Varje månadsslut, när lönen har kommit in på kontot, är det samma sköna känsla att kunna betala de fakturor som förfaller denna månad:)

Jag är så tacksam över att vara frisk och ha ett arbete.
Kunna sköta mitt arbete på bästa sätt och trivas.
Det vore varje människa förunnat att få uppleva.

Livet blir en helhet då ingen tid förspills till något vi inte vill hålla på med.
Självklart kan ju inte all tid vara guld.
Det jag menar är att ett liv med ett arbete i trivsel och en värdefull fritid, går hand i hand.

Nu är månadens räkningar betalda och jag vet hur mycket jag har kvar att leva på och kanske spara undan till senare.

Volvons skatt kom denna månad så det blev lite extra utgift.

Jag gillar att ha utgifter ligga på Autogiro.En liten summa varje månad i en jämn ström, istället för en klump plötsligt.

Jag tycker om att ha järnkoll på min ekonomi och har inga utsvävningar som plötsligt kostar på i plånboken.
Unnade mig möbler och annat till husvagnen så det är min "lyxkonsumtion" över sommaren.

Väl investerade saker som kommer att hålla i många år om jag bara vårdar dem.
Vilket jag självklart gör då jag trivs med allt jag har:)
Även gamla saker, som min husvagn tex är jättefin tack vara omsorg och vård.

Förfallna fakturor existerar inte i min värld.
Tack vare att jag vet vad jag har att röra mig med och lever därefter:)

Mitt liv har varit händelserikt och åren som gått, har gett mig insikten av vad som är av värde för mig och mitt välmående.

Det sägs ju att så länge man själv inte mår bra så räcker man inte till åt andra.
Det stämmer så bra!
Energin räcker knappt till åt att hålla det egna flytande.
Då finns det inte plats för annat.
Det bästa är att avskärma sådant som tar ens kraft och energi.

Det händer oss alla någon gång i livet att det bara blir för mycket.
Det vet jag, om någon.

Tiden behövs för att reparera det egna, tärande inombords.
Ta hand om de allra närmaste och lämna resten åt sitt.

När det sedan gått den tid som behövts, så kan vi sakta men säkert börja plocka in pusselbitarna i livet som saknas.
Ta in det igen, som vi själva vill ha med oss på resan igenom livet.

Jag själv var en sådan pusselbit :)

I en nära och älskad persons liv.
I dennes livspussel.

Igår var jag med om en så underbar händelse, som jag drömt om i många år.
Jag fick träffa mina tre underbara barnbarn:) som jag är farmor till.
Farmors tre härliga små ungar.

Jag klarar inte av att skriva så mycket mera om just händelsen utan beskriver min känsla i det, här och nu.

Tre små individer, som var och en bär en del av mina egna anlag inom sig.

Hjärtat stannade i bröstet på mig då jag fick se dem.
Försiktigt, lite blygt hälsade vi på varandra.
Vi spelade fotboll och pratade lite om allt som kändes var bra.

Vi sågs i drygt 2 timmar och jag lovar att de två timmarna var de värdefullaste i mitt hjärta.
Likvärdiga med mina barns födelse och barnbarnens ankomst till världen:)
Jag var så lycklig!

Vi tog det försiktigt för att inte bara klampa in i de små personernas liv.
Ett steg i taget.
Sakta men säkert kommer de små att få ha farmor med i sitt liv.
Efter 4 1/2 år åtskilda.

Balansen börjar på att vara återställd i vårt liv nu.
Pusselbitarna tillrättaläggs och livet kommer vidare.
Utan hål och tomrum i hjärtat.

Känslan och minnet av de vackra ögonen som blygt såg på mig.
De små, mjuka armarna som kramade min hals, då jag på knä omfamnade de små vid avfärd hemåt.
Känslan var och är obeskrivlig.
Jag har längtat så efter detta och drömt om hur det skulle kännas.

Nu vet jag :) Det är helt underbart!!

Mina små är tillbaka i mitt liv igen, med sin mor och far.
Min älskade son som jag saknat så det känts som hjärtat skulle värka sönder vid tanken.

Jag har klarat mig tack vare de ord min son sade till mig för 4 år sedan.
...Mamma, ha tålamod!

Det har jag haft.
Just tålamod att vänta in denna dag som jag själv inte kunnat påverka.
Denna dag då jag fick till mig hela familjen...inte bara delar av den.

Nu har jag närheten till alla 7 barnbarn.Alla får jag träffa, krama om och skämma bort så mycket jag själv vill.

