Vaknade fullständigt genomblöt av svett, tidigt på morgonen.
Alldeles darrig i hela kroppen och öm som att jag fått stryk.

Huvudet sprängvärkte och jag var alldeles blodsprängd i ögonen, när jag såg mig själv i spegeln på toa.
Såg hur blodådrorna på mina fötter och händer var alldeles uppsvällda och det gjorde ont.
Säkert efterverkningar från kontrastvätskan.

Tog två Ibumetin för att slippa smärtan.Framförallt huvudvärken som nästan fick mig att kräkas av smärta.
Fick liv att lägga mig igen, darrig och knäsvag efter toabesöket.

Valde att ringa till min chef på jobbet som genast satte igång att tala om för mig vilket fel jag begått och att dagens körning var löst.
Nästa dag skulle jag kört åt en kollega som nu blivit riktigt sur för att jag blivit sjuk.
Chefen tyckte att jag skulle haft en "backup" för mig, ifall jag inte kunde komma till arbetet.
Vem räknar med att bli sjuk vid privatbyte?!
Inte jag iallafall!
Detta är första gången och det blev akut.

Skrev till kollegan jag skulle kört åt.
Beskrev hur ledsen jag var över det inträffade och att jag hoppades att hans dag löste sig ändå.

Nu vet jag till nästa gång att skaffa någon i reserv vid byte om detta händer.

När jag själv arbetade som personalplanerare så hjälpte jag kollegorna i sådana här lägen.
Jag förstår att vi har begränsat med förare,att läget blev jobbigt.
Tycker bara att det blir fel när jag blir tillrättavisad och ryckt i örat, när jag redan är sänkt i sjukdom.
Jag var ju inte hemma för ros skull.

Vet hur jag kommer att göra hädanefter när jag känner mig förkyld.
Då stannar jag hemma direkt för att inte utsätta min kropp för risken att få det ännu jobbigare.
Jag brukar ju jobba på ändå för att vara lojal.
Det straffar sig bara!

Nu är jag sjuk i lunginflammation och dessutom är kollegor sur på mig.
Det gav mig en hemsk ångest!
Känner mig som en dålig vän.

Undrar bara hur det skulle varit om rollerna varit ombytta....skulle någon köra buss i min situation?
Vad säger allmänheten om de fick reda på att vi kör sjuka isåfall.

Var jätteledsen efter samtalet och det gör ju knappast mitt mående bättre.
Grät och var ledsen när min yngsta dotter kom på besök, med mitt näst minsta barnbarn.

Dottern var till Apoteket och hämtade mera smärtlindrande åt mig.
Vi åt tillsammans och sedan var jag helt slut.
Somnade bums när de åkt och sov i 3 timmar.
Vaknade ledsen och trött.
Svullen i kroppen.

Idag är det inte nådigt att vara jag.
Lär mig iallafall detta att jag är jättepoppis när jag är frisk, pigg och glad.Annars är jag inte skräp värd.
Självklart inte för alla men för många.

Gick ner med sopor till soprummet och orkade knappt upp igen för trapporna.
Kändes som hjärtat skulle hamra ut ur bröstet och det smakade rök i näsan.
Helskumt!

Det är bara att gilla läget och se till att bli frisk så jag duger något till

Som jag skrev i förra inlägget så har jag mått konstigt de två senaste dygnen.

Min äldsta dotter och barnbarn var hos mig igår em och kväll.
Jag mådde pyton och berättade det för min dotter till sist.

Fick berätta om känslan jag hade.
Stickningarna i bröstet, smärtan och trycket över halsen och armhålan på vänster sida.
Förhöjd puls, andfåddhet vid minsta ansträngning.

Kände en oro själv då jag inte kände igen symptomen.
Dottern ville att jag ringer 1177 och då gjorde jag så.
Fick vänta ca 30 minuter i kö där.
Pratade med trevlig sköterska som ganska snart tyckte att jag skulle åka in till Akuten för ett EKG.

Svärsonen hämtade lillkillen och min dotter körde oss till Akuten i Köping.
Kom snabbt in.
Kopplades för EKG direkt och fick beskriva min känsla.
En nål sattes i på vänster arm och blodprover togs.

