Hurra Hurra :) Igår Lördag fyllde mitt lilla barnbarn 5 år.
Det blev kalas med mängder av gäster och presenter.

Prinsessan var i centrum mest hela dagen.

Min lilla gumma som jag fått glädjen att se växa upp från det lilla knyte hon var för 5 år sedan.
Tiden går fort.

Vaknade denna Söndagsmorgon tidigt, som vanligt:)
Kom direkt att tänka på tiden som ställts om under natten, en timme tillbaks.

Sitter nu i sängen med dagens första kaffekopp och Titti katt bredvid mig.
Tänker på de två dagar som gick, i rasande fart.

Fredagen som började redan 1.45 på natten, då jag steg ur min varma säng, efter alldeles för få timmar av sömn.

Åkte till mitt arbete som började 2.40
Bytte min bil mot kollegans på depån.
For sedan till Centralen för att lösa av henne, efter den jättelånga tjänst hon avverkat.Hon kunde åka hem direkt då bilen hennes kom till platsen.

Min dag rullade på med allt vad det innebar.Goda gäster.
Mejl från chefen låg och väntade med förändringar i kommande schema, som ställde till i min planering....
Blev inte jätteglad direkt men det är ju bara att gilla läget.

Vädret blev strålande och ganska blåsigt.Min dag var jättelång med två raster som jag försökte använda till något givande.
Den första sov jag en stund och den andra fick det bli träning i bussen.

Vaken hinner eller orkar träna som jag borde när arbetsdagarna är 13 timmar långa.

Sista vändan från Arlanda blev jag fast i en olycka på E18 och inkom till depå kraftigt försenad inför tankning och städning.
Nästa kollega stod och väntade och vi hjälptes åt med allt.
Dessutom krånglade bussen igen med starten, som tidigare i veckan.
Vi startade den bak vid motorn, som enda lösning.

Felet gick tydligen inte att lokalisera fick jag veta vid samtal med vår verkstad.
Så återigen bara att gilla läget.

Åkte så hem och var så trött att det visslade i huvudet på mig.
Bytte raskt om och vilade en stund.
Orkade inte många knop den kvällen kan jag lova.
Det var som att all energi sugits ur min kropp och jag bara tuffade på tomgång.

Min äldsta dotter med lilla 2 åriga barnbarnet kom under kvällen.
De skulle stanna över natten så jag bäddade iordning min säng åt dem.
Jag sov i ett av barnrummen.
Gick och lade mig långt före alla andra.

Hjärnan i full gång med allt det nya som nu sker på jobbet.
Min svärson körde ut de nya tjänsterna som gäller från Måndag på papper.
Studerade dem och min trötta hjärna gav nästan upp.

I den stunden kändes det nya som ett stort berg att klättra över.
Med alla de problem vi redan bär och alldeles för kort arbetstid, så kändes allt övermäktigt.

Mina tankar började dras till att ta ett annat arbete.Sadla om till en annan arbetsgivare sim värdesatte sina anställda bättre.
För mig är det så främmande att i stort sett all kontakt med arbetsgivaren, sker via mejl.

Det enda som jag känner, där vi fått varit med att ta del av, är vilka tider på dygnet vi kan tänka oss vilja jobba.
Jag valde förmiddagar då jag är morgonmänniska.
Det har jag fått men....vissa tjänster är ännu 13-14 timmar långa och sträcker sig från tidig morgon till kvällen.

Vi får se hur jag kommer att mäkta med detta.

Vaknade så Lördag morgon med en tung ångestklump i magen.
Skulle tränat men avstod.
Kroppen sade nej!!
Skrek att den behöver vilan.
Så jag valde att skriva ett mejl till min chef, med alla de funderingar och den oro jag känner inför det nya.

Detta är inte likt mig att ta vara orolig.
Brukar känna en förväntan och glädje i vanliga fall.
Men det är så mycket som hackar fram just nu på jobbet, som suger sådan energi från oss alla att krafterna börjar säga ifrån.

Vi jagar tid hela arbetspasset för att hinna med det som måste göras på den tid vi fått till oss.

Jag hoppas verkligen på att det nya är lösningen på våra problem, vad gäller tiderna.
Att vi får betalt för det arbete vi uträttar.
Annars kommer jag att tacka ja till konkurrenters erbjudande om jobb.
Bussjobb finns hur mycket som helst.

