Alla inlägg den 12 september 2015

Av Sirpa Niva - 12 september 2015 21:24

Idag har jag och äldsta dottern tillbringar massor av timmar i köket.

Hon har bakat massor med kakor, bullar och en fantastiskt chokladtårta.

Jag gjorde munkar som friterades i kokosfett.

När jag ändå skulle göra sådana så fick det bli ett rejält lass.
90 stycken totalt.

Imorgon innan servering skall de doppas i strösocker.

Det är mitt lilla barnbarn som skall firas på 2 årsdagen.

Kommer imorgon att lägga ut bilder från min dotters skörd av hembakat
Kan börja idag med ett smakprov av chokladtårtan

ANNONS
Av Sirpa Niva - 12 september 2015 10:22

Gårdagen bjöd på inslag som knäckte min ork fullständigt.

Den började jättebra och blev sedan en riktig kamp med min egen hjärna.
Min proffsighet i arbetet sattes på rejäla prov kan jag lova.

Gick upp 1.30 på natten.
Kaffe i magen, väskan packad och uniformen på, gav jag mig ut i den mörka, kyliga natten.
Parkerade på jobbet i Västerås, tog vår depåbil till Centralen för att lösa av trött kollega som kom med bussen från Örebro.

Vi tog på ett gäng glada gäster som jag snabbt nattade i min varma, mjuka, spinnande buss på väg mot Arlanda.
Morgonen var tyst och stilla.
Skön och behaglig körning.

Nya gäster på Arlanda med till Västerås och samma fridfulla körning åter till Västerås för rast.

Tog mig en tupplur på rasten och kände mig riktigt pigg och laddad inför resten av min långa arbetsdag.
Börjar vänja mig vid dessa 13 timmarsdagar på arbetet.Vet hur jag lägger upp dem för att få den vila som behövs och att jag även rör på mig så mycket jag bara hinner.
Det blev lite Plankan och andra styrkeövningar i bussen.

Kändes kanonbra:)
Såg att min goa vän också hade arbetsdag och det gjorde mig extra glad.
Han har den förmågan:) att få mig skratta och le än mer, som den glada skit jag är.

Åkte så med endast tre gäster i bussen mot Arlanda.I glatt samspråk med en kvinna som åkte med oss för första gången.
Hon trivdes redan av att bara komma in i bussen:) jättekul!

Alldeles utanför Västerås snörde mitt hjärta ihop sig och jag blev tårögd...på vägen låg en påkörd, jättevacker grå katt.
Någons lilla kärlek hade fått livet släckt och det gjorde så ont i mig att se den lilla fluffisen ligga där, mitt i vägen livlös, utlämnad och ensam.

Värsta var att jag ingenting kunde göra!
Bara fara förbi och låta den lilla ligga kvar, med all trafik rusande omkring och över sin kropp.
Vad det gjorde ont!!

Jag har ju min egen fluffis därhemma som jag älskar så högt och som jag levt med i 15 år.
Vetskapen också att någon kattägare skulle sakna sin lilla vän och inte veta vad som hänt.


Det tog en stund att samla mig.
Men jag tror inte att någon märkte hur ledsen jag blev.

Åkte vidare och känslan togs över av min glädje av att köra min härliga buss.Känslan av att hur bra jag har det som får arbeta med det jag verkligen älskar.
Röra mig ute på vägarna, under dygnets alla timmar.
Leva med årstidernas skiftningar och bara finnas i en tillvaro som är gjord för mig.
Jag log och kände glädje i hjärtat.
Jag har det ju så bra om man ser till den oro som råder i världen.

Varje dag är en gåva:)
Att få vara frisk, må bra och leva fullt ut.

Snart byttes mina tankar ut till en oro...
Längre bort längs E18 såg jag hur bilar bromsade in och det blev snabbt en kö som slöt in i en fil bara.
Den vänstra filen....

Tidigare hade det varit asfaltsarbeten längs vägen och jag tänkte att det säkert var så nu med.
Trafiken rullade sakta och snart såg jag hur det stod fordon på sidan av vägen och människor rörde sig ikring dessa.

Förstod då att något måste hänt...