Jag är så oerhört lycklig att jag i skrivandets stund sitter med lyckotårarna rinnande ur mitt hjärta.
Känner hur livet pulserar i mina ådror.
En känsla av frihet har infunnit sig i själen och sinnet har fått ro.

Jag är Mormor och Farmor :)
Så mycket jag själv vill!!
Varje dag, timme, minut och sekund.
Varje hjärtslag och andetag har jag mina gullungar i mitt liv

Lättnaden är enorm.
Kärleken strömmar i mig och livets pussel är tillrättalagd.
Mina nära och kära finns med mig i mitt liv igen:))

Mitt liv är komplett!

Den har gått över till att bli lite tyngre på nåt sätt.
Förut var den vass och irriterande.
Nu känns det mera som att någonting släpper ur halsen efter ett tags hostande.
Vet inte hur jag skall tolka det.
Bättre eller sämre, har ingen aning.

Min gulliga chef kramade om mig på jobbet igår efter körning och sa att jag var väldigt varm.
Febertermometern är kvar i husvagnen på Öland så jag har inget att kolla med.
Vad gör det för skillnad om jag vet eller inte.

Det går snart över och jag kan fortsätta min träning:)
Längtar till det nu...
Benens muskler börjar vara återställda efter Lördagen.

Körde med Naturdiet som måltid igår.
Funkade jättebra.
Var varken hungrig eller sugen på någonting.
Allra minst då jag körde buss och hade mina uppknäppta uniformsbyxor på..så obekvämt!

Detta fixar jag som ingenting.
Skulle det vara att jag nu skulle vara döhungrig så får jag väl äta nåt litet.
Skillnaden blir bara den att jag inte minskar lika snabbt.
Ca 3-4 kg behöver bort för att byxorna ska sitta bra igen.

När träningen är igång har inte överskottskilona en chans:)

Måste ju vara i form till badstranden när semestern börjar 24/7 :)
Piece of cake :)

Jag hostade mig igenom gårdagen.
Det kändes till sist i den söndertrasade halsen och mellangärdet.

Åt Fishermans Friend hela dagen.
Så fort jag inte hade något i munnen och svalde, så kom rethostan.

Den sitter bara i luftröret.
Ingenting i halsen, så det är väl luftrörskatarr som det hette förr i världen.

Återigen kände jag hur bussens fläktar förvärrade hostandet, som att luften blev torrare.
Blev bättre när jag gick ut.

Skulle sova igår kväll och bara kraxade på.Försökte med allt möjligt och det hjälpte inte.

Till sist när jag hade 5 timmar kvar att sova bara, klev jag upp, kokade vatten.
Skar upp flera skivor färsk ingefära och stor sked honung.
En thepåse i vattnet, bara en kort stund.
Lät sedan det övriga ligga och dra i kanske 10 minuter.
Drack i små klunkar.
Ingefäran sved i halsen, men också lugnade.

Hostan lugnade ner sig och jag fick nog ro för att somna.
Sov utan någon hostattack alls:))

Det var ett bra knep!

Satt med uppknäppta uniformsbrallor idag bara för att min kagge blivit så stor.
Något jobbigt!

Så ska jag inte ha det!
Slarvet med maten har lagt sig runt midjan och då gör jag givetvis något åt det.

Har lite dålig diciplin just nu så det får bli en Kickstart med Naturdiet

Måste ju platsa i byxorna så det känns behagligt att jobba.

Byter ut måltiderna under 3-4 dagar för att få fart på mitt sug att plocka bort kilon.
Träningen fungerar ju bra....
Väntar bara på att hostan ska dämpas.
Funkar bra med långa promenader ändå.

Kör igång imorgon.

Det var beslut nummer ett som jag tog idag.

Beslut två hamnar i ett eget inlägg senare.

Låg i min säng, stilla på mage och försökte somna om en liten stund.

Har varit vaken under ett par timmar.
Bloggat och funderat över livets gång.

Är så tacksam över att min gårdag är över och jag är vaken med nya krafter, för att möta en ny dag, fylld med allt vad den kommer föra med sig.

Det som gör mig mest glad, just denna morgon är att Titti katt mår bra igen.
Hon hade en pärs igår med insulinkänning.
Det är jättejobbigt för henne, då hon är helt förvirrad och bara vandrar omkring.
Hon ser dåligt då och verkar yr.
Lägger sig lite överallt och håller fast sig.

Nu låg jag i sängen och kände hennes små tassar på min rygg när hon klättrade över mig i sängen, för att kunna hoppa ner och gå ut i köket för att äta och dricka.
Min lilla älskling är i balans igen:)

Hon är trött och medtagen och kommer säkert att sova alla timmar som jag är på arbetet idag.

