Idag efter min långa arbetsdag styrde Volvon till Maxi i Köping.

Kundtjänstdisken var det lång kö till.
Tog min nummerlapp och ställde mig en bit bort för att studera människor, en Fredag eftermiddag som denna.
Vårskönt ute.
Folk stressade fram med de ärenden som de hade i stunden.
Att vänta var det sista som någon ville göra, kunde jag avläsa i ansikten och suckarna som hördes från dem som stod och väntade, precis som jag.

Sådana här stunder har jag lärt mig med åren att bara ta med ro.
Vad tjänade det till att sucka och stressa...inget gick snabbare för det.
Sög energi till ingen nytta bara.

Passade på att vila den stunden som jag fick till skänks.

Efter ca 20-25 minuter var det så min tur, nummer 12 :)
Gick fram och bad om att få köpa 4 Bissenbiljetter.
Kändes bra:) jag vet att pengarna går till någonting bra, gör nytta.

Jag har inte tidigare fått möjligheten att gå Bissen Brainwalk.
Det ska bli kul att göra det.
Med min yngsta dotter, min svärson och barnbarn.

Med biljetterna i handen kände jag mig glad och nöjd.
Nu är vi laddade och beredda.

Denna kämpe till människa.
Ett föredöme för hur livet skall hanteras.
Med livsglöd och energi, kreativitet.

Bissen Larsson:)
Vi ses!

Häng på och gå för livet och hälsan!

Det kan vara värt att göra ett besök på sin tidigare arbetsplats då och då, som jag gjorde igår.

En buss behövde levereras till stora verkstaden igår, i Västerås.
Chefen gav mig den uppgiften då jag hade garage/tvätt/städtjänst på min andra halva av arbetsdagen.

Det var både roligt och givande att köra in den hoppande kengurun, så vi får drägligare arbetsplats.
Jag har kört just den kärran några gånger och nästan gråtit av förtvivlan.
Den har en tendens att bara rycka och hoppa istället för att gå framåt vid gaspådrag.
Riktigt otäckt på sina ställen då teafikrytmen är hård och snabb.

Nu fick så chefen nog när vi en efter en kom in och berättade om den oberäknerliga bussen.
Den skulle in till Västerås för stor genomgång och felsökning.
Vår lilla depå har fullt upp med de bussar vi har.

Jag körde den längs E18 dit och det var ett ryckande och knyckande hela vägen.Kom upp i hastighet efter en stund som tur var och kunde tryggt landa i stora depån.
Ställde den i "felfilen" och gick in till Trafkledningen för att meddela leverans.

Kände när jag gick över garagegården hur härlig känsla det var att inte jobba kvar på denna stora depå.
Så opersonligt och trist!

Sådana mängder med kollegor, ihopteyckta på en såpass liten yta.
Det var jättehärligt att träffa mina gamla kollegor och hälsa på nya men....så konstig känsla hängde i luften?!
Som jag tidigare skrev...opersonligt!
Det gick kollegor överallt och skötte sitt, hämta kaffe, hängde i soffan, pratade osv... Men ?
Jag såg ingen glädje eller glöd i någons ögon.

De gamla förarkollegor jag mötte blev glada när de såg mig men sedan kom tomheten in i blicken igen.

Efter en stund ville jag bara därifrån.
Allt var så förändrat...vart var glädjen och värmen, omtanken och de goda samtalen?!
Det jag såg och kände av var trötthet, håglöshet och uppgivenhet.

Så sorgligt!

Straxt kom så min goa kollega som skulle hämta hem mig till vårt eget i Köping och jag sa till honom att min glädje inte har gränser, över att jag fått möjligheten att få tillbringa mina arbetsdagar hos oss i Köping.
Vi har verkligen en härlig arbetsplats.

Vi är ett gäng som finns för varandra, vi månar om varandras välmående, hjälps åt med allt ( nåja:) om vi bortser från disken i köket:) )
Men det är en baggis i sammanhanget.
Vi är ett riktigt härligt gäng i Köping!

Är det något jag behöver hjälp, stöd med eller råd till så finns mina härliga kollegor.
Vi har alltid kul tillsammans när vi möts upp på raster, samt innan och efter jobb.
Jag har aldrig bråttom hem från jobbet då det är kul med allt skoj och alla samtal.

Vi känner varandra och bryr oss om.
Ingen får stå utanför utan vi är ett hopsvetsat gäng.Olika individer som samarbetar.
Visst gnäller vi en del och förstår inte alltid hur bra vi har det.
Så kan det bli när man är ett gäng i samma båt.

Men hur det än är så ror vi den tillsammans.
Vi gör att bra jobb och trivs tillsammans och jag själv älskar att vara på mitt arbete.
Jag känner mig älskad och behövd.
Månad om och sedd.
Det är oerhört viktigt!

Mina chefter är härliga killar och jag vet att de gör sitt bästa.
De är som mina goa pappor som ser mig som den hag är och inte en i mängden bara.
Sådant blir ju lättare när vi inte är så många.
Men viljan till sammarbete och glöd till att trivas måste finnas och det har vi.
Det såg jag inget av i Västerås.

Man ska inte bunta ihop för mycket människor på ett ställe.
Det blir som bäddat för att man som egen individ bara försvinner i mängden.

Kanske något för företagsledningen att se över....
Eller tänker jag galet?!
Gärna kommentarer på denna tanke...

Jag var överlycklig när jag satte mig i bilen hos kollegan och vi åkte tillbaks till vårt eget.
Så glad över att livet styrde mig till denna arbetsplats.
Allt har en mening:)
Vägen hit var krokig och gjorde väldigt ont men idag kan jag skörda frukterna av det jobbiga.

Jag får jobba tillsammans med dessa härliga, varmhjärtade människor som jag nu har med mig varje arbetsdag.

Jag saknar emellanåt de fina vänner jag har i Västerås men i Köping hör jag hemma.
Jag menar det...depån är som ett andra hem :)