Scenariot som utspelade sig straxt inför mina ögon var hemsk!
En buss stod vid sidan av vägen med vänter bakhörn helt borta.
Sätena innanför var fullt synliga ut.

Det sprang omkring människor och andra låg i slänten vid sidan av vägen medans andra hjälpte dem med att hålla om, prata och finnas för dem.

Det rådde en chockartad förvirring och min hjärna ställde genast frågan om jag kunde göra något och insåg snabbt att jag inte kunde det, utan skulle bara vara i vägen med mitt stora fordon.
Såg att även andra ville stanna men valde att komma ur vägen för utryckningsfordon istället.

Vi rullade sakta förbi, över och i all bråte som låg över vägen.
Liten bit bort stod en lastbil som jag förstod var inblandad på nåt vis.

Kändes inte bra att behöva lämna platsen utan att hjälpa till på något vis.Mötte sedan brandbilar.

Ringde genast till min Trafikledning i Göteborg.Berättade vad som hänt, vad som troligtvis kommer ske med avstängning.
Att vi då behöver välja andra färdvägar.

Ringde mötande kollega som då hört på radion att bussolycka skett.
Berättade att det inte var jag/vi och vårt företag.
Han hade mött många ambulanser längs sin färdväg.
Körde vidare med olyckans bilder på näthinnan, känslan av otillräcklighet då jag inte kunnat hjälpa.

Skötte mitt arbete proffsigt.
Släppte av gäster och tog på nya.
Mycket stök med betalningar, kort och även kontanter.
Språksvårigheter och lösningar på bästa sätt.
Jobbade på och bara var mig själv.
Sms:a mina nära när jag stod still på Arlanda, att det inte var vår buss.

Mådde inte bra inombords.
Bilderna ville inte släppa min hjärna.
Körde mot Västerås med många gäster.
Ingen kan ha märkt hur jag mådde.
Kollegor ringde och hörde hur jag mådde.

Trafikledningen ringde endast för att jaga efter en förlorad bilnyckel.
Inte ett ord eller nån fråga om hur jag mådde efter det jag sett och upplevt.
Konstigt!
Jag hade berättat detaljerat det jag sett på platsen.

När jag arbetade som trafikledare så hade vi rutinen och empatin att hålla reda på en kollegas mående efter händelser som var obehagliga.

Följde upp timmarna efter för att inte personen ifråga inte behövde känna sig ensam i känslan.

När jag kom till Västerås kände jag mig jättekonstig.
Stickningar i fötter och fingrar.Lite småyr.Hög puls.
Benen bar mig inte första stunden då jag skulle gå ur förarstolen.

Hjälpte mina gäster ur bussen.
Backade upp bussen för att ha 30 min rast.
Vid det laget skakade jag i hela kroppen, kallsvettig och yr i huvudet.

Ringde min yngsta dotter och fick prata av mig.
Hon konstaterade att det var min reaktion efter det jag sett och upplevt.

Kändes bättre efter samtalet.
Samlade mig igen och lyssnade på radion efter information från olycksplatsen.Ringde kollega om alternativ färdvägsbeskrivning.
Han stöttade mig även i hur jag mådde, förstod och talade lugnande till mig.

Han och en annan kollega hade sedan kontakt med mig under färden för att checka mående och att jag hittade den alternativa vägen.

Hittade lätt och anlände i rätt tid till Arlanda.Garanterat proffsigt utan att någon gäst sett hur jag kämpade på.

Hade berättat för gästerna att jag skulle prata i mobil och headset i körning just för att få färdväg uppdaterad pga olycka på E18.
Vid det laget var det ute på nyheter och radiosändningar.

Åkte så åter mot Västerås.
Nya gäster i bussen.
Kände hur trött jag var!
Alldeles matt i kroppen av alla timmar av arbete och hjärnans reaktion.

Gästerna tackade för fin och mjuk körning.Hälsade mig trevlig helg och löfte om att vi snart ses igen:)
Så härligt!

Åkte till depån.Tankade och lämnade över bussen till kollega.

For så hemåt....helt slut!

Pratade med min vän och kollega i telefon, tackade för hans stöd och hjälp under timmarna som gått.


ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10
11
12 13
14 15 16 17
18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se