Jag själv har duschat och känner mig fräsch för att möta min långa arbetsdag.
5.00- 15.30
Den längsta av våra arbetspass på skiftschemat.

Har gjort iordning mat att ta med, med omsorg.
Känner att ett sunt näringsintag är nödvändigt idag.

Kroppen känns bra.
Känner att rump och bakre lårmuskler fått tagit största biten under loppet.
Då har stegen varit annorlunda mot vad jag brukar ta.

Brukar känna av vader och höfterna mera.
Bara jag blir av med det som irriterar i luftrören så fortsätter min träning.
Skall cykla och gå till och från jobbet igen.

Vikten behöver ner några kilo och det kommer automatiskt, bara jag får en rutin i träningen.

Så:) Hopp i uniformen och iväg straxt.

Den infinner sig även hos mig, som valt ett singellliv.

Framförallt om jag som igår, stod trött och svag i stunden.
Jag hade kört min ork fullständigt i botten och kände mig som en drunknande ett tag.
Kämpade med att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Hela dagen var, från morgon till kväll, en enda lång kamp.

Sov dåligt de få timmar jag fick på natten.Kroppen så orolig.
Fullt förståerligt, så som jag plågat den under Lördagen.

Gick upp jättetidigt.3.30 för att börja arbeta 4.45
Kände att jag behövde bara en stilla, lugn och rofylld dag.

Det drog igång med otankad buss direkt, snabbt bussbyte och den i sin tur hade dåligt med kylvätska.
In i hallen och fyllde på.
Blev smutsig om händer och kläder då jag fick kämpa med den tröga motorluckan.
Kände mig ofräsch direkt och hann inte in för rengöring då jag redan var sen av allt innan.
Hade våtservetter med mig i väskan som tur var.

Lugn tur till Skinnskatteberg.
Fläktar blåste på i bussen som jag inte kunde stänga av.
Kände hur den kyliga blåsten framme vid mig påverkade mina luftrör.
Började småhosta.
Var ansträngd i luftvägarna redan sedan i Lördags.

Frös och började må kymigt.
Ät lite frukost.Körde vidare.Köping igen och sedan Eskilstuna.
Nyfiken kund satt och stirrade på mig från "nyfikenplatsen" då jag hostande satt och körde.
Störde henne tydligen att jag hostade.
Såg det på hennes uppsyn varje gång jag hostade.
Suck!...det var ju bara att hon bytt plats.

Rasten gick fort.
Hann inte vila något.

Vågade inte berätta för chefen och de få kollegor jag träffade att jag inte mådde bra.
Då hade jag bara fått höra att jag skulle sluta med min träning, det var inte hälsosamt osv...blabla bla..
Jobba jobba det är det enda som är viktigast....
Så jag teg!

Fortsatte köra, Västerås på tur.
Ringde till tandläkaren där jag hade tid på eftermiddagen.
Kom till svarare där de skulle ringa mig om ca 2 timmar.

Gillde läget..inte!
Ville få fram meddelande snarast att jag pga hostan inte kunde komma.
De ringde upp senare och jag förklarade mitt läge.

Att jag börjat hosta på morgonen.Att jag körde buss och inte kunnat ringa i körning.
Det var ingen giltig orsak.
Jag hade avbokat försent och måste betala en avgift på 465:-
Jaha!
Det var bara att gilla läget igen då jag omöjligt kunde ligga i tandläkarstol med grejer i munnen och hostan.

Vid det laget var jag jättetrött.
Min mage var svullen och värkte, så jag satt med uppknäppta byxor och körde.Som tur tröjan över så ingen märkte nåt.

Jag drack bra med vatten under morgonen men tydligen inte nog.
Kisset var brunt när jag gick på toa.

Vi kan ju inte dricka så mycket mera då vi inte har toan att gå på.
Ett delikat dilemma som bussförare!
Säkert därav magvärken.

Förstod vid det laget att jag borde haft denna dag som vilodag.

Kände mig som en ynklig skit som bara ville krypa ihop i en älskad famn och bara gråta.
Men det gick ju inte.
Den famn som jag får njuta av värmen ifrån ibland, var fullt upptagen med sitt eget liv.
Vänner har ju också liv:) Självklart!

Jag kräver heller inget, men just idag hade det suttit så fint med en klapp på axeln och ett "det blir bättre imorgon, håll ut"
En värmande kram.
Kände mig ego och gnällig!
Liten, trött och sårbar.

När jag landade hemma så brast allt.
Mötte där en Titti katt, vimmelkantig och vilse med insulinkänning.
Lilla älsklingen!
Släppte allt jag hade för händer och tog genast hand om henne.
In med druvsocker, mat och vätska.
Kramade hennes lilla kropp och hon jamade ynkligt.