Mejlet jag skrev till min chef, skickade jag aldrig.Valde att avstå, för att ge honom en chans med det nya först.
Funderade över detta hela lördagen.
Pratade med mina döttrar, med kollegor och kom till det beslutet.

Jag ger Nettbuss en sista chans.
Detta året ut kommer jag att kämpa på för i grund och botten tror jag ändå på denna satsning.

Tycker bara att det är så tråkigt när de inte förstår vilka resurser de har i sitt gäng i Västerås.
Vi används inte på det sätt som vi är värda utan känner oss mera som brickor i ett spel, som bara flyttas runt efter företagets tycke och jakten på pengar.
Självklart skall varje öre räknas noga, men inte på bekostnad av våran hälsa.
Vi går på knä, många utav oss.

Det läggs på mera uppgifter på oss innan de problem som redan tär energi och tid ordnas upp.

Som sagt...jag hoppas det nya vänder den nedåtgående spiralen.
Vintern kommer att bli en riktig pröving, det är jag medveten om.

Imorgon Måndag kommer jag att köra min första tur till Stockholm, via Arlanda.
Det har oroat mig så pass mycket att jag kommer under morgonen idag att åka vägesträckningen med min egen bil.
Från Västerås till Arlanda och vidare därifrån till Cityterminalen i Stockholm.

Egentligen skulle jag varit med på första träningspasset med mitt gäng i Team Stockholm Marathon Running klockan 9.00 med start från Stadion.
Väljer att hoppa av den och kör detta istället för att känna mig någorlunda trygg imorgon bitti när det är dags för skarpt läge, med buss och gäster i denna.

Kommer att åka till Stadion för att vara med på föreläsning och övrigt i programmet efter att jag kört sträckningen.
Känner att jag vill få ro inombords, innan jag går sönder.

Jag vill ha en bild på min näthinna över den väg jag skall köra med min 4 meter höga buss.
Innan dess är jag inte trygg.

Så ändringen av tiden inatt gav mig en hel timme extra av tid för att fixa detta:)
Känns bra!

Livet är en ständig utmaning och det gäller att hitta de bästa lösningarna som passar för en själv.
Jag är inte rädd för att jobba en massa extra för att uppnå det jag behöver för att verka i sammanhang.

Så också idag:)
Nu i dusch och i snygga träningskläder för att kunna hoppa in i mitt träningsgäng efter uträttad linjekännedom.

Denna text måste jag bara få med.
Den säger allt tycker jag...

När man låter det negativa ta över och inte tillåter sig att ta in ljus och glädje in i sitt liv.
Då blir det tungt!

Jag ser det hos en hel del människor omkring mig.
Likaså att dessa personer skyller sin negativitet på andra.

Valet är ändå ens eget!!

Gick och lade mig igår kväll väldigt tidigt då jag var jättetrött efter tidig arbetsdag och tufft träningspass på det.

Vaknade straxt innan midnatt att ett sms som plingade till i mobilen.
Sedan var det kört!
Kunde inte somna om.

Hade väckningen på 1.45 då jag skall börja jobba 2.45

Träningspasset idag blev nästan för mycket igår.
Gillar ju att träna på mornarna helst, då jag känner mig pigg och allert.

Igår började jag jobba 4.30 så det fanns inget annat att välja på än att träna efter jobbet.
Så vid 13.30 tiden åkte kläderna på och jag hade som mål att jogga/gå under några kilometer.

Nu verkar det som att jag har fått nån spärr i mig som bestämmer att om jag inte löptränar, utan bara går/joggar så måste kroppen få minst en mil.
Så var det även idag.
Allt under milen är ingen träning.

Dagens 10 km blev riktigt jobbiga.
Benen ville inte driva alls de första kilometrarna, så jag fick ta till all viljestyrka för att få dem att vakna till.

Till sist hajade de vad jag ville och det gick riktigt bra.
Körde peppning av mig själv, genom att lägga upp korta delmål i löpningen och joggen.
Tex lyktstolpar...en i taget avverkade jag tills andningen satte stopp.

Gick tills pulsen kommit ner och upprepade samma sak igen.
Om och om igen under 7 km.
Backe blev det också i spåret i skogen.

Kom så hem med spända lår, vad och rumpmuskler och det kändes toppen.
Nu händer det grejer i kroppen.
Den svarar på det sätt jag vill.

Måste igång med riktig löpträning snarast då jag skall träna med TSM Running i Stockholm.
Då kan jag inte mesa fram...

