Alla inlägg under juli 2015

Av Sirpa Niva - 27 juli 2015 19:26

Hade en tjänst idag som det var 2 timmars rast inbakat i.
Det passade mig bra då jag kände för att bara vara en stund.

Blev avbytt på Centralen av go kollega.Körde depåbilen tillbaks till depån.Värmde på min matlåda som min dotter skickat med:)
Skämmer bort mamma<3

Tog så min egen bil, åkte till Statoil, köpte glass och kaffe.
For ner till Lägarängen och parkerade.
Gick ner till vattnet.
Satt och njöt av att se vattnet, stillheten och sommaren.

Kände att jag mådde gott.

Får vi sådana här långa raster i vinter så kommer jag att förlägga träningspass på dem, med dusch.
Passar mig perfekt.

Återvände till depån.
For så ner för att lösa av kollegan och köra sista vändan till Arlanda, för mig idag.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 27 juli 2015 08:53

Nu har jag jobbat två veckor för min nya arbetsgivare och det har varit en prövning vill jag lova:)

Jättekul och samtidigt tufft som sjutton.

Nu känner jag hur jag brinner än mer för utmaningen.
Denna nysatsning tycker jag verkligen om och vill mer än någonsin vara delaktig i.

Det händer saker dagligen som behöver styras upp och fås ordning på och jag triggas mer och mer för varje grej:)
Det är ju sånt jag gillar!

Visst tar det kraft att inte ha en rofylld tillvaro men vem har sagt att jag vill ha det enkelt.
Jag vill ha utmaningar och känna att jag uträttar någonting bra, för både mig själv och för andra.

Allt är under inkörning, trimning och putsning.
För var dag som går hittar vi en struktur som bär, rutiner som fungerar.
Vi är ju ett litet gäng som skall klara av att kommunicera sins emellan och det jag idag kan känna, som skulle behövas till, är någon form av samordnare/gruppledare eller rent av depåchef hos oss.

Den belastning som vi behöver ålägga Trafikledningen nere i landet, kan mer än halveras om vi får någon som kan ta in all information och redan styra upp det på plats.
Så mycket enklare än att det görs från kollegor som sitter jättelångt borta och vet inte ens hur det ser ut hos oss.

Detta kan liknas vid då jag var Trafikledare/Personalplanerare på förra jobbet.
Vi i vår stad hade ingen hum om hur det såg ut på smådepåerna.
De styr upp sitt till säkert 95% med hjälp av en gruppchef.
Fungerar suveränt!

Sparar massor med tid, pengar och besvär.Likaså blir det en trygghet på depån med vetskapen att det finns någon nära som kan styra upp och föra vidare de problem och frågeställningar som dyker upp.

Självklart tar det ett tag att synka in en sådan person också och denne behöver stöd och uppbackning från arbetsgivaren.
Likaså behöver personen ifråga, själv också vara beredd att satsa mycket tid och engagemang för att få till fungerande rutiner.

Det viktiga i kråksången är att välja någon som är villig att satsa, som inte är rädd för att jobba.
Kanske rent av den första tiden som nästan dygnetruntjour för att hitta balansen i allt.
Så det får falla på plats.

Det måste vara någon som alla har/får förtroende för.
Både kollegor på vår depå och chefer.
Likaså Driftsanordnare och Trafikledning i nere i landet.
Gärna någon som har erfarenhet och rutin från tidigare befattningar.

Denne får inte vara rädd för att söka lösningar och skapa kontaktnät som stöd för allt.
Snabba beslut i många lägen krävs och då gäller det att ha ett fungerande nätverk och lösningar i bakfickan.

Självklart kan man inte kopiera ett sådant ledarskap från ett annat företag men det är till stor nytta att ha någonting i bagaget att plocka bitar och ideer ifrån.

En person som vågar testa, vågar göra fel och göra om.
Som vågar satsa och bjuda på sig själv.
En sådan person får också räkna med att bli stående som en åsna mellan två hötappar emellanåt, mellan företag och kollegor.
En ytterst viktig egenskap då är att själv ha styrkan att bära detta.
Att kunna kompromissa och inte vara rädd för att det kan bli hårda ord emot en då och då.

Vad tros om detta?

