Halvsitter här i min sång, hjärnan är på högvarv redan, innan dagen knapppt ens smygit igång.
Klockan är straxt 4, jag är klarvaken och medveten om att jag skulle behöva sova lite till.

Hjärnan ger mig inte den ro för att det skall lyckas.
Därför har jag tänt två värmeljus, bryggt på dagens första kopp starkt kaffe.
Katterna har fått sin mat och Titti sitter bredvid mig:) Spinner nöjd och belåten.

Jag brukar bre mig två knäckemackor med Bregott Havssalt som är jättegott.Bara tunt lager för att få sältan.
Varje morgon borstar jag bort smulor ur sängen:) även fast jag tycker själv att det inte smular när jag äter.

Känslan som stör min sömn just nu är så kluven.

Min positiva inställning och kämparandan i mig har liksom fått sig en rejäl törn.
Jag är besviken på mig själv för att jag tillät mig tro på en händelse så starkt att jag satte skygglappar på mig själv, för att inte se problemställningarna.
Eller så var jag så naiv att jag någonstans trodde att allt skulle ordna sig vartefter, med min egen inställning och hjälp till det som inte fungerade.

Att jag kunde användas till att lösa problem på plats med den kompetens jag bär.
Men så har inte gjorts...

Varningsflaggor fladdrade överallt omkring mig, men jag valde att se det positiva, glädjen och de goda orden samt leendena.
Det andra stängde jag ute.

Löftet fanns ju med, om att allt skulle bli så bra, bara det fick en chans att landa, hitta en struktur.
Arbetstiderna skulle ordnas till så vi slapp ägna alla dygnets vakna timmar till att arbeta.

Ha tålamod!
Det löser sig....

Nu har det gått många månader av kämparglöd, arbetsvilja, positivt tänk och målmedvetenhet

Varningsflaggorna har blivit flera, fladdrande ilsket röda.
Jag har valt att se färgen på flaggorna som kärlekens färg och fladdret som energi.

Vänner har redan lämnat skeppet, givit upp kampen då deras liv började påverkas av det som äter vår energi.
Löftena som ges från ledningshåll börjar mattas av och vändas till nonchalans och tystnad.
Våra frågor får inte svar och det har lagt sig ett moln över hela den glada, positiva andan som fanns.
Mejlen som skickats innehåller mestadels information om beslut och förändringar, som tagits utan vår medverkan eller möjlighet att påverka på något vis.

Jo ..vi fick förfrågan om hur vi kunde tänkas vilja jobba, förmiddag, eftermiddag eller natt.
Det valet har vi fått och det är jättebra!
Jag själv fick ett schema som passar mig jättebra då jag är morgonmänniska.
Även fast det finns pass som börjar 5 på morgonen och sträcker sig till efter 18 på kvällningen.
Men det godtog jag:)
Kändes jättefint!

Sedan kom så förändringen som det talades om.Vi skulle få köra till Cityterminalen i Stockholm och det gillade jag skarpt.
Har viljat lära mig köra i Stockholmstrafiken och nu fick jag den möjligheten.
Jag var glad och stolt!
Fixade det med glans, med hjälp av vänner som ledsagade och stöttade hela vägen.

Vår verksamhet i Västerås hankade sig fram mödosamt.Det var tungrott och mycket tid fick läggas extra på att hinna med allt som låg på oss.
Krångel med tankning och tvätt.
Städning på rasterna för att hålla fräscht för gästerna.

Vi hade ju kravet på oss att ständigt leverera det bästa.
Få gäster till att vilja välja oss för sin resa.
Bussar krånglade, skador uppkom på fordonen.

Pekpinnar haglade över oss om överträdelser på färdskrivaren.
Jätteviktigt! Det förstår jag men utbildning och instruktioner saknades.
Några av oss hade aldrig kört med färdskrivare tidigare.Vi begärde hjälp och utbildning...inget hände.

Vi fick tillsägelser pga av för mycket tomgångskörning.Samtidigt var vi tvungna att ha bussen igång för att kunna dammsuga den matta och plyschöverdragen på sätena, som finns i alla bussar.
Rena bussar skulle vi hålla med men fick sedan bannor när vi uträttat det arbetet.

Tankningen var ett enda kladd med rapsbränslet som rann omkring och vi hade oljan på skor och kläder.
Läckage vid tankningen, hur vi än bar oss åt.
Så halt på tankstället att jag halkade omkull vid två tillfällen och slog mig blå och gul på armar och ben.
Trots att jag var försiktig.

