Alla inlägg den 26 maj 2015

Av Sirpa Niva - 26 maj 2015 20:02

Satt med uppknäppta uniformsbrallor idag bara för att min kagge blivit så stor.
Något jobbigt!

Så ska jag inte ha det!
Slarvet med maten har lagt sig runt midjan och då gör jag givetvis något åt det.

Har lite dålig diciplin just nu så det får bli en Kickstart med Naturdiet

Måste ju platsa i byxorna så det känns behagligt att jobba.

Byter ut måltiderna under 3-4 dagar för att få fart på mitt sug att plocka bort kilon.
Träningen fungerar ju bra....
Väntar bara på att hostan ska dämpas.
Funkar bra med långa promenader ändå.

Kör igång imorgon.

Det var beslut nummer ett som jag tog idag.

Beslut två hamnar i ett eget inlägg senare.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 26 maj 2015 04:05

Låg i min säng, stilla på mage och försökte somna om en liten stund.

Har varit vaken under ett par timmar.
Bloggat och funderat över livets gång.

Är så tacksam över att min gårdag är över och jag är vaken med nya krafter, för att möta en ny dag, fylld med allt vad den kommer föra med sig.

Det som gör mig mest glad, just denna morgon är att Titti katt mår bra igen.
Hon hade en pärs igår med insulinkänning.
Det är jättejobbigt för henne, då hon är helt förvirrad och bara vandrar omkring.
Hon ser dåligt då och verkar yr.
Lägger sig lite överallt och håller fast sig.

Nu låg jag i sängen och kände hennes små tassar på min rygg när hon klättrade över mig i sängen, för att kunna hoppa ner och gå ut i köket för att äta och dricka.
Min lilla älskling är i balans igen:)

Hon är trött och medtagen och kommer säkert att sova alla timmar som jag är på arbetet idag.

Jag själv har duschat och känner mig fräsch för att möta min långa arbetsdag.
5.00- 15.30
Den längsta av våra arbetspass på skiftschemat.

Har gjort iordning mat att ta med, med omsorg.
Känner att ett sunt näringsintag är nödvändigt idag.

Kroppen känns bra.
Känner att rump och bakre lårmuskler fått tagit största biten under loppet.
Då har stegen varit annorlunda mot vad jag brukar ta.

Brukar känna av vader och höfterna mera.
Bara jag blir av med det som irriterar i luftrören så fortsätter min träning.
Skall cykla och gå till och från jobbet igen.

Vikten behöver ner några kilo och det kommer automatiskt, bara jag får en rutin i träningen.

Så:) Hopp i uniformen och iväg straxt.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 26 maj 2015 02:46

Den infinner sig även hos mig, som valt ett singellliv.

Framförallt om jag som igår, stod trött och svag i stunden.
Jag hade kört min ork fullständigt i botten och kände mig som en drunknande ett tag.
Kämpade med att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Hela dagen var, från morgon till kväll, en enda lång kamp.

Sov dåligt de få timmar jag fick på natten.Kroppen så orolig.
Fullt förståerligt, så som jag plågat den under Lördagen.

Gick upp jättetidigt.3.30 för att börja arbeta 4.45
Kände att jag behövde bara en stilla, lugn och rofylld dag.

Det drog igång med otankad buss direkt, snabbt bussbyte och den i sin tur hade dåligt med kylvätska.
In i hallen och fyllde på.
Blev smutsig om händer och kläder då jag fick kämpa med den tröga motorluckan.
Kände mig ofräsch direkt och hann inte in för rengöring då jag redan var sen av allt innan.
Hade våtservetter med mig i väskan som tur var.

Lugn tur till Skinnskatteberg.
Fläktar blåste på i bussen som jag inte kunde stänga av.
Kände hur den kyliga blåsten framme vid mig påverkade mina luftrör.
Började småhosta.
Var ansträngd i luftvägarna redan sedan i Lördags.

Frös och började må kymigt.
Ät lite frukost.Körde vidare.Köping igen och sedan Eskilstuna.
Nyfiken kund satt och stirrade på mig från "nyfikenplatsen" då jag hostande satt och körde.
Störde henne tydligen att jag hostade.
Såg det på hennes uppsyn varje gång jag hostade.
Suck!...det var ju bara att hon bytt plats.

Rasten gick fort.
Hann inte vila något.

Vågade inte berätta för chefen och de få kollegor jag träffade att jag inte mådde bra.
Då hade jag bara fått höra att jag skulle sluta med min träning, det var inte hälsosamt osv...blabla bla..
Jobba jobba det är det enda som är viktigast....
Så jag teg!

Fortsatte köra, Västerås på tur.
Ringde till tandläkaren där jag hade tid på eftermiddagen.
Kom till svarare där de skulle ringa mig om ca 2 timmar.

Gillde läget..inte!
Ville få fram meddelande snarast att jag pga hostan inte kunde komma.
De ringde upp senare och jag förklarade mitt läge.