Jag älskar mitt arbete och njuter i fulla drag när jag kan skörda frukterna efter varje grej som faller på plats.
När jag kan sitta i min rena fina buss, med allt fungerande.
Gästerna tillbakalutade i sina sköna fåtöljer där bakom mig i min spinnande, härliga, kraftfulla Irizar.
Då njuter jag!

Sådant arbete vill jag ha.
Där det sker saker som jag kan påverka.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 26 juli 2015 23:38

Efter min första körning idag så skulle jag tanka bussen och städa den invändigt inför nästa förares körning.

Ställde mig vid RME pumpen och drog igång tankningen.
Otäckt halt på asfalten bredvid pumpen då det är spillt en del rapsdiesel där och det regnar mest hela tiden.
Gick försiktigt för att inte halka.

Är inge glad i denna tankning då det skvätter ut lite kladd varje gång det tankat klart.
Så även denna gång och jag hade papper klart för att torka bort så det inte hamnade på backen.

Pumpen hade slagit ifrån och allt var klart.Jag tar tag i tankmunstycket som jag alltid gör men denna gång händer nåt.
När jag fått ut munstycket en bit så far det ut en kaskad av rapsdiesel.
Det är som att det bildats ett vakum eller nåt i tanken och det slår tillbaka när jag tar ut munstycket.

Jag får på mig mängder!
I ansiktet, stänk i ögonen, hela högerarmen översköljs, handen.
Mitt långa hår blir vått av diesel på höger sida och skjortan likaså.
Stänk på byxorna och mängder på och i mina öppna skor.

Gahhh....
Jag bara vrålade rakt ut!
In i bussen och hämta papper.
Torkade febrilt sådant som rann längs luckan och bussidan.
Halkade och slog i mig i bussen...

Vad arg jag var!
Hur sjutton skulle jag kunna jobba sådär kladdig och äcklig.

Gav bussen till nästa förare och han ville att jag skulle ta en dusch direkt för att bli av med dieseln från huden.
Gick in på vårt tillhåll och såg om det fanns så jag kunde duscha.
Nej...det fanns inte!

Så jag tog av mig och försökte tvätta ansikte, armen och handen så gott det gick.
Ringde min dotter och hon kom med en ren skjorta.
Samt att hon droppade i ögondroppar i mina ögon, för att få rent dem.
Kände hur jag var kladdig i ansiktet.

Luktade så illa!!

Ringde Trafikledningen i Göteborg och ville ha klarhet i hur pass farligt detta var att få på sig, i ögonen och på huden.
Det kunde ge en irritation men var inte farligt.
Kände mig trygg i det svaret.
Då var den fram borta iallafall.

Dottern åkte hem med min skjorta som hon lade i en påse med diskmedel och kallt vatten, redan på depån.
Mina ögon var lite irriterade när jag en stund senare åkte till Centralen och bytte av en förare.

Körde min tur till och från Arlanda.
Kände hur jag stank Rapsdiesel.
Det var halkigt i skorna fortfarande och efter nästa tankning (som gick bra) och rengöring, toatömning fick jag så åka hem och duscha.

Håret luktade mest.
Det var härligt med en dusch och nu blir det sova med blött hår för jag är jättetrött.

Av Sirpa Niva - 25 juli 2015 07:19

Fast denna gång på min buss som jag parkerat vid Centralen i Västerås för att ha rast.

Jag hade varit på toa och sedan gått till Pressbyrån för att köpa mig en kopp kaffe.
Låste bussen efter mig som vanligt, med den lilla dosan.

Vid kaffeinhandlandet tog det lite tid då maskinen krånglade lite.
När jag så efter 10 minuter kommer ut, hör jag ett larmande på avstånd.
Gick mot ljudet och hann tänka tanken...är det min buss som låter?
Har vi larm på dem?

Skymtade den lila skönheten mellan de andra bussarna som stod inne och lastade.
Såg att folk tittade bortåt där jag parkerat.
Såg även ett orangeblinkande ljus, blinkers skymta till.

Insåg snart att det var min goding som stod och ropade i högan sky.
Skrek av förtvivlan över att jag gått ifrån honom sådär.

Snabbade på stegen så gott det nu gick med kaffemuggen i min hand.

Folk började inse att det var min pärla som väsnades och de andades ut, när jag närmade mig med nyckeldosan.
Jag fick lov att vara ända framme vid dörren innan den tog signalen från dosan och tystnade.

