Jag sov oroligt inatt så det var ganska skönt att gå upp vid 4 tiden och brygga mig kaffe och blogga lite, innan det var dags för en promenad.

När jag väl kommit så långt fick det bli Kungsuddens vackra vy över vattnet, som mål.

Kallt och klart i luften.
Kände mig lite mossig i huvudet pga problemet med luftvägarna och tankarna som for i huvudet inatt.
Ibland är livet lite krångligt och då funderar jag över lösningar.

Sov nog tre timmar iallafall så det fick räcka.
Njut av bilderna och känn i min känsla att vara där på plats

Jag vet inte riktigt hur jag skall formulera mig i detta budskap som jag vill få fram....
Vägen till min frihet.

Slutnotan blir iallafall den att jag lärt mig leva efter de förutsättningar jag fått och ur detta kunnat skapa en egen tillvaro som bär, utan att det gör ont eller sätter spår i min själ.

En skyddsmur skulle säkert en del kalla det för.Eller kanske ett sätt att ge upp något som man inte längre tror på existerar.

Det jag vill få berättat är iallafall att jag med åren fått upp ögonen för vad som är värt att lägga energi på.
Att livets stig har olika faser som alla går igenom, fast på väldigt olika vis.

Våra vägar korsar varandra och det uppstår känslor och tankar som får en att haja till, kanske stanna upp och väcka en nyfikenhet inom en.

Jag tänker nu på kärlek, mellan två människor.Förälskelse, uppvaknande och insikt.

Jag väljer att börja min berättelse såhär...
När jag var barn led jag utav övervikt, dålig självkänsla och hade svårt att visa mina egna känslor, just pga av rädsla att bli sårad, lämnad och kränkt.
Jag mobbades i skolan för min övervikt och även min längd.
Jag växte snabbt och var under många år längst i klassen.
Jag var tjock och finnig och dessutom en finnunge.

Förutsättningarna var inte dom bästa.Jag minns i mellanstadiet hur tjejerna ljög för mig att det var en kille i klassen som var kär i mig, jag trodde dem inte först men de lyckades få mig att leva i den tron ett tag...jag minns hur behaglig känslan var.
Någon tyckte om mig...den långa, feta, blyga och finniga tjej jag var.

Nu var det inte så och jag är glad att jag inte visade på nåt sätt att jag var glad en stund över tron att det var så.
Skratten ekade i korridoren den dagen tjejerna berättade att de bara hittat på för det var så kul att driva med mig.
Det var kul att se hur jag fick tårar i ögonen.
Jag var ju inget värd... Ful, fet, lång som en stör, finnig och dessutom hade jag ingen farsa heller längre.
Ingen ville ha en sån som jag...

Det sårade mig så djupt, att någon tyckte så illa om mig så denne ville mig så ont.
Efter denna händelse tillät jag ingen att komma nära mig.
Jag litade inte på någons ord om det var tal om känslor, snällhet eller omtanke.
Ingen skulle få skratta åt mig igen.

I detta mådde jag väldigt dåligt.
Jag bestämde mig för att banta, visa att jag minsann inte var nån fet unge.

Jag slutade äta..
Satte igång att röra på mig.
Jag var ute efter skolan och allt hemmarbete jag hade med familj och syskon, efter pappas bortgång.
Till sent om kvällarna var jag ute och gick, gick och gick, timme ut och timme in tills jag inte längre orkade.
Kom hem och stupade isäng med hungern skrikande i magen.

Jag skulle minsann inte längre vara fet!
Jag skulle visa alla!

Månaderna gick och jag tappade vikt snabbt.
Från att ha vägt 85 kg till mina 1.75 så tappade jag vikt ner till 55 kg inom loppet av några månader bara.
Min mamma reagerade över min viktnedgång och var jätteirritterad på mig för det behövdes ju köpas nya kläder, det hade vi inte råd med.

Hon såg att jag inget åt och tjatade på mig och för att lugna henne så åt jag vid middagsbordet och gick sedan och kräktes upp allt i smyg.
Detta satte jag i system för att få tyst på mamma.
Mina kläder sydde jag in för att hon inte skulle vara arg på mig över att jag kostade pengar.

Sådär höll jag på....
Plötsligt började min värld förändras.
Jag var smal :)
Kompisarna började se mig och killar började visa intresse.
Jag trodde inte på uppmärksamheten i början utan gick min egen väg.

Jag var så trasig i själen redan efter att ha utsatts för övergrepp på min barnakropp redan flera åt tidigare.Av en vän till familjen.
Detta gjorde inte saken lättare.

För efter de övergreppen hade jag slutat se mig själv i spegeln....jag hatade min kropp för att den fått en man att ta på mig på så hemskt vis.
Hans äckliga händer som varit på min barnakropp överallt.
Hans flåsande andedräkt i nacken...
Blähh...vad jag hatade min kropp.
Mina bröst, som jag försökte gömma i alla år.

Jag till och med satte bandage runt brösten för att de inte skulle synas.
Inte se mig i spegeln.
Gömde mig i badlakan efter gympan i skolan för att ingen skulle se mig.
Vilken kamp det var....ständigt!

Nu när jag hade gått ner så mycket i vikt var jag tvungen att se mig i spegeln.
Jag såg en fet, ful och finnig unge.
Grå i hyn och jätteäcklig!
Gud!!Så jag hatade mig själv....
Hur skulle jag ens kunna tro att någon skulle, någonsin tycka om mig som var så vidrigt ful.