Påtalade detta om och om igen och inget hände.
Tankningen låg nere ofta och vi jagade tiden för att hinna tanka på en mack på stan.
Strulade runt med tankkort som plötsligt inte fungerade.
Vi ägnade mängder med tid till att frakta kort, ringa samtal och söka lösningar på problem.

Säten i bussarna började gå sönder.
Fotstöden gav vika.
Fel påtalades, inget hände!!
Gästerna knorrade då de inte fick hela säten.

Värmesystem i bussarna krånglade.
Vi körde med bastubussar.
Elsystem kraschade och gästerna fick inte sitt utlovade strömuttag eller internetuppkoppling.
Givetvis irritation och det fick chauffören höra minsann.

Handdatorn vi jobbade med krånglade väldigt ofta.Låg stundtals nere i dagar.

Jag fick på mig ett klagomål om dåligt bemötande av en gäst.
Det första klagomålet i mitt yrkesverksamma liv som sträcker sig över 40 år.
Jag mådde fruktansvärt dåligt över att behöva få det leverat från min chef.
Det var inte befogat!!
Jag är aldrig otrevlig och definitivt inte i ett arbete där jag mår bra och trivs.Där mängder av min kraft och glädje gick åt till att bevisa för resande hur bra vi var.

Det gjorde ont i mig länge.
Att inte vara värd mer än att jag måste få detta hällt över mig.

Detta har hängt med som en tagg i hjärtat sedan dess.
Så allvarligt i min värld som bara består i att göra mitt yttersta.
Plötsligt räckte det inte till.
Så allvarligt övertramp hade begåtts av mig så jag måste få ett samtal på min fritid.
Allvarligt måste det ju ha varit...annars hade det ju inte tagits upp.

Jag hade detta hängande över mig i veckor.Kämpade på för att leverera ännu bättre och kände hur det åt på mig som människa.
Kände ju att jag var bra som jag var redan, glad, positiv, vänlig, hjälpsam, social och framåttänkare.
Gästerna tom kramade på mig och var så lyckiga efter att ha rest under mina vingars beskydd och glada ord i microfonen.

Förändra dig aldrig! Sa ett par damer.
Du är bäst!
sa en ung grabb i 15 års åldern.
Hur orkar du vara så glad jämt, frågade en gäst som åkt flera gånger med mig.

Jag är en glad skit:)
Älskar livet, glädjen och att få ge av mig själv i alla lägen.Jag är sådan som person.
Finns ju inget härligare än att mötas av leenden.
Jag bjuder ständigt på mig själv.Trivs med att vara en energi och glädjeleverantör.

Tack och lovord haglade nästan varje tur över hur fina rena bussar vi har, fräscha toan och underbara förare, serviceminded och glada.Alla tider på dygnet,

Jag sög i mig:) Trivdes och kände att detta är så rätt.
Trots de röda fladdrande varningsflaggorna som jag skymtade i ögonvrån.
Framförallt när jag varit igång i arbetet i 15 timmar.

Sedan kom förändringen....över en natt kastades allt omkull!!
Plötsligt stod vi med tjänstespecifikationer i våra händer som var obegripliga.

Jag försökte tyda och läsa, klura och tänka.
Gå till Ludvika....terminalvärd....gå till garage Lecab Karlstad....bussbyten...omlopp bil...ehhh...va??

Var skulle jag börja? Ska jag ha med buss? Lösa av en kollega? Var...i Ludvika...ehh...
Allt blev ett surr i hjärnan och för min del triggade detta till lösningar.
Jag satte mig ner med tjänst för tjänst och löste knutar.

Kom inte så långt förrän jag fick lov att ge upp och ringa Trafikledningen om hjälp.De förstod inte heller.

Körde Cityterminalen:) Jättekul!

Löste av och blev avlöst av förvirrade kollegor, bussar stod inte där de skulle, raster försvann, telefonen gick varm med samtal från kollegor och Trafikledning.
Gäster letade efter sina bussar på Centralen i Västerås, frågorna haglade över oss.
Vi fick skäll för turlistor inte stämde.
Kollegor lånade nycklar för att få tillgång till ställe att ha rast, värma mat, gå på toa.

Fick bussar i mina händer som var ostädade, toaletterna stank urin och det var svart på väggarna därinne.
Det skulle gömmas nycklar, depåbilen fanns inte att tillgå vid behov, tider stämde inte, handdatorerna fungerade inte hos oss...de var för Norge.
Betalkortsterminaler saknades och när de kom så fungerar de inte...saknas nån lösen som måste till.
Bussar med trasigt internet, eluttagen utan ström.....

