Alla inlägg den 25 april 2015

Av Sirpa Niva - 25 april 2015 17:45

Gick ju upp tidigt denna morgon.
Efter duschen intog jag soffan, som blivit min bästa vän.

Kände mig bättre, med lätt huvudvärk som jag kunde få bort med en tablett.
Ett efterlängtat besök blev avbokat så denna dag blev helt min egen.

Tände ljus och bad för min vän som har det svårt just nu.
Mina tankar finns hos honom och familjen.Mer än så kan jag inte göra.

Som alltid, har jag inge större problem med att slå ihjäl tiden.
Satt och pratade på messenger med mannen som följt min blogg med intresse i ett halvår.
Det fanns mycket att prata om.

Jag åt min frukost i soffan givetvis.
Titti diskade fatet i vanlig ordning:)
Hon är så hjälpsam:)

Vilade en stund.
Marknaden drog igång utanför så det var bara att stänga fönstret efter ett tag.
Var inte direkt sugen att gå ner, trodde att jag var det tidigare.

Bar upp mina vinterjobbkläder på vinden.Det blev svettigt.
Tungt i trapporna.
Bra att testa hur min form var.Inget att skryta om direkt.

Ingen feber idag och stickningarna har förvunnit helt.Kan finnas hopp att jag kan jobba mina få timmar på Måndag.
Vore skönt att göra det så jag kan fara iväg till Öland på Tisdag.

Lägger nu min focus på att bli frisk snabbt så min plan med Öland funkar.
Jag vill dit och komma hemifrån ett tag.
Till havet och stranden.
Soluppgångar och frid.

Längtar efter mycket och det kommer jag att genomföra.
All längtan är inte genomförbar så det lägger jag åt sidan.



Mitt paradis väntar på mig:)
Med hela sin skönhet.

Jag är jätteglad över min nya vän som kommit in i mitt liv tack vare min blogg.
Trivs ju så bra med människor som tillför mig glädje och han kom som en gåva till mig, just när jag är hemma och bara kurerar mig själv.

Kanske en blivande träningskompis då vi båda älskar att träna.
Om inte så en härlig skrattvän på messenger:)


ANNONS
Av Sirpa Niva - 25 april 2015 08:44

Att gråta har i min finska uppfostran varit något som inte fått förekomma mycket.Gråta var ok om någon dött, knappt ens då.

Jag blev ju själv tillsagd på min fars begravningsdag, att inte gråta.
Så jag grät inte öppet, bara för mig själv och det var fruktansvärt.Att stänga inne sorgen och bara tillåtas visa styrka och sinnesnärvaro.. som 12 årigt barn, som just mist sin trygghet, sin grundpelare i livet.

Blev redan som barn tidsagd att inte hålla på och gråta.Det var barnsligt och larvigt.
Då var man svag, visade känslor som ingen skulle se.Dem skulle man hålla för sig själv.
Fasaden skulle hållas intakt.
Bita ihop och kämpa vidare!

Jag minns själv hur förundrad jag var av min egen moster i Finland, som jag älskar, hur hon grät när vi skulle återvända till Sverige....det var ok tydligen...jag var så kluven.

Huu...så detta har ställt till i mitt eget liv...
Så mycket känslor som jag stängt inne och som kommit ut på annat sätt istället.

Jag var långt upp i åren innan jag tillät mig själv att visa känslor.
Släppte in andra människor innanför mitt skal som jag var noga med att hålla intakt, innan dess.

Mitt första barn fick mig att börja våga känna, visa och förmedla det jag kände.
Jag vågade krama, känna en värme inom mig som detta lilla knyte gav mig:) Våga känna kärlek!
Jag vågade gråta när han var ledsen och tröstlös, när han led i smärta då han hade 3 månaders koliken.
Det var hemskt!
Gråten lättade min smärta något...
Den behövdes.

Jag minns också hur pappa kunde sitta i köket på natten och gråta, då han själv hade så ont.
Han ville inte visa mig sin gråt, sina tårar utan torkade snabbt bort dem.
En man fick ju definitivt inte gråta.

Tänk så det var..

Idag ser allt så annorlunda ut.
Jag är själv en känslomänniska.
Skrattar när jag är glad och gråter när jag är ledsen.

Gråten är själens ventil.
Hade vi inte gråten, skulle vi vittra sönder inombords...

Jag kan också gråta av glädje emellanåt.Då känslan blir övermäktig och svämmar över i tårar.

Minns alldeles för någon vecka sedan hur en älskad vän blev helt förstörd när jag grät av glädje....han trodde att jag blev ledsen och så var det ju inte.
Gråt måste inte vara sorg.
Det är ett sätt för vårt hjärta att uttrycka en känsla.