Jag satt och grät med henne i famnen.
Kände att denna dag fick gärna ta slut snart.
Bytte om och bevakade Titti noga.
Hann fånga känningen i bra tid denna gång.Var tacksam över det.
Hon började ganska snart klarna.

Gjorde mig mat.Drack ordentligt med vatten.
Försökte komma i kontakt med min vän.Det var lönlöst så jag gav upp.
Kände att jag ville bara krypa under filten på soffan och bara försvinna.
Hostade, frös och mådde rent ut sagt pyton.

Pratade ur mig på bloggen då inget annat fanns att tillgå.
Kunde ju inte gnälla över mitt mående då jag frivilligt utsatt mig för den tuffa prövning som loppet blev i Lördags.

Mitt humör var nere i botten då jag plötsligt får ett meddelande på Messenger..

Hur är det vännen?
Hur mår du?
Läste din blogg....

Min nya vän som jag ännu inte ens träffat fysiskt ännu, utan bara pratat med i text och telefon hittills, visade sin omsorg och omtanke över mitt mående.
En rar människa som i sin tur har jättetufft i sitt liv, förbarmade sig över mig i stunden.

Det värmde mitt hjärta oerhört!
Hade han varit hos mig så vet jag att hans famn varit öppen för en gråtande, jättetrött och hostande löpare...

Tack L <3
Du blev min räddning!
Jag behövde verkligen det stöd du gav mig i stunden.
Du känner mig ganska väl då du följt mig på min blogg under lång tid.

De vänliga ord du levererade sög jag i mig som en uttorkad svamp.
För det var lite så jag kände mig.
Du gav och jag tog emot!
Precis det jag behövde just då.

En stund senare kunde vi kommunicera mera normalt, inte bara åt mitt håll.
Kändes skönt att hitta en liten balans i tillvaron.
Titti sov då djupt, utmattad efter sin pärs.
Jag hämtade mig en kopp kaffe och åt sedan Nötcreme direkt ur förpackningen:) med fingret, precis som barn gör:) som du sa L.
Kände mig lite som ett trumpet barn.

Tack vare dig så fixade sig kvällen.
Jag kröp isäng tidigt.
Somnade fullständigt utmattad, med Titti bredvid mig så jag hade henne under koll.
Klockan kan inte ha varit mer än 20 kanske....
Jag vet inte....hostan lät mig vara, hade tagit två tabletter tidigare och svettades ut skräp ur kroppen där jag somnade..

Vilken dag!
Borde tagit ledigt och bara vilat, ätit och druckit.
Sett till att jag haft någon nära och kär hos mig, så jag fått prata, kramats och bara tillåtit mig att vara liten, trött och svag för stunden.

Den envisa finnkärringen får ta sitt straff ibland :)

Livet är ingen dans på rosor...eller som jag brukar säga..att det Verkligen är det, att vi sticker oss blodiga på törnen ibland, mitt i det väldoftande, sammetslena och vackra.

Jag älskar utmaningar i livet.
Gillar inte en mesig, lunkande tillvaro där inget händer.
Men detta blir för mycket med såna här prövningar av min egen ork.

Jag lär mig varefter vart min gräns går.Nu hade jag överskridit den med råge.

Jag lär mig:)

Någonting är fel med mig idag.
Jag mår inte bra!

Känner mig ensam och övergiven, fast jag själv väljer att vara ensam.
Orkar inte med några människor idag.

Förmiddagens arbetspass gick hyfsat.Hostar rätt mycket och det sliter på mig, känner jag.
Gör ont i luftstrupen och sliter i halsen.
Ringde till tandläkaren som jag hade tid hos idag och berättade att jag hostar.
Det går ju inte att ligga och gapa, laga tänder och så när jag hostar i ett.

Får vackert betala en avgift på 465:- då jag ringde för sent.Skulle gjort det igår...men hostade ju inte då, så det fanns ju inte på kartan att jag måste avboka

Detta gjorde mig knappast gladare.

Jag saknar min vän så oerhört mycket.
Jag klandrar honom inte, livet förändras och vi med den.
Människor kommer och går i våra liv.
Jag trodde att vårt vänskapsband var starkare än så...men jag hade nog fel.

Jag vet inte!

Skulle behöva hans vänliga ord och mysiga kramar när jag känner mig som jag gör idag....

Det gör ont inombords....
I själen...hjärtat.

Jag mår inte bra idag....

Längtar efter att denna dag tar slut så morgondagen kommer med nya krafter, nytt hopp nya insikter.
Jag vill inte vara jag idag...