Bara av att lyckas slita mig loss från mitt dåliga samvete, över att vara sjuk och inte arbetsför, gör att jag mår bättre.

Att ständigt känna en gnagande oro över att jag kommer få sota för det,att jag inte klarar av att arbeta då orken inte finns pga sjukdom, gör att måendet försämrats.

Nu står jag i det stadiet att jag är förbannad på mig själv, på systemet som råder i vårt samhälle.

Hur många människor är det inte som står utanför, just bara för att deras hälsa vacklar.
Dålig hälsa är det väl ingen som medvetet trånar efter.
Heller inte utanförskap.

I min värld vill ju varje individ, dra sitt strå till stacken.Så gott denne klarar av det.
Vi har olika förutsättningar.

Visst finns det dem som inte vill någonting, utan bara glida fram på en räkmacka i tillvaron och gärna skoR sig på andra som vill väl.
Men just nu i stunden räknar jag bort dessa individer.

Det jag tänker på är, alla som vill göra rätt för sig.Som kämpar trots motgångar och stångar huvudet i väggen, gång på gång i det system vi lever under i vårt samhälle.

Jobbar du inte, så är du inget!
Tycks en hel del tycka och tänka.

Som jag skrev tidigare, så väljer ingen ohälsa.Det är inte skönt att vara sjuk och jag går inte hemma och njuter av att må dåligt.

Det som fått mig att må extra dåligt denna gång, var det bemötande jag fick av min arbetsgivare när jag kontaktade denne, morgonen efter jag varit timmar på Akuten med smärtor och oro.

Jag hade genomgått EKG pga av att jag hade bröstsmärtor.
Mitt blodtryck låg för högt.
Likaså min puls som hade gjort det sedan dagen innan.
Min sänka var för hög och det väckte frågetecken.

Hjärtat var fullt friskt och riktigt starkt, fick jag snart veta och det var lugnande, bara det

Jag blev grundligt undersökt av en underbar läkare som tog mina smärtor och symptom på fullaste allvar.
Han lyssnade på vad jag hade att säga.
Konstaterade från detta att jag måste undersökas noggrant, jag kände min tränade kropp och min oro tog han på fullaste allvar.
Jag sökte inte akuthjälp för kul skull.
Nåt var galet i min kropp.

Därför skickade han mig på Lungröntgen.
Kontrastvätska lades in och jag genomgick en noggrann röntgenundersökning.

Där uppdagades att jag hade starka, härliga lungor.Min träning syntes även där.
Det gjorde mig oerhört glad och lättad.
Han var glad själv för han hade misstänkt att jag fått en propp i lungan, så han log som en sol när han berättade att det inte var så:)

Samtidigt såg han ju min höga sänka och därifrån fick han fram att jag hade Lunginflammation i så tidigt stadium att den ännu inte syntes på röntgen.
Mina symptom tydde på det, med smärtor, stickningar i bröstet, tryck över hals, hosta och annat knepigt jag inte kände igen.

Han ville inte utsätta mig för extra plåga med att lägga in antibiotika utan var ganska övertygad om att jag skulle fixa det med min starka fysik ändå.
Med vila och återhämtning.
Inget fick anstränga min kropp utan den skulle få chansen att läka.

Men...om jag skulle bli sämre så skulle jag genast kontakta dem igen, eller min vårdcentral på dagtid.

Sedan var han brydd över mitt blodtryck.Sa att det kunde bero på att min kropp jobbade på med smärtan.
Men att jag skulle låta få det kollat senare så inget var fel.
Få en utredning isåfall.

Likaså fick jag veta att de hittat en godartad cysta på min lever och det var lugnt.Inget att oroa sig för.

Med detta i bagaget åkte jag hem, denna Onsdagsnatt.
Ringde och sjukskrev mig.
Var helt slut och ville bara sova...gråtfärdig av trötthet och smärta.

Sov natten och vaknade tidigt och ringde jobbet.
Fick då detta ovärdiga mottagande med pekpinnar och tillrättavisningar.
Meddelad att kollega blivit sur över att han måste jobba sitt då jag blivit sjuk...sedan ett rakt konstaterande bara att jag säkert är frisk på Måndag...jag hann inte säga någonting, bara lyssna på hur skit det var att jag blivit hemma, vilket besvär det ställde till med.

Var jag inte värd mera??
Jag grät när jag lagt på luren.
Jag var en skit som bara ställde till det för kollegor och chefen...