Såg till att komma i en varm dusch innan jag blev kall och stretchade ut det som var spänt.

Straxt mat på det.
Hade inte ätit ordentlig mat på hela dagen så det var nödvändigt.

Smorde in benen med liniment som både kyler och värmer i den ordningen.
Musklerna lugnade ner sig tills jag skulle sova.

Släckte lampan vid 19.30 tiden och somnade bums.
Riktigt djup sömn då jag inte ens stördes av att familjen var vaken och grejade med sitt.

Men väcktes så av sms....

Försökte somna om men det var lönlöst.Svarade på sms:et och gick sedan upp och fixade mig kaffe och smörgås.
Benen kändes lite stela, annars helt ok.

Halvligger här i sängen nu.
Klockan är 1.10 och det är snart dags att gå upp.
Familjen sover och Titti katt ligger ihoprullad intill mig.
Hon tycker inte om att jag går upp mitt i natten för att jobba.

Kommer att lösa av min vän och kollega V som skall hem och sova hos sina katter:)
Hon har kört sedan 15.30 igår eftermiddag.
Kommer med bussen från Örebro till Västerås.Där tar vi på nya gäster och sedan kör jag dem till Arlanda.
Turen avgår 3.15 från Västerås.

Jag kommer att jobba till 11.30 idag så det blir en bra dag.
En normallång dag, så att säga:)
Våra arbetspass kan ju vara så grymt långa så jag njuter när arbetsdagen stannar vid 8-9 timmar.

Imorgon har jag en dag som är 13 timmar istället så det är bara att njuta medans det är vettig tid.

Hoppas verkligen att det nya schemat är mera humant.
Att tillbringa 13-15 timmar på arbetet är inte sunt.
Resten av livet faller i bitar då tiden inte räcker till annat än arbete och kort vila på det.

Dygnet har ju bara 24 timmar.

Straxt är det dags att kliva i uniformen.
Hoppas att det inte är is på bilrutan.
Den tiden ligger ju framför, med snö, is och halka.
Bitande kyla och jobbiga körningar.
Lite av tjusningen i jobbet som bussförare.Alla årstidernas växlingar.
Njutningen när väglaget är fint och allt flyter på.

Tisdagen började tidigt för mig, förstås:) Sover ju inte längre bara för att jag är ledig.

Skulle ha tagit ett träningspass men lät bli, då jag kände mig lite knepig i halsen och näsan.

Bloggade om denna dag som var min pappas 78 års dag, om han hade fått vara kvar i livet.
Han rycktes bort från oss dagen efter han fyllt 35 år.

Det är en sorg och saknad som aldrig någonsin kommer att gå över.
Jag har bara lärt mig leva med den.
Pappas bortgång har präglat mitt liv enormt.
Att mista tryggheten och grundpelaren i mitt liv som 12 årig unge, var väldigt tufft.

Man får nog säga att vår familj gick sönder totalt då, när far försvann.

Åren har gått och varje år brukar jag på något sätt fira pappas födelsedag.

Denna dag var jag som sagt ledig och jag hade redan dagen innan hört efter med mor om hon ville följa med till pappas viloplats i Lindesberg.
Självklart vill hon det:)

Jag handlade ljus och blommor dagen innan.

Vid 10 tiden hämtade jag mor och vi for till Åsby Trädgård och köpte gravdekoration där.
Tog en räkmacka och kaffe där.
Jättegott!

Det är fint på Åsby.
Såg oss omkring en stund innan vi åkte mot Lindesberg.
Valde mindre vägar, då det var roligare.

Väl framme så blev det ett arrangerande av allt som var med till pappa:) Blommorna hade jag redan snittat hemma så det blev smidigt.
Tände ljusen och lade den stora hjärtformade stenen på plats, som jag hittade på Öland.

Blev jättefint!

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Mamma blev glad över allt det fina.
Hon satt på sin rollator och tittade medans jag fixade.

Tände ett par ljus på gravar som ingen besöker längre.
Samt ett ljus i minneslunden.

Åkte sedan hemåt.
Mamma pratade gamla minnen och var arg på både det ena och det andra som vanligt:)

Vi har olika åsikter om en hel del, min mor och jag.
Det har vi alltid haft.

Stannade till vid Skärsjän utanför Skinnskatteberg.

