom mig som ett stöd, ständigt i mitt liv.
På min livsvandring där jag har förmågan att bära mig själv, tillåta mig känna vad jag känner och i detta också verka tillsammans med mina medmänniskor.

Nu har energiutflödet varit stort under en period.Jag stöttar, bär och peppar.
Puschar och försöker få en människa som sitter fast i gammalt, att komma vidare.
Jag har funnits tillgänglig dygnet runt, jobbat på med sådant som är nödvändigt för att personen ifråga skall komma framåt, se på livet i positiv riktning.
Försökt få denne att välja sitt energiutflödet och i detta varva ner, inte stressa fram i tillvaron.
Denne lever i en negativ stress...ett ekorrhjul som inte tycks sakta ner, oavsett vad jag gör.
Tvärtom dras jag in i hjulet jag med om jag inte är uppmärksam och håller min distans.

Min ork äts hela tiden!
Nu vet jag även att jag inte räcker till.
Det är inte nog det jag levererar....

Min skyddsmur har vuxit över en natt.
Jag vet inte längre vad syftet är med det jag försöker göra.
Vad ger detta mig?
Måste jag ätas upp av andra människors problem för att få vara den jag är??

Har jag inte större värde än så som människa??
Var finns Jag i detta som sker??
Varför tillåta en människa styra allt med sitt dåliga mående?
Jag är definitivt inte orsaken till hennes mående...ändå får jag ta straffet.
Varför???

Jag har varit uppe en stund nu efter en natt med fullkomligt medvetslös sömn.
Slocknade ju i soffan vid 21 tiden, efter att jag bastat.
Värmen och en värktablett gjorde att kroppen kunde slappna av från värken.
Mina fingerleder och händer är riktigt jobbiga just nu och jag tror att det beror på kylan.

Känner också att det som gör händerna värre är detta kopplande av buss från och till tryckluft/elförsörjning och tankning Biogas.
Det är stora, hårda metallmunstycken som kräver fingerkraft och handstyrka, vilket jag inte har.
Sedan är dessa av iskall metall och omöjliga för mig att koppla med handskar på.Måste göra det barhänt.

Kopplar jag inte gasen korrekt så slår munstycket och slangen tillbaka med en smäll som gör så grymt ont!
Förstår inte varför det måste vara så komplicerat att få allt på plats.
Jag är inte ensam om att krångla med detta.

Det riktigt bultar i mina fingrar efter varje gång som detta måste göras och det är minst 4 gånger på en arbetsdag.

Ska prata med min chef om detta.
Inte bra att en sådan sak skall behöva förstöra så mycket för mig.
Igår var händerna rent bedrövliga och jag vill ju inte äta värkmedicin när jag kör.Inte några starka iallafall.

Det är så sällan jag tar starka tabletter så det var nog den som knockade mig totalt igår kväll.
Det gör inget, för nu har jag fått den vilan som behövdes.

Väntar på att min yngsta dotter skall komma med en nyckel, till deras hus.
Jag skall hämta mitt barnbarn från fritis i eftermiddag :)
Sedan skall vi fixa middag tillsammans i deras kök.

Känner mig pigg och glad :)
Skriver mera om dagen senare.
Det är en speciell dag idag.

Min kärestas Födelsedag <3

Gick upp vid 6 tiden imorse.
Kaffe i magen vid köksbordet, med ljus tända självklart.
Kärestan låg och sov ännu då han lagt sig mycket senare än jag.
Vi är olika där, jag morgon och han kvällsmänniska.

Plockade med lite allt möjligt under morgontimmen innan avfärd till arbetet.Kände mig lite hängig, ont i mina händer.Nåt var inte riktigt iordning i min kropp.
Kanske det jag kände igår när jag gjorde ett försök till en runda på crosstrainern och kroppen skrek i protest.Gjorde bara ont...

Körde så till arbetet.Värken blev värre i kylan. -6 grader då och mera snö hade kommit.Skottade pyttelite framför garaget bara.

Körde så mina timmar på hala, knaggliga vägar.Kände hur det tog på mina leder.
Var en vända till Skinnskatteberg.
Klarade precis att komma förbi en plats där en varubil kört i diket och bärgaren väntade på att jag skulle passera innan vägen stängdes av.
Pratade med honom och jag var så tacksam över hans omtanke.
Vägen skulle bli stängd kanske 2 timmar.

Körde mot min korta rast innan en körning till Västerås.

Åkte efter arbetet och handlade på Maxi i Köping.
Det kostade på mina leder ännu mera.
Sedan till Sirahammar och min dotter på Moon där hon arbetar, vidare till fritis och hämtade mitt barnbarn som var överlycklig över att Nonno var med och hämtade.
Nu vet jag vart det är då jag hämtar henne själv imorgon.
Ska bli mysigt och få rå om min lilla tjej några timmar.

Pratade med en av " fröknarna" på fritis som jag känner sedan den tiden jag bodde i Surahammar:)
Kul att talas vid efter alla år.

Körde hem mor och dotter till sitt.Fick med en platta lantägg och åkte till huset.
Lastade in varorna.Hade jätteont!
Bytte om och åt lite.
Tvättade.
Försökte måla på väggarna men fick ge upp för värken.
Bastade för att få värme och lade mig sedan på soffan,såg på tv.

Somnade där under varm filt med tv på.Kärestan kom hem efter sitt eftermiddagsskift och då vaknade jag.
Alldeles yr....
Gick nyss upp i sovrummet, klockan är straxt 23 och jag skall sova vidare för natten.
Ska gå upp vid 6.30 imorgon.

Känner mig frusen....

Satt och tänkte på imorse när jag åkte till mitt arbete i Köping, från Surahammar, att hur lycklig jag är över min bil.
Volvo V70.
Det snöar och snöar, vägarna är hala och sliriga, smala och trånga på sina ställen av mängden snö.

Min Volvo är så säker och stabil.
Självklart har det ju också med min körning att göra.
Tycker om att köra lugnt och samlat.
Håller avständ till framförvarande.
Riktga dubbdäck på och rena rutor.

Åker alltid i god tid så jag inte behöver ha bråttom.

Min bil är trygg och säker :)
Det är viktigt!

Är tacksam över mitt val.