Tiden gick och killar började visa intresse.De ville träffas, hålla handen.
Vara med mig....
Jag förstod ingenting.
Väntade på att det skulle stå ett gäng kompisar bakom hörnet och skratta åt mig och peka, säga att jag var en idiot som trodde att någon kunde tycka om mig

Jag såg mig i spegeln då det var en kille som sa åt mig att jag var snygg...men alldeles för smal...
Jag var helt förbryllad...jag snygg!??
För smal?!!
Jag som var fet och finnig.

Då först såg jag mig själv...
Jag var en benget...jag var så smal att benen stack ut i min kropp, höftbenen, axlarna var knotiga och kinderna insjunkna.

I den vevan träffade jag min första kille.Jag var 14 år.
Han såg mig på ungdomsgården i Lindesberg där jag bodde och blev dökär i mig.
Det kändes jättekonstigt.
Jag hade svårt att ta in att han menade allvar.
Vi blev tillsammans, han bodde i Sigtuna, hade släkt i min stad.

Plötsligt blev jag populär bland kompisarna, jag hade kille och dessutom en snygg kille, från en annan stad.
Det var häftigt då på den tiden:)
Jag blev någon och min självkänsla växteJag fick nya vänner och livet började gå åt rätt håll.

Jag fortsatte hålla mig smal, med samma metoder.Åt och kräktes.
Behöll bara lite mat i mig så jag fungerade.
Tiden gick.Killen fick min oskuld och jag tyckte att det var så vidrigt att jag gjorde slut.
Han tog på mig på samma sätt som den äckliga karln gjort när jag var barn.
Jag skulle aldrig ha sex igen, aldrig!

Killar kom och gick i mitt unga liv.
Ingen fick ha sex med mig så jag blev snabbt dumpad.
Jag blev själv en tuffing..ingen fick komma mig nära efter att jag insåg att sex var det killarna ville ha, endast.

Detta fortsatte upp i tonåren och jag stod på mig.Ingen fick röra min kropp.
Den var äcklig!
Men nu var jag smal och snygg:)
Det kändes bra.
Jag kunde få nästan vilken kille jag ville men blev snabbt lämnad när det var andra tjejer som gav dem sex.
Jag var stenhård!
Ingen kom innanför mitt skyddsskal.

Jag flyttade och fick nya vänner.
Hoppade av gymnasiet och började jobba.Blev jättekär i en kille som givetvis lämnade mig när jag inte lät honom ta på mig.

Till sist i 18 års åldern var jag så kär att jag bestämde mig för att göra ett försök.
Jag hade sex och avskydde det!
Men fogade mig för det var ju ett måste hos min kille.

Jag blev lämnad av honom också för han tyckte att jag var så kall.
Jag ville inte ha honom nära, han fick sitt sex och sedan var det bra.

Sedan träffade jag en man som misshandlade mig och det är en annan historia.
Det gjorde ju knappast min självkänsla en tjänst, att bli slagen och sparkad, när jag dessutom hade en bebis på dryga månaden med honom.
Mitt älskade barn!
Tämligen nyförlöst och trasig i kropp och själ.
Nu hade jag dessutom en hemsk rädsla att bära, att han skulle söka reda på oss och slå igen.
Jag blev em tigerhona som skyddade mitt barn.
Jag släppte inte in någon innanför mitt skal.

Åren gick, jag gifte mig med en man som älskade mig högt.
Han var snäll och fin..min kyla fortsatte.Inte ens han fick komma mig nära.Vi fick två barn och jag levde i hans kärlek, lycklig och glad.
Vi hade ett rikt liv på alla sätt och vis.

Inombords mådde jag inte bra och det förstod jag inte.
Jag bar en ångest som åt på mig dag och natt...kämpade med min självkänsla, sökte bekräftelse att jag dög.Jobbade och slet, hade ett perfekt hem.
Var glad och social....inte många visste vad jag gått igenom.

Jag skriver inte allt här då jag inte vill skada eller såra någon människa.

Min dåvarande man var/är en underbar människa och jag beundrar honom för att han orkade leva med mig så länge...
Jag var ett trasigt vrak som aldrig hade fått bearbeta någonting av det jag upplevt i livet.
Det blev skilsmässa.
Jag valde att lämna...fly från det jag kände att jag inte klarade av längre.
Jag ville inte möta sanningen....för den hade börjat komma ikapp.

Jag skulle behövt hjälp för min ryggsäck var enorm att bära.Så mycket hade hänt längs färd att jag inte längre mäktade med...
Jag flydde från alla förhållanden jag försökte med sedan dess...

Levde samtidigt i tron att jag måste ha någon livskamrat, vågade inte vara ensam.
Jobbade som en galning, ville visa att jag dög.Visa att jag var någon...den kampen fortsatte år efter år ända tills min kropp och hjärna sade stopp

Den fick nog!
Orkade inte bära mera...jag föll ihop och blev jättesjuk.
Allt som hänt i mitt liv rasade över mig som ett gigantiskt berg och jag föll...rakt ner i helvetets avgrund.
Jag var inte värd att leva...

Där började sedan kampen till att bygga upp den människa som skriver detta idag.
55 år gammal och med ett liv som jag själv skapat:)
Trygg, utan ryggsäck, singel och med ett liv som passar mig perfekt.

En vacker dag skriver jag om den vägen, då jag fick mitt liv åter.
Då jag äntligen fick möjligheten att se mig själv, den jag verkligen är:)
Det är fantastiskt!

Jag har flytt från förhållanden ända tills nyligen då jag inrättade mitt liv på ett sätt som får mig att må toppen.
Men det tog alla dessa år...jag flyr inte mera:)
Jag väljer med omsorg de människor jag vill ha omkring mig.
Jag är i mångt och mycket en ensamvarg:) Trivs för mig själv och mår bra i det.
Jag har ett aktivt liv som har ett enormt värde av kärlek och glädje för mig.
I detta stannar jag:)
För det är jag värd!