Alla inlägg den 8 november 2015

Av Sirpa Niva - 8 november 2015 07:42

Redan när jag kom hem från sjukhuset så var det första jag tänkte på, mitt i lättnaden och glädjen att vara hemma igen....Att få ta en dusch!!

Samma känsla igår när jag vaknade...duscha!
Låta allt det jobbiga som varit bara rinna av mig, ner i golvbrunnen i duschen.

Vaknade denna söndagsmorgon med jobbigt hjärta...kände mig ensam och rädd.Tankarna låg på rad i huvudet, precis som att de lagts där under natten då hjärnan städar och sorterar sådant som skett under dagen.

Första känslan var rädsla...det jag skrev om i tidigare inlägg.
Frågor i rädsla.Skrev av mig dem.Lade ord på känslan.

Mitt i allt väcks en beslutsamhet, en vilja att bara få sätta igång och ordna upp allting till det bästa.

En dusch på detta var oerhört givande.Jag kände hur rädslan och ensamheten rann av min kropp, där med det varma vattnet strilande över mitt ansikte.
Väldoftande schampo och balsam i mitt långa hår, väckte sinnena till liv igen.Kände ett välbehag.

Tittade ner i golvbrunnen och tänkte att det faktiskt inte behöver vara svårare än så, att bli av med obehagliga tankar som försöker ta över.
Duscha av dem och låt försvinna ut i avloppssystemet, rinna bort och förintas.

Klev ur duschen och svepte in mig i det sköna, stora badlakanet.
Med en mindre handduk virad runt mitt långa, nytvättade, väldoftande hår gick jag till mitt rum där två värmeljus sken varmt och välkomnande.
Kände mig nästan upprymd och energin började återkomma till min själ och kropp.

Klädde mig i bekväma hemmaplagg.Gick ut i köket, försåg de två stackars svältande pälsbollarna (de hade fått mat 2 timmar tidigare) med mera mat.
Tog på kaffe och kände att denna dag skulle jag se till att få mina tankar och känslor på rätt köl.

Jag vet att min ork är begränsad efter upplevelsen den genomgått, men gör mitt bästa.
Positivt tänk måste in i tillvaron då jag inte är någon individ som hänger läpp alltför länge.

Livet går ju vidare.
Det blev blev ett kort depåstopp som tydligen var nödvändig:)


ANNONS
Av Sirpa Niva - 8 november 2015 06:25

Vaknade denna Söndagsmorgon med en känsla av ensamhet och rädsla i mig.

Minns inte när jag senast kände så...
Kanske när jag var barn, när pappa rycktes ifrån oss, hastigt in i dödens evighet....den känsla av ensamhet då var bedövande.

Har haft tid att tänka och reflektera över det som hände.
Att jag skulle hamna i en ambulans med bröstsmärtor....det fanns inte i min värld!

Jag som varken dricker alkohol eller röker.Tränar massor.Lever sunt.
Visst, jag har slarvat med maten då och då.
Ätit fel och ibland ingenting, av tidsbrist som jag tillåtit komma in i mitt liv, i arbetet.

Jag vet att felet är mitt eget, att jag hoppade på ett arbete, som i sig är helt fantastiskt.
Möten med härliga människor.
Fin körning till och från Arlanda.Underbara soluppgångar och härliga bussar att köra.
Mysiga kollegor, som några av dem kommit att bli nära vänner.

Jag trivdes så!!
Var så glad och lycklig, fast dagarna var långa och fritiden fick vika åt sidan.Allt kändes jättebra.

Löften om bättre arbetstider och struktur, ordning utlovades.

Jag kom inte så långt att jag får uppleva den tiden.Om den ens kommer!!

Min hälsa sade Stopp!
Det med besked...
Jag pressade mig till det yttersta.
Den vältränade, glada, energiska och framåtsträvande finnkärringen fick sig en smäll som är kännbar.

Ambulansfärd till sjukhus.
Bröstsmärtor, domningar, yrsel, andningssvårigheter....

Orden jag har med mig i bagaget hem efter sjukhusvistelsen är:

Det är ingen garanti att ditt hjärta är helt friskt, fast proven inget visar.
Vi vill att du gör ett arbetstest på hjärtat så ser vi sedan vad som bör göras.