Jag grät senast igår...i ren förtvivlan över att inte våga visa min egen mor hur jag mår just nu.
Vill inte få det emot mig, att jag är svag.Jag är ju den starke i vår "familj"

Livet är lustigt:) en ständig balansgång.
Känslor svallar och styr åt alla håll och kanter.
Jag är väldigt öppen med mina känslor inför mina nära och kära, (utom ursprungsfamiljen, där måste jag vara stark)
Likaså mot vänner och kollegor.

Jag visar öppet min glädje över livet.
Gråter om jag är ledsen och uppskattar att andra gör lika inför mig.
Det är ju enda sättet att verkligen se hur en medmänniska mår.

Gråt är förlösande precis som skratt.

När jag ser tårar i en människas ögon, berörs jag.
Det öppnar mina sinnen för att beskydda, hjälpa och stötta.
Trösta och finnas till för.

Jag minns första gången jag blev berörd av en Predikan.
Det var för många år sedan i Olaus Petri Kyrkan i Örebro.
Den prästen som då var i tjänst, berörde mitt inre med vartenda ord han sade.

Mina tårar började rinna och jag försökte stoppa dem.
Det gick inte, utan blev bara ohållbart.
Så jag lät dem rinna, i en strid ström längs mina kinder.

Hans ord var som nycklar in i min själ, som öppnade upp och genomförde en ordentlig sköljning och rensning.
Efteråt var jag alldeles tom nån timme, innan det sakta kom in en känsla av befrielse in i mig och jag började le istället.

Det var så skönt med denna gråt!

Jag minns inte vad han talade om men det var meningen för mig att sitta där, just då och höra dessa ord.
Städa ur mitt inre och komma till ro...
Så smärtsamt och samtidigt så skönt...

Gråt är viktigt!
Annars hade inte vår Skapare givit oss den gåvan.
Själens ventil...

Gråt är styrka...att våga visa sitt inre.
Gråt är en del av Kärlek...
Våga älska på alla sätt och vis

ANNONS
Av Sirpa Niva - 25 april 2015 06:46

Igår Fredag, när jag sitter och värmer soffan, så får jag ett meddelande i mobilen.
Blir lite nyfiken då jag tycker mig känna igen namnet, men kunde inte riktigt placera i minnet.

Kom så småningom ihåg honom, vi hade kort talats vid på en annan sajt och jag tipsade honom om min blogg.

Fick nu veta att han sedan dess...ca ett halvår tillbaks, följt min blogg, varje dag :)
När han sedan berättade att mitt skrivande och min intällning till livet, hjälpt honom mycket längs vägen framåt, när han haft det tufft.

Han skrev nu att han tyckte att jag skriver bra.
Att han blir berörd av det jag skriver och beundrar mig för min inställning till livet.
Han tycker att jag är tuff som kämpar på som jag gör med mitt, som jag tror på.
Att jag varit ett föredöme för honom i hans vandring och att hans liv börjar nu hitta den struktur han sökt, efter en jobbig tid med bla skilsmässa efter många års äktenskap.

Hans ord berörde mig djupt...för det är ju den största meningen med mitt bloggande, att ge mina medmänniskor stöd och inputs.

Många lever i en tillvaro som inte alltid är så lätt och jag tror på detta med att komma till insikten, få veta att man inte är ensam om det som sker i ens liv.
Det är av yttersta vikt att få till sig.

Bara att läsa om att någon annan genomgått elände i sitt liv, öppnar ögon och väcker sinnen.
Att se hur denne lyckats komma vidare ändå.
Hur det gått till, hur tänket och inställningen till allt som sker har varit och är.
Så har det ju delvis varit för mig själv också.

En av de människor som berört mig mycket längs min färd till sann lycka
är tex Morgan Alling.
Vilken kämpe!
Likaså Mathias Bissen Larsson som kämpar med sitt och för så många andra, samtidigt.
Vilka förebilder!

Jag har också läst om andra människor som vandrat en tuff väg och har fullkomlig lycka i sitt liv idag.
Detta tack vare den egna inställningen till begreppet...Vad är lycka för mig?

Det jag tycker om i livet behöver inte betyda att du tycker detsamma.
Det gäller att var och en hittar det egna.
Innan man kommit så långt är det väldigt skönt att ha ledsagare längs färden.Gärna någon eller några som tror på det man kämpar för.

Att hitta sin inre styrka är så oerhört viktigt, landa i sig själv.
Tro på det egna och inte låta sig påverkas negativt av andras tyck och tänk.Alla människor är inte goda, det är bara att inse det.
Det är ofta den som i sig redan är svag, som gärna drar ner någon annan, för att inte behöva vara ensam i sitt eget elände.

Jag stöter på den sorten av människor ständigt.Som gärna tar av min energi och kraft, men har inte förmågan att omvandla det till något positivt i sitt liv, utan helt enkelt försöker suga mig tom på mitt, förändra mig för att passa in.
Ändå är det min positiva inställning till livet de dras till.
Det är faschinerande!