Vet inte varför den utlöste larmet.
Kanske var det fram någon som försökte öppna dörren...jag vet inte och får heller aldrig veta.

Folk är på oss hela tiden och vill kliva på medans vi rastar, även fast det kan vara 30-40 minuter kvar till avgångstid.
Förstår inte riktigt vad de skall in i en stekhet buss och göra, mitt i sommaren när det är vackert väder.

Dessutom skyltar jag inte med destinationen medans jag rastar utan folk ser bara en lila buss och då ska de in.
Kan varit någon sådan person som varit fram och bussen fick nog och började skrika efter mig.

Vi har stora problem med detta att vi inte får vara ifred när vi har vår rast.
Jag stannar gärna kvar vid bussen då jag gärna gör sådant som jag inte hinner annars.
Putsar lite, grejar med mina privata saker, ringer samtal och äter givetvis.
Inte ens när jag tuggar min macka och har kaffet framme låter folk mig ha min rast.

Jag kan sitta flera meter bort från bussen och äta, ringa ett privat samtal eller läsa sms, en tidning eller vad som helst.
Jag får inte vara ifred!

En rastlokal som vi har tillgång till är så smutsig och luktar illa, fylld av skräp och bråte.
Som delas av en massa andra som lämnar sina matrester, tomma förpackningar och stinkande arbetskläder överallt.
Vill inte ens sitta ner då det är så smutsigt.

Detta gör att jag hellre är ute vid min fina buss och det jag själv håller rent och snyggt.
Dessutom vill jag vara utomhus.
Det vi kan sitta på är ju bänkarna vid järnvägsspåret eller muren bredvid bussen.

Vi hinner inte förflytta oss längre bort då bussen måste stå stilla 45 minuter så vi får den vila lagen kräver i yrket.

Då får vi ta detta med folk som ständigt är på oss med frågor om avgångtider, kommande tåg, bussar och till och med att vi får hantera klagomål över konkurrenters förseningar.
Med mackan i munnen och kaffet i handen:)

En busschaffis vardag!
Like it or not!

Jag själv hanterar det med vänlighet och bestämdhet.
Svarar på frågan så gott jag kan och upplyser om att jag har rast, med munnen full av macka:)

Att jag kör fram när min vilotid är över och det är ca 10 minuter kvar till avgång.
Ändå kan vissa vara påstridiga och vill in i bussen, trots att jag påtalar allt detta och även informerar om att bussen är som en bastu.

Hehe:)
Livet på en pinne!

Av Sirpa Niva - 24 juli 2015 04:21

Har nu lyckats testa larmet två gånger under den tiden som jag bott här i familjens hus.

Det är ett superbra och effektivt larm som ingen kan ta sig igenom:) Det vet jag.

Jag lyckas starta det pga att jag månar så om katterna.
Denna morgon var dett min lilla fröken som var på fel sida av dörren och jag tänkts mig inte för utan bara öppnade för att släppa in henne.

Det ringer ännu mina öron av oljudet som startar omedelbart.
Svärsonen fick sig en ofrivillig och brutal väckning i detta mitt slarv också.

Nu har det skett två gånger.
Bara att detta sker tyder på en obalans i mitt liv som kag måste räta till under närmaste tiden.
Jag är noga med saker och ting och skapar rutiner som hjälper mig minnas och göra saker i rätt ordning.

Detta är ett riktigt varmingslarm för mig.Att landa i en ordning som bär igen.

Av Sirpa Niva - 24 juli 2015 03:57

Jag märker att jag ännu har en bit kvar att vandra vad gäller min egen självkänsla.
Hur lätt jag ännu dömer ut mig själv, som otillräcklig när trycket blir för hårt och kraven högre än jag mäktar med att bära.

När orken tryter och känslan av maktlöshet infinner sig.

Alldeles för lätt ännu, så jag har en hel del att jobba med framöver.

Kände i helgen hur mina krafter började avta, mitt i allt det nya som jag medvetet tagit på mig, för att få en positiv förändring i mitt liv.

Att sluta en trygg anställning och även flytta från ett ställe där jag trivdes ganska bra, men tyvärr inte längre fick min välbehövliga vila och återhämtning, var ett stort steg att ta.

Ge mig ut på hal is med timtidsanställning på två företag.
Sänka min lön för att satsa på någonting som jag tror på och är villig att satsa mängder av tid, ork och entusiasm på.
Allt är en vågad satsning.

