Har nu varit hemma drygt ett dygn.
Efter sjukhusvistelse.

Vaknade jättetidigt imorse och satte genast igång att skriva ur mig händelsen, tankarna och känslorna.

Känslorna och tankarna har fortsatt bubbla inom mig idag och stundtals har jag varit jättearg, främst på mig själv, för att jag tillät mig gå in i något som knäckt mig.
Nästa stund vart jag ledsen istället för att allt gått den väg det gjort.Något som jag trodde så grymt mycket på.

Jag kände en stor sorg över de fyra veckorna av underbar semester som jag offrade för att byta arbete.
En hel månad på mitt underbara Öland som jag bara gav bort.

Denna dag tror jag har varit lite som att jag varit i chock.
Har svårt att sortera intryck.
Förhålla mig till det som skett.

Jag behöver ju inte ta ställning till någonting just nu, utan bara låta kroppen vila.
Tröttheten känns grym och att ligga på rygg och bara vila har varit den bekvämaste platsen.
Önskar att hjärnan gick att stänga av nåt dygn.

Fick inte med fotot på de vackra blommor jag fick igår när jag kom hem från sjukhuset

De kommer här...

Känslan att komma hem igen från sjukhuset, var så underbar.

Trodde ju redan på morgonen, när jag fick beskedet att proverna var bra som tagits på natten, att jag skulle få komma hem direkt.

Kändes dumt att uppehålla en sängplats för någon annan som behövde den.

Trycket och smärtan över bröstkorgen var borta, lite stickningar kvar bara som kom då och då.
Rondläkaren ville inte släppa mig så utan han ville ha ett utlåtande från hjärtläkare först.

Så det blev lite väntan till och självklart en fundering hos mig.Det var ju inget synligt fel på mitt hjärta.
EKG och andra prover var ju bra.
Jag var i toppskick fysiskt.

Det som knockat mig var stressen på jobbet.Känslan av att vara otillräcklig och kämpa förgäves hela tiden.
Få ovett för saker och händelser som inte ens hade med mig att göra.
Känslan av hjälplöshet när inget stöd fanns vid problemställningar, som i sin tur var många och jobbiga.
Som skapade dålig stämning och amatörmässig hantering.

Uteblivna raster som i sin tur gav magvärk då tiden inte fanns för intag av riktig mat.Bara något ikastat under färd i munnen för att få någonting i sig.Funkar inte så!!!
Jag måste få vilostunder, riktig mat och återhämtning.
Det går inte att ha gäster hängande över en även på rasterna.
Varje människa måste få vilostunder i tillvaron, annars kraschar man.

Att ha det så dag ut och dag in och på det arbetsdagar som sträckte ut sig över halva dygnet....som bäddat för en inre stress och frustration som ger sig ut i kroppen.
Som då i mitt fall, efter ett tag, tryck över bröstet, andningssvårigheter och yrsel.
Sömnsvårigheter, oro, värk i lederna och magvärk.

Att det skulle gå så långt för mig som ambulansfärd till akuten, det hade jag aldrig trott.

Där satt jag då i min sjuksäng.Med träningsbrallor på och oron gnagde.

Läste lite i en tidning om träning, yoga och vikten av vila och bra mat.
Jag tränar och mår jättebra i det.
Har mina mål och träningen gör att jag klarar mitt arbete så bra som jag gör.
Stillasittande jobb kräver en aktiv fritid, annars håller inte kropp och själ ihop.

Blev jätteglad när jag hör en bekant röst utanför dörren:) Mitt lilla barnbarn kommer in och ser sig blygt omkring.
Efter henne kommer min dotter och båda är så färgglada och doftar uteluft när vi kramar.
Så härligt med besök:)

Jag få färskt, starkt gott kaffe som dottern köpt med.Vi fikar tillsammans.
Pratar och trivs i stunden.
Min hjärna kvicknar genast till och oron lägger sig.

Ute på avdelningen hör vi en gammal människa som skriker ut sin smärta, oro och ångest.
Jag och min rumskompis hade hört det skrikandet i timmar redan och det påverkade säkert min sinnestämning också.
Jag kunde inget göra för denna stackars människa och det gav mig en klump i magen.
Tyckte så synd om personen som behövde ligga så i sin egen ångest.

Min dotter lugnade mig med orden: Mamma, du kan inte göra något!
Tänk på dig själv nu.Det finns en anledning till att du ligger här.

Straxt kommer det in två pigga, söta sköterskor och jag skall göra ett test.
Gå i trappor.
De vill prova om jag får ont av den ansträngningen.
Jag studsar uppför tre trappavsatser och pratar samtidigt.
Får knappt högre puls ens, känner inget i bröstet.
Skönt att få röra på mig bara:)

Det räcker för att jag skall få komma hem:)
Hjärtläkaren kommer med en remiss till arbetsprov av hjärtat.
Det kommer en tid nästa vecka då jag får åka in och göra det provet.

Sedan fick jag packa mina få tillhörigheter, tacka för mig och åka hem.

Gick stolt igenom sjukhuset med mitt lilla barnbarn vid handen.
Ut i den friska luften som var så skön att fylla lungorna med.
Jag fick gåshud över hela kroppen av känslan och tårar trängde fram i ögonen, så skönt var det att komma ut i friska luften.

Vi åkte hem och jag kunde ta en välbehövlig, lång dusch.
Ta på rena kläder och kasta allt det andra i tvätten.
Härligt att bli av med sjukhuskänslan från kroppen.
Det enda som avslöjade det jag varit med om, var alla stickmärken efter nålar på armarna.

De var ju ett gäng:)
Jag har bra kärl att sticka i.Är ju blodgivare.

Likaså hittade jag plastskydden från de kontaktplattor som sätts fast på kroppen vid EKG, på mitt rum.
En av plattorna satt kvar på min höft också och följde med hem.

Dem skall jag ha ligga framme ett tag.
Som en påminnelse för mig själv, att inte sugas med i stress och jakt på tid och pengar.
Jag måste inte!!
Jag bestämmer själv över mitt liv.

Se hur det gick när jag tillät mig tappa kontrollen över mitt liv och mitt tänk.

När jag var ren och fräsch och skulle ta en vilostund på mitt rum så kom dotter och barnbarn med en vacker blombukett som Välkommen hem gåva.
Så vacker!
Kramade om båda mina älsklingar:)

Så skönt att vara hemma igen.

Min son och flera kollegor ringde och hörde hur jag mådde och vad som hänt.

Kröp ner i min bädd med två av katterna tätt intill, redan vid 18 tiden och somnade gott.
Det var ju inte så mycket sömn det blivit av när natten var uppdelad i olika provtagningar.

Hemma igen!!