Därför blev jag så extra glad när denne man, efter att han tagit hjälp av mitt bloggande, min inställning till livet, som ledit till att han själv mår bra idag, då väljer att kontakta mig för att berätta detta för mig.
Jätteroligt!
Detta tillför mig massor, för då vet jag att min väg är den rätta med min blogg.
Den gör nytta:)
Tack goa människa för dina fina ord.
De ger mig än mera kraft att genomföra allt jag tror på och brinner för.

De timmar vi samtalade igår gav mig mycket.
Jag gör nytta:) det känns fantastiskt.

Jag behövde detta till mig i stunden då jag själv var sänkt i sinnet.
Jag har människor i mitt liv som jag ständigt kämpar med, som gör sig påminda då jag är sjuk och nedsatt i min styrka.
Där jag inte ens vågar berätta att jag är sjuk för då drar de nytta av det och ser till att sänka mig totalt.
Den chanser ger jag dem inte:)

Livet Är en dans på rosor:)
Med doftande vackra kronblad och törnen som sticks.
Ibland till blödande sår.
Men längs färd finns mjuka, gröna blad som låter en vila i sinnet.
Doften av kronbladen ger glädje och styrka.
Det är bara att välja...vilket tar jag till mig längs färden.
Kronbladen eller törnen:)
Alla har vi ett val!


Av Sirpa Niva - 25 april 2015 05:54

Aldrig trodde jag väl att jag kunde vara så slö som människa!
Tillbringa 90% av min vakna tid, nerbäddad i soffan.
Tv:n på, utan volym, som sällskap.

Insåg efter några timmar att de kanaler jag råkar ha visar mest bara skräp och denna reklam....
Jösses vilka mängder med spelreklam!!
Det pumpar ju fram i ett, stressande och hemskt.

Jag är ju ingen tv tittare i vanliga fall. Det ger mig inget.
Inte kommer jag bli det heller efter dessa dagar i soffan.

Mina vänner tycker säkert att jag är pest och pina just nu, som sitter och gör gnälliga inlägg på Facebook och gråter över ingenting.
Känner mig nog lite ensam för en gångs skull.
Det händer inte ofta.
Har ju sådant arbete där jag ständigt möter människor och det resulterar säkert i valet att vara ensam, i tystnad.

Känner att jag mår bättre av vilan.
Min temp var nästan normal igår.
Mätte ett par gånger, när det kändes som jag var varm.
Inte mer än 37 och det är lugnt.
Min kropp verkar fixa det här av sig självt, utan en massa otäckheter instoppade som bara förstör den övriga bakteriefloran i kroppen.

Känns jättebra:)
Stolt över min fysik.
Titti är också lugnare och sover mycket nu när hon kan slappna av.
Hennes morsa grejar detta:)

Jag har givit mig själv löftet nu att inte pressa mig så, när jag har en förkylning i kroppen.
Träningen lägger jag ju ner redan, det förståndet har jag.
Men jobbet....det är där jag brister!
Jag jobbar och sliter fast jag är jättedålig i hosta och harkel.
Det är slut med det!

Hädanefter blir jag hemma när kroppen börjar säga ifrån.
Bäddar ner mig och vilar, istället för att flänga omkring på vägarna med bussen och låtsas att jag mår prima.
Nopp!
Den tiden är förbi.
Jag behöver inte överprestera för att duga.
Den som inte fixar att även jag är sjuk ibland, få leta sin övermänniska någon annanstans.

Vad gäller ekonomin så får jag se till att det finns en slant på sparkontot så jag klarar karensdag och sämre lön den tiden.
Det är inte värt att slita för att sedan bli liggande såhär som nu.
Helt försatt ur spel.
Skönt att komma till den insikten.

Klart slut!

Just nu sitter jag troget i ottan och intar min första kopp kaffe för dagen.
Till detta Ryvita knäcke med tunna skivor Brieost och lite Aprikosmarmelad.
Titti sitter bredvid, tigger och vill smaka men jag ger inget.
Hon gillar inte Brie och marmeladen innehåller socker.

Ljuset är tänt som vanligt.
Lyssnar på ljuden utifrån.
Öppnade fönstret lite extra nu innan kommersen på gatan drar igång.
Det är Marknad här i Kungsör och jag älskar Marknader:)
Men inte ljuden ifrån den när jag är hemma och risig.

Igår var det ett liv som fick mig att stänga fönstret.
Blev kvalmigt inne då ventilationen i huset inte existerar.
Passar på att ta in lite syre nu på morgonen.
Hör redan hur utländska gubbar hojtar åt varandra....
Är så förundrad över volymen i deras samtal, som inte kan hålla en normal ton, utan det måste skrikas.
Nåja...det är deras livsstil och det köper jag de få dagar Marknaden är här och sprider glädje åt Kungsörsborna.

Hoppas på att jag orkar gå ut dit något, om inte idag så kanske imorgon, Söndag.
Lite Marknadsnougat vore gott.



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6 7
8
9 10 11 12
13 14 15
16
17 18 19
20
21
22
23 24 25 26
27
28 29 30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se