Ditt hjärta/din hälsa, klarar inte av långvarig stress.
Det gör ingens!!

Samtidigt möts jag av en iskyla från chefshåll.
Ska jag sjukskriva dig flera dagar?blir frågan när jag berättar vad som hänt.Att jag ligger i en säng på sjukhuset med nålar i armarna.
Att jag åkt in med ambulans med kraftiga bröstsmärtor....

Jag blev ledsen och arg...
Hade lust att skriva som svar..,Nejdå, det behövs inte..jag tar av mig nålarna och säger åt sjukvårdspersonalen att jag inte har tid att vara inlagd för nå prover.
Jag måste jobba!!
Det är vad som förväntas av mig.

Min dotter var med mig och hon blev jätteupprörd över hur iskallt jag hanterades.

Jag har själv jobbat med personal och jag skulle aldrig ens ställt en så dum fråga.
Skulle frågat hur min kollega mår och sagt åt denne att ta väl hand om sig, att vi skulle höras senare.
Sedan bara lagt allt på avvaktan och sjukskrivning, självklart!!
Svårare än så är det inte att visa empati.

Min dotter ringde upp personen ifråga och bad denne låta mig vara ifred.
I stunden där jag satt i sängen på sjukhuset så kände jag hur det smärtade till i bröstet och en stråle for upp mot halsen och min andning snördes åt för en kort stund.

Stressen jag kände över hur värdelös jag var där jag låg...att jag inte kunde arbeta och uträtta det jag var anställd för, var en mardröm
Den glada, pigga och energiska Sirpa var sänkt och totalt värdelös som person.
Jag var ju sjukskriven!!!

Jag vet att det såhär i efterhand var en chockreaktion från min sida att känna så.

Skulle gett mig ut på en träningsrunda denna lediga dags morgon.
Så blev det ju inte utan jag hamnade på sjukhus.

Redan innan min kropp sade ifrån helt hade jag börjat se mig om efter annat arbete.
Jag har ingen som helst lust att arbeta för ett ställe som kör sina anställda i botten.
Jag är inte ensam om att känna så.Flera har redan slutat.Några söker annat och förhandlar med dem för fullt.

Jag har redan tidigare fått förfrågningar om att byta till konkurrenters körningar istället och nu började jag lyssna på dem.
De ville inte att min glädje och energi skulle kastas bort.
Att jag hörde hemma hos dem:)

Där står jag nu.
Har ett sista möte/samtal med dem som troligtvis blir mina nya arbetsgivare.
Jag kommer att berätta vad som hänt så de vet vad jag genomlevt de senaste dagarna.

Min kropp är i toppform i alla värden.
Mitt hjärta visar inga tecken på att vara defekt.
Arbetstestet skall göras som ett sista säkerhetsställande för att det skall kännas tryggt.

Jag kan jobba och agera under stress och press, trivs i det tom:)
Men inte under en längre period.
Som i detta fall över 5 månader och utan ljusning i sikte, utan det bara ökade dag för dag.

Min rädsla ligger i många läger.

Hur blir jag bemött av arbetsgivaren vid vidare kontakt?
Jag vet inte hur länge jag behöver vara hemma....det får min läkare avgöra.
Hur fixar jag att utsättas för samma press igen?
Hör från kollegor att inget förändrats, bara försvårats och försämrats.
Hör hur de går på knä och kämpar...

Jag vet innerst inne att mitt hjärta är helt ok.
Kommer att vara mera rädd om det hädanefter.
Ingen har nytta av mig om jag är bränd till aska.

Min träning och framåtsträvan kommer jag att fortsätta med och jobba heltid.
Men inte mera än så.

Jag kommer att säga stopp i tid.
Lyssnar ingen så går jag min väg....

Jag själv är herre över min kropp och min tid.

Hälsan går före allt!!

Idag är det Fars Dag!
Min far blev bara 35 år gammal.Sedan var hans tid på jorden slut.
Han fick sin 4:e Hjärtinfarkt då som kroppen inte klarade.

Jag är 56 och jag skall leva länge till!!
Jag vill se mina barn leva och se mina barnbarn växa upp.
Jag vill känna deras armar runt min hals och höra dem säga

Mormor/Farmor jag älskar dig!!

Aldrig att jag utsätter mig för något liknande igen.
Aldrig!!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se