Vänta på läkare en stund.
Hjärtat var starkt och fint fick jag veta.
Han gjorde ytterligare test och lyssnade på lungorna, riktigt noga.

Mitt blodtryck var för högt och det gillade han inte.
Han berömde min fysik och tog mina symptom verkligen på allvar.

Jag blev skickad till Lungröntgen då misstanke fanns om blodpropp i lungan.
In i röntgenappataten på en bekväm bädd.
Nålen i armen byttes mot en slang som de sedan efter en stund, sprutade in kontrastvätska in igenom.

Knepig känsla.
Kände hur det spred sig en värme i min kropp som ledde nedåt och slutade med en känsla av att jag kissade på mig.
Fick detta berättat för mig innan, men ändå blev det en överraskning.

Mådde lite konstigt efteråt, säkert vätskan i blodet.

Tog oss ner till avdelningen igen och väntade på rummet.
Då var klockan 21.45 och jag tog beslutet att inte jobba imorgon, skulle börja 5.

Läkaren kom in med glad min och berättade att mina lungor var jättefina, men att blodprov visade infektion.
Han sade att jag hade en Lunginflammation i begynnande och att han inte ville ge mig antibiotika i det skedet.
Jag har så stark fysik att min kropp skulle fixa detta själv om jag bara gav den en chans med vila.

Risken var stor att det kunde blossa upp till en rejäl lunginflammation så mitt val var att hålla mig i stillhet, så mycket som möjligt.
Låta kroppen göra jobbet istället för att den sänktes helt av antibiotika.
Så mycket annat blev förstört längs vägen då tyckte han, för mig som tränar så mycket.

Sedan tyckte han att mitt blodtryck var för högt och att det måste jag själv få till en utredning med min husläkare.

Sist av allt fick jag veta att på röntgen även upptäckts en cysta på min lever.
En ofarlig sådan.
Skönt det!

Jehupp!
Det var bara att inse att vila var nästa steg.Ringde och sjukskrev mig medans vi åkte hemåt.
Dottern lämnade av mig hemma och jag tog mig andfått uppför trapporna.
Bytte om och stupade isäng.

Redan i Måndags började jag känna mig knepig i kroppen.
Cyklade till och från arbetet och det gick bra, satt ju och trampade bara.

Det knepiga var att jag var så andfådd bara av att gå i trapporna.
Kände stickningar i bröstet på vänster sida.
Har ju inte tränat styrka alls sedan jag var förkyld så det kunde inte vara bröstmuskeln som spökade.

Tog det lugnt på Tisdagen.
Åkte bil till och från jobbet.
Hade delad tjänst med lång rast på dagen och skulle i vanliga fall tränat då, men nu åkte jag hem och lade mig och sov efter maten.
Var seg som tusan efter sömnen.
Krävde enorm styrka att ta mig iväg för att köra resten.

Försökte vara mig själv men kände att något var helt galet i kroppen.
Började få en konstig hosta, för att det tryckte på halsen och bröstkorgen.
Hade fullt sjå att klara arbetspasset.
Började få huvudvärk.

Kom hem och kraschade i sängen tidigt.
Vaknade mitt i natten av fruktansvärd huvudvärk.
Tog tabletter och lade mig igen.
Hade tänkt att gå upp tidigt för att gå till jobbet.Det var bara att glömma.
Mådde pyton när jag vaknade.
Hög puls och andningen ansträngd.

Tog mig iväg till jobbet och förklarade läget för min chef, att jag inte mådde bra.
Tog det lugnt som sjutton på mitt arbetspass.
Stannade och tog vackra bilder när jag hade tom buss, på väg mot Skinnskatteberg.

Likaså på järnvägsstation i Köping.
Jättevackert vårväder men jag hade svårt att njuta när jag var så trött och matt.Stickningarna i bröstet bara tilltog.
Försökte så gott det gick att jobba på för att få vila sen.

Efter jobbet gick jag och handlade mat då min äldsta dotter och barnbarn skulle komma.
Vila lite på soffan.
När de kom åt vi mat och jag mådde bara sämre....

Stickningar, tungt att andas, kissade i ett och jättetrött, tryck över halsen som fick mig att hosta.
Till sist berättade jag för dottern hur jag mådde.....

Skriver om detta i nästa inlägg, måste vila nu.