[Bild]

Åkte sedan hemåt via Willys så mor fick handla hem det hon behöver.
Hjälpte henne bära upp och for så hem.
Jättetrött och tömd på energi.

Det har sina orsaker.
Pratade med min vän på messenger om detta med energikrävande individer och händelser.

Somnade alltför sent för att gå upp 4.
Kändes bra att ha gjort fint hos pappa och fått några timmar med mor.

[Bild]

Nu ligger familjens barn knockade i feber här i huset.

Själv har jag myror i näsan...
Det kryper och känns knepigt i övre andningsvägarna så jag avstår från träning idag.

Skall iväg med min mor på en biltur idag till Lindesberg.
Lägger krafterna på det istället.

Gick upp ganska tidigt imorse, med tanke på gårdagens press och sent hem, isäng efter 1 inatt.

Bloggade och drack kaffe.
På med träningskläder och stack ut på en rasande powerwalk.
Ville gå ur mig det jobbiga från igår.

10 km blev det i ett tempo som kändes i musklerna.
Kallt och rått ute, grådisigt.

Stretch, dusch och sedan frukost med dotter och barnbarn.Lillan hemma i feber igen.

Sedan satte jag igång och tömde husvagnen på det sista.
Bar in i förrådet.
Andra saker in i huset.
Diskade och tömde toan.Skurade ur vagnen och fixade till den fint.
Ville få ur allt så inget lockade till sig gnagare.

Gick sedan in och fikade innan jag gjorde klart resten.
Skönt att få det gjort.
Kände i kroppen hur mitt träningspass gjort nytta.
Den var trött och ömmade lätt i musklerna.

Senare mot kvällningen kopplade jag på vagnen och min dotter och jag for till Eskilstuna med den.
Ställde av utanför förvaringen och klappade hejdå:)

Den ställer gårdsägaren in själv sedan.

Känns så bra att ha en ordentlig vinterförvaring.
Veta att den klarar sig i perfekt skick.

Hälsade på mitt minsta barnbarn en kort sväng innan vi åkte till Maxi.
Handlade sådant jag behöver imorgon.
Det är en speciell dag då.

Kom hem och gjorde kväller.
Fick mycket gjort idag.

Som igår eftermiddag då jag hade välkomnat ombord mina gäster, på Terminal 5 på Arlanda.

Bussen vägrade starta!

Det var bara att kolla allt som kunde fela.Ingen växel i, alkolåset låg körklart....stänga ner allt som drog ström, även huvudströmmen...
På med den igen efter en stund...
Nää, den ville inte.

På displayen dök det upp ett felmeddelande

Gick igenom luckorna på bussen.
Öppnade och stängde, för inget var öppet.
Nytt försök med huvudströmmen.
På motorluckan igen...nej, inget hjälpte.Felmeddelandet tändes på nytt.

Ringde så min vän och kollega K som jag visste jobbade också.
Han gav lite mera tips och råd.
Inget hjälpte.

I det läget fick jag lov att meddela gästerna vårt dilemma.
Genast gick en kvinna i taket och började högt klaga över att hon inte kommer hem....att hon minsann var trött och att folk väntade för att hämta.
Jag förklarade och beklagade och berättade vad jag skulle göra.

Ringde Trafikledningen i Göteborg.
Hamnade givetvis i kö där och fick vänta några minuter på svar.
Gästerna krävde svar en efter en om när vi skulle komma iväg.

Jag hade ju inget svar att ge, bara berätta att jag väntade på att Göteborg, vår trafikledning kunde svara.
Under tiden gjorde jag upprepade försök att starta.Sprang runt bussen och testade allt.

Av trafikledningen fick jag bara svaret att de inte kan våran bussmodell och att de skulle kontakta Scaniajouren som skulle ringa mig.

Jag frågade denne vad jag skulle göra med gästerna...fick svaret att de fick vänta.
Inga taxin skickades i detta läge.

Det var långa minuter kan jag lova.
Jag ringde kollegan igen då trafikledningen tyckte att jag kunde ta hans buss.
Skjuta problemet framför.
Han var ännu en bra bit bort och det skulle inte påskynda min färd, bara krångla till allt än mera.
Bara förstöra även för honom, så vi valde bort den lösningen.

Gästerna var på mig hela tiden och skällde och nya tillkom utifrån med frågor.En krävde att jag skulle kolla när Uppsalabussen går....Gahh!!

Jag förklarade och berättade och försökte samtidigt hitta problemet.