Gäster fick åka gratis då vi inte kunde ta betalt och detta väckte ilska hos dem som förbokat och betalat.
Orättvisa till max!

Mitt i denna röra kunde vi inte tanka bussarna då vi inte får ok på det kort som skall användas.
Tom tank, gäster i bussen....vad gör jag??
Jo jag tog valet att betala själv med mitt eget Visakort.
Låg ute med stora summor för att lösa problem.

I all denna röra söker vi lösningar hos ledning och Trafikledning...
Möts av orden ...vet inte...försök att lösa det själv...ska bli bättre...ha tålamod.....osv...

Jag har lagt timmar extra varje dag till att gå igenom dagens tjänst noga, ringa samtal, söka lösningar, leta bussar som inte fanns och hjälpa kollegor med samma sak.
Städa och skura äckliga toaletter på rasterna för att inte få skäll av gästerna.Då jag egentligen skall ta det lugnt och äta min mat i lugn och ro.
Nattsömnen trasig av all oro.

Gäster skäller och är arg på oss för att vi inte håller det vi lovar.Förseningar.Bränslestopp.Taxi
Gamla turlistor sitter uppe ännu på Arlanda efter en vecka in på det nya.
Detta har jag påtalat vid 4 tillfällen, inget händer!

Nu har det gått en dryg vecka med det nya.
Idag Torsdag 10 dagar.
Jag är helt slut!!
Magen har lagt av...hjärnan brinner och jag har de senaste dygnen haft ett spännband av stress över bröstkorgen.

En allvarlig varningsklocka!!!!

Kollegor söker andra arbeten, säger upp sig och har helt gett upp.

Jag har gett upp också.
Började ringa runt i Tisdags och söka annan arbetsgivare.
Fick genast positiv respons:)

Ska ringa ett samtal om två timmar som jag hoppas kan ta mig ifrån denna härdsmälta.
Jag orkar inte kämpa mera.
Min kropp värker av trötthet och fullständig obalans.
Magen skriker efter lugn och ro.

Kommer att kontakta Vårdcentralen idag.Nått är helt galet i min kropp.
Jag har inte ens en läkare...har inte behövt någon då jag varit så frisk..

Så mår jag i stunden...

Något måste göras och det omedelbart!!
Inget arbete är värt att stressa livet ur sig för!!

Meddelade min chef igår att jag söker annat arbete.
Möttes bara av en diplomatisk iskyla!

Det räcker för mig för att jag ska veta mitt värde i detta företag.

Jag vill ha en arbetsplats där jag har en chef som vet vad hen gör och som lyssnar på sin medarbetare.
Inte bara går upp i en diplomatisk förvarsställning, utan verkligen tar in det jag säger och ger ett svar som ger mig känslan att vara lyssnad på.

För det är just det jag är...en medarbetare!
Inte en robot utan känslor och liv.

Detta är ett blogginlägg som är riktigt tungt och som jag vet att jag kommer få skit för.
Men jag vill vara ärlig med mig själv och min omgivning med hur läget är just nu.

Jag mår skit över att det blivit såhär!
Jag har inte bett om det och aldrig i min vildaste fantasi trott att min dröm blev nästan en mardröm istället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha blivit hämtad av mina tjejer på Måndag eftermiddag 8/4 så kunde jag vara lite ledig. Hade först under Måndagen efter jag sovit 5 timmar, städat ur rummet jag sovit i. Det var nog evigheter sen den fått sig en ordentlig städning. Nu b...

Söndagen blev en riktigt spännande och rolig och lång dag. Vi checkade ut och lämnade hotellet för att spela de två sista matcherna. Tjejerna jätteduktiga och gick till Final. Den spelades ganska sent och vanns av Täbytjejerna överlägset. Så ...

Fredagen och Lördagen var fylld av glada pigga tjejer. Det spelades två matcher per dag och för mig blev det mycket väntan som jag ägnade åt att se på matcherna, städa buss, ha bussen öppen och varm så tjejerna kunde vila och torka matchtröjorna i me...

Den 4/4 körde tjejerna mig till depå Håbo buss utanför Bålsta för min första körning för det bolaget. Tjejerna behövde bilen hemma och jag hade ju ingen nytta med den när jag skulle iväg i flera dagar i busskörning. Installerade mig först av al...

Fast jag var bortrest i jobb hela Påskhelgen så jag missade allt påskfirande hemma med allt vad det brukar vara. Äggletning, påskbuffe och påskgodis. Nu hade tjejerna en överraskning åt mig när jag kom hem. Dem hade sparat mat åt mig från buffen...