Att jag börjat hosta på morgonen.Att jag körde buss och inte kunnat ringa i körning.
Det var ingen giltig orsak.
Jag hade avbokat försent och måste betala en avgift på 465:-
Jaha!
Det var bara att gilla läget igen då jag omöjligt kunde ligga i tandläkarstol med grejer i munnen och hostan.

Vid det laget var jag jättetrött.
Min mage var svullen och värkte, så jag satt med uppknäppta byxor och körde.Som tur tröjan över så ingen märkte nåt.

Jag drack bra med vatten under morgonen men tydligen inte nog.
Kisset var brunt när jag gick på toa.

Vi kan ju inte dricka så mycket mera då vi inte har toan att gå på.
Ett delikat dilemma som bussförare!
Säkert därav magvärken.

Förstod vid det laget att jag borde haft denna dag som vilodag.

Kände mig som en ynklig skit som bara ville krypa ihop i en älskad famn och bara gråta.
Men det gick ju inte.
Den famn som jag får njuta av värmen ifrån ibland, var fullt upptagen med sitt eget liv.
Vänner har ju också liv:) Självklart!

Jag kräver heller inget, men just idag hade det suttit så fint med en klapp på axeln och ett "det blir bättre imorgon, håll ut"
En värmande kram.
Kände mig ego och gnällig!
Liten, trött och sårbar.

När jag landade hemma så brast allt.
Mötte där en Titti katt, vimmelkantig och vilse med insulinkänning.
Lilla älsklingen!
Släppte allt jag hade för händer och tog genast hand om henne.
In med druvsocker, mat och vätska.
Kramade hennes lilla kropp och hon jamade ynkligt.

Jag satt och grät med henne i famnen.
Kände att denna dag fick gärna ta slut snart.
Bytte om och bevakade Titti noga.
Hann fånga känningen i bra tid denna gång.Var tacksam över det.
Hon började ganska snart klarna.

Gjorde mig mat.Drack ordentligt med vatten.
Försökte komma i kontakt med min vän.Det var lönlöst så jag gav upp.
Kände att jag ville bara krypa under filten på soffan och bara försvinna.
Hostade, frös och mådde rent ut sagt pyton.

Pratade ur mig på bloggen då inget annat fanns att tillgå.
Kunde ju inte gnälla över mitt mående då jag frivilligt utsatt mig för den tuffa prövning som loppet blev i Lördags.

Mitt humör var nere i botten då jag plötsligt får ett meddelande på Messenger..

Hur är det vännen?
Hur mår du?
Läste din blogg....

Min nya vän som jag ännu inte ens träffat fysiskt ännu, utan bara pratat med i text och telefon hittills, visade sin omsorg och omtanke över mitt mående.
En rar människa som i sin tur har jättetufft i sitt liv, förbarmade sig över mig i stunden.

Det värmde mitt hjärta oerhört!
Hade han varit hos mig så vet jag att hans famn varit öppen för en gråtande, jättetrött och hostande löpare...

Tack L <3
Du blev min räddning!
Jag behövde verkligen det stöd du gav mig i stunden.
Du känner mig ganska väl då du följt mig på min blogg under lång tid.

De vänliga ord du levererade sög jag i mig som en uttorkad svamp.
För det var lite så jag kände mig.
Du gav och jag tog emot!
Precis det jag behövde just då.

En stund senare kunde vi kommunicera mera normalt, inte bara åt mitt håll.
Kändes skönt att hitta en liten balans i tillvaron.
Titti sov då djupt, utmattad efter sin pärs.
Jag hämtade mig en kopp kaffe och åt sedan Nötcreme direkt ur förpackningen:) med fingret, precis som barn gör:) som du sa L.
Kände mig lite som ett trumpet barn.

Tack vare dig så fixade sig kvällen.
Jag kröp isäng tidigt.
Somnade fullständigt utmattad, med Titti bredvid mig så jag hade henne under koll.
Klockan kan inte ha varit mer än 20 kanske....
Jag vet inte....hostan lät mig vara, hade tagit två tabletter tidigare och svettades ut skräp ur kroppen där jag somnade..

Vilken dag!
Borde tagit ledigt och bara vilat, ätit och druckit.
Sett till att jag haft någon nära och kär hos mig, så jag fått prata, kramats och bara tillåtit mig att vara liten, trött och svag för stunden.

Den envisa finnkärringen får ta sitt straff ibland :)

Livet är ingen dans på rosor...eller som jag brukar säga..att det Verkligen är det, att vi sticker oss blodiga på törnen ibland, mitt i det väldoftande, sammetslena och vackra.

Jag älskar utmaningar i livet.
Gillar inte en mesig, lunkande tillvaro där inget händer.
Men detta blir för mycket med såna här prövningar av min egen ork.

Jag lär mig varefter vart min gräns går.Nu hade jag överskridit den med råge.

Jag lär mig:)

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se