Scaniajouren ringde och jag fick lov att stänga in mig i bussen,för att höra vad han sa då folk utanför ringde högljudda samtal och överöste mig med frågor jag inte hade något svar på.
Jag felsökte med jourens hjälp och kollegan rullade straxt in med sin buss...
Folk flög på honom och krävde svar från honom och han var lugn och bara bad dem gå åt sidan så vi fick jobba ifred och lösa problemet.

Gästerna hade lämnat min buss och tagit ut bagaget.
Klagade högt på dålig service och att vi var värdelösa.
I denna tumult försökte jouren hjälpa mig och kollegan gjorde sina försök med den kunskap han ägde.
Mycket mer än min.
Beundrade honom så för hans lugn!

Jourkillen tyckte synd om mig för han hörde hur folk gav på mig..

Efter goda instruktioner så lyckades jag till sist starta bussen bak.

Med bestämd och hög röst gav jag gästerna instruktionen att lasta in bagage och gå in i bussen och det snabbt.
De flesta agerade direkt och gjorde som jag sade, andra fortsatte klaga.

Då kom en ilsken man fram och sa att jag måste vänta på hans fru som gått in på Terminalen för att köpa kaffe..
Jösses!!

Där gick 2 extra minuter att vänta på kvinnan som lugnt kom gående, utan brådska.Hon var den som skällt värst tidigare..
Alla i bussen väntade...
Min kollega lugnade mig och sa att det var bra jobbat av mig.
Jag behöll fattningen, lugnet och humöret trots att jag var i fruktansvärd stress.

Rullade till de andra terminalerna och tog upp gäster som var glad att jag kom.
De som hackat på mig som värst när jag inte fick igång bussen var gäster som skulle med min kollegas tur...de skulle alltså inte ens med mig utan bara skällde fast deras avgångstid inte ens var dags.

Det uppdagades när jag skulle åka och bad dem gå in i bussen.Då var det tydligen ingen brådska.
Inte att någon av dem bad ens om ursäkt...

Himmel och pannkaka så människor beter sig när de får chansen.
Säkert 15 personer som försökte lasta över sina problem på mig där jag gjorde allt i min makt för att få fart på mitt fordon.

Tog ett gott samtal med de gäster jag hade i bussen, över mikrofonen.
Vi redde ut diverse problem och lugnet lade sig.
Bussen rullade på men krånglade med värmen hela vägen.
Ena stunden jättevarmt för att i nästa stund blåsa iskallt.

Nåt var helt ur lag i min stackars buss.
Kom 25 minuter sen till Västerås och fick några klappar på axeln för bra genomfört arbete.
Andra gäster blängde argt på mig och gick till väntande anhöriga.
En hade lyckats boka om sin tåganslutning och tackade mig för väl genomfört arbete.

Jag förstår inte riktigt hur man kan boka anslutningar så nära som 10 minuter??
Vad som helst kan ju hända...
Det är ju ändå 11 mil från Arlanda till Västerås.

Jag kunde varva ner ordentligt med mina nya gäster från Västerås som var ute i god tid.
De förstod varför jag var sen men det konstiga var att när en av gästerna ringde och frågade vad som hänt då inte bussen kom...så hade inte Göteborg en aning om det.

Ändå var jag i kontakt med dem 3 gånger och förklarade läget.
Likaså att jag hade spetsvändning i Västerås och hur sen jag var.
Jag förstår inte riktigt hur Göteborg jobbar??
Var tog min information vägen??

Kvällen rullade på och jag fick starta bussen bak hela tiden.
Värmen krånglade och jag frös men bussen gick och det var ju bra.
Ingen inställd tur pga mig iallafall.

Var helt slut på natten när jag åkte hem efter städ, tvätt, tank och toatömning.

Fick möjligheten att ventilera med min fina kollega om jag gjort något fel.
Kände mig så utsatt och maktlös när jag inget mer rådde på att göra med bussen.
Jag är ju ingen bussmekaniker.

Bara en bussförare som gör mitt yttersta för att göra alla till lags.
Idag räckte det inte!!
Det känns inte bra.

Ordnade med trafikledningen inatt så inte någon kollega skulle få min buss på morgonen, med de problem som den hade.

Mår inge vidare idag kan jag lova!!
Tillplattad och utskälld...fast jag gjort mitt yttersta.
Tur jag är ledig i två dagar nu.

Vill inte se en buss...