Mitt i detta var jag redan så sänkt det bara gick, sjuk, frusen, smärta och oro....Helt i botten
Vilket värde hade jag i stunden?
Inte en flugskits värde ens...

Så var känslan jag hade inom mig.
Ångesten gnagde i mig...
Kanske jag kunde köra bussen iallafall...så jag var värd något!

Herregud!!

Hur många människor är det som genomgår värre hantering än så??
Som tappat sin tro på det egna värdet....

Såhär får det inte gå till!!

Aldrig att jag accepterar detta!

För mig innebär detta förändringar i mitt liv.Min stolta, starka lojalitet är bortsopad.
Jag kommer inte att prestera mer än det som krävs för att sköta mitt arbete.

Min trivsel i arbetet kommer jag att focusera ännu mera på just min körning, kunder och kollegor som får mig att må bra.
Resten struntar jag i.
Jag kommer att göra tjänstebyten som jag absulut måste.resten tar jag tjänsteledigt.
Jag vill inte utsätta mig för detta igen.

Mitt privatliv kommer att präglas allt mindre av mitt arbete.
Arbetet blir ett levebröd, inget annat.

Jag har fått nog!

Jag har haft huvudvärk varenda morgon i säkert 3 veckors tid nu, när jag vaknat.
Det har nog varit kroppens varningssignal att den inte mår bra, som jag inte lyssnat på.

Denna Söndagsmorgon kändes annorlunda:) Ingen huvudvärk!
Helt fantastiskt!

Känns som att livsandarna återvänder till min kropp som fått kämpa så, på egen hand med Lunginflammationen.

Igår fick jag skratta mycket med vänner och min dotter, det kändes befriande.
Detta är första gången i mitt liv som jag fått slagits med en Lunginflammation så det väcker lite oro i mig.
Varför fick jag det nu?

Jag vet ju svaret.
Jag är ingen ungdom längre, även fast jag har god fysik.
Sedan att jag jobbar fast jag är sjuk och borde vara hemma.
Där är största felet.

Återigen....kommer aldrig mera att göra så.Lämnar det löftet, till mig själv och till mina nära och kära.
Aldrig mera jobba sjuk!
Är ju så duktig med den biten vad gäller träningen...lägger ner direkt när jag känner mig risig, ont i halsen eller nåt sånt.
Samma sak kommer nu ske med arbetet.
Sedan får jag väl bli inkallad på samtal för frånvaro, det får jag ta helt enkelt.
Jag har bara det här livet och det vill jag leva frisk och glad, inte nedbäddad i soffan i dagar och dygn, för att jag visat mig lojal och duktig.
Pyttsan!
Vem tackar mig för det?!

Mina döttrar har båda varit jätteoroliga nu och det vill jag inte utsätta dem för fler gånger.
De ska inte behöva ha en korkad mor.

Ja...jag är arg på mig själv för min dumhet!
Min uppfostran och inställning som lever kvar sedan barnsben måste ändras.
Jobba är inte det viktigaste.
Det är hälsan!
Min egen, enda hälsa som jag inte är någonting utan.
Utan min hälsa blir livet så begrönsat från allt det jag vill göra så beslutet är fattat.

Så idag, Söndag den 26/4 2015 tar jag beslutet att jag jobbar inte förrän jag är helt frisk igen.
Chefen var inställd på att jag är åter imorgon...det är jag inte!
Börjar nu må bättre och det innebär inte att jag är fullt frisk och arbetsför.

Ringde nyss till Trafikledningen i Västerås att jag inte är arbetsför imorgon.
Ville vara säker på att inte de får problem med tillsättning av min tjänst.

Därifrån fick jag full respons att jag Absolut inte ska jobba innan jag är frisk.

Ska kontakta min läkare imorgon om jag kommer behöva sjukintyg.
Likaså prata om mitt blodtryck som ligger lite för högt.
Det behövs väl till en utredning till orsaken.

Skönt att komma till egna beslut och kunna lägga bort kampen med mitt samvete.

Denna dag skall jag så sakta börja göra någonting hemma.
Lägga in mina räkningar för betalning imorgon kan vara en bra start.

Sen får jag se vad krafterna säger.
Om jag orkar sticka ut näsan utanför dörren:)

Pjuh!
Detta kostade på att agera emot mina principer.
Livet är så värdefullt!!