Det är en tuff prövning jag givit mig in i och den prövningen är jag övertygad om att jag kommer att klara.
Så småningom kommer allt att lägga sig tillrätta.Bit för bit.

Jag kommer att få en trygghet i det nya.Hitta min plats och mig själv igen.
Känslan av att inte duga eller räcka till kommer att mattas av och försvinna.
Med alla de metoder som jag under gårdagen tog till mig från vänner och släkt, som gav sitt stöd.
Goda samtal som gav mängder med inputs och booster för att öka min tro igen, på att vägen är rätt.

Det är något jag lärt mig de senaste åren iallafall, att be om hjälp när känslan av vanmakt kommer över mig.Tillåta min omgivning få vetskapen om att jag mår dåligt och behöver stöd och råd.

Att jag inte bär en övermäktig styrka i evighet, utan även jag vacklar och faller på knä.
Det måste man tillåta sig göra, det är ingen svaghet, utan en styrka att våga dela med sig av det som känns jobbigt.

Att våga stå på öronen helt enkelt.

Jag älskar att vara glad, visa att jag lever fullt ut.Att satsa på allt jag tror på.Att brinna med stark låga när det känns rätt.

Lika mycket vågar jag visa när mina vingar är svedda och jag inte klarar att glidflyga högt på himelen.
Då landar jag och sättet mig på en pinne, med slokande vingar och bara vilar i det.
Ser mig omkring och tar in energi från de håll som det kommer.
Tar även till mig av pekpinnar och tillrättavisningar som också kommer, där i min svaghet.

Jag brinner för intensivt tycker vissa.
Det kanske jag gör och då jag gör det blir smällen hård när jag inte orkar.

Ser nu efteråt var felet låg i att jag föll.Fick vingarna svedda.
Jag litade för mycket på ord ifrån människor som jag trodde ville mig väl.
Ser det nu att det var något jag själv troligtvis skapade i min glädje över livet.En tillit och framtidstro, ett hopp i någonting som inte ens existerade.
Detta från ord som sades, i glädjestunder och livfullhet.

Det existerde plötsligt inte när jag behövde stödet, orden och känslan av samhörighet.
Det var borta...hade aldrig existerat i annat än i min tro, hopp och tillit.
Jag stod handfallen och frågande...
Vad hände? Vad gjorde jag för fel?

Fick inga svar....

Letade svar, ställde frågor som flög rakt ut i rymden bara.
Ingen var intresserad av att ge mig några svar.
Jag flög ensam, ropande ut i intet...
svaren kom aldrig och min ork avtog vartefter.

Mitt värde som människa började sakta sjunka.Jag hoppades på nästa dag och dagen därpå, att svar skulle komma.Ropade igen och igen...men det var tyst.

Min glädje började mattas av, min tilltro till det jag levde i minskade...

Var jag på rätt väg?
Hade jag valt fel och det slog mig nu med en smäll rakt över pannan?
Räckte jag inte till....

Jag är väldigt duktig på att lyfta andra, få dem att blomma, stråla och veta sitt fantastiska värde som människor.
Samtidigt är jag lika duktig på att slå ner på mig själv, döma ut mig, förminska och trycka ner i skorna.

Kraven jag har på mig själv är stora.
Men jag vet också att jag orkar bära dem sålänge jag har luft under vingarna.
Den luften kommer från kärlek, tillit och hoppet om framtiden.
Konsten att leva i nuet och få den välbehövliga energi för att flyga fram behärskar jag.
Men inte ensam...

Jag behöver kärleken, känslan av samhörighet, tilliten i både glädje och sorg, i hopp och förtvivlan.
Allt hänger samman...det går inte att dela upp.
Glädje och sorg hör till livet.
Till gemenskapen och den ömsesidiga beröringen av varandras själar.
Det går inte att stänga något ute ur livet...det Är själva livet.

Mitt liv går vidare.
Jag har boostat min själ under gårdagen.Med hjälp av min egen tro, mina nära och kära och hoppet om framtiden, tilliten till det egna valet.

Krafterna återvänder så sakterliga och min tacksamhet och viljestyrka har tagit kommandot.

Morgondagen bär ny energi i sin ännu vilande famn.
Snart kommer gryningen och i den går jag upp ur min säng, i mitt rum och gör mig klar för att möta livet igen.
Ta vid igen där jag kände att krafterna inte räckte till...
Återskapa glädjen i allt jag vill leva i.

Det är bara en skillnad...jag har inte längre någon vid min sida som bär, det får jag göra själv.
Det gör jag själv, som jag alltid gjort.
Jag har styrkan inom mig och den använder jag.
För varje gång som livet sugit en stund så ökar den styrkan inom mig.
Den bygger och stödjer allt jag tror på och vill i livet.
Så även denna gång:)

Av Sirpa Niva - 23 juli 2015 21:27

Dagen har varit fylld av allehanda tankar och ångestladdade beslut.

Många goda samtal som har ledit till att jag tar nästa steg i mitt liv.

Skönt att komma till insikter som legat ganska uppenbara ett tag men jag har inte tagit ställning riktigt.

Jobba i trädgården har varit givande.

Av Sirpa Niva - 23 juli 2015 08:10

Såg till att komma upp i bra tid denna lediga Onsdag.
Hade så mycket att se fram emot:)

Duschade, packade med kläder och annat.Efter morgonkaffet for jag till Eskilstuna.
In på Maxi och köpte gott frukostbröd innan färden fortsatte hem till min äldsta dotters familj.

Där stod frukostbordet färdigdukat.
Lilla barnbarnet hade nyss vaknat.
Han är så gullig lillkillen:)
Har börjat prata jättemycket, bara inom ett par veckor har det bubblat upp mängder med ord.
Han kan göra sig förstådd på ett helt annat sätt.

Svärsonen kom också ner, nyvaken.
Vi åt frukost alla tillsammans innan det var dags för grabbarna att åka iväg för att se på maskiner.
Vinkade av dem och dukade av.

Dottern och jag gjorde oss klara och for iväg på vårt äventyr denna dag.

Hon har en liten söt sportbil till låns under några veckor.
En Miata cab.

Liten, söt och kvick.

Vi åkte lite mindre fina vägar mot Mariefred och Taxinge slott.
Första stoppet för dagen blev på det berömda cafet på slottet.
Där stod gottisbordet uppdukat med alla läckerheter.
Svårt att välja

Lyckades välja ihop ett gemensamt sortiment som vi delade på.
Min favvis blev en Biskvi med underbar smak.
Tårtan var gudomlig, choklad.

Gott kaffe till och vi satt ute, trotsade det lite molniga, blåsiga vädret.
Gick runt på området kring slottet, jättevacker!

Fortsatte så vår färd med lillbilen.
Fällde ner caben och njöt av vinden i håret.
Dottern körde hela tiden.
Hon ville ge mig denna lediga dag, helt från körning.
Det var jag jättetacksam över.
Besökte Hedlandet, en butik med pryttlar:)

Åkte vidare mot Strängnäs.
Det är så vackert där nere vid hamnen och folklivet.
Mycket semesterfirare överallt och det märktes att vädret gör sitt till.
När det inte är badväder,väljer människor att besöka ställen som ger någonting för själen.

Vi valde att äta på en Grekisk Taverna med utsikt över vatten och folkvimmel.
Pizza blev valet för båda:)
Gott och onyttigt.

Strosade runt och bara njöt av att molnen skingrades och solen bröt fram.
Det blev varmt och skönt.
Kändes äntligen som en riktig sommardag.
Vi hade massor att prata om hela dagen.Det har vi alltid min unge och jag:)
Vi är så lika i tänk och livsinställning.
Ger varandra råd och ventilerar.

Fortsatte vår färd och landade till sist på Sundbyholm som är en av mina favoritplatser.
Så härligt med sol och sommar!
Njöt i fulla drag.
Dessa dagar är de enda två sammanhängande lediga dagar jag har på hela sommaren, som jag kan tillbringa med nåt av barnen.
Jag jobbar sådana mängder.

Vi åkte vidare på småvägar.
Började då vara ganska trött efter timmar av intryck, gott att äta, givande samtal och frisk luft med caben nerfälld.

Landade hemma hos dem och jag for åter till Surahammar.
Valde att lägga mig tidigt, var så himla trött efter denna härliga dag med min dotter:)
Tack A för att du finns!
Du visste vad din mor behövde.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16
17
18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28
29
30 31
<<< Juli 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se