De senaste veckorna har verkligen ätit på min glädje i livet.
Det är jättetrist att jag tillåtit mig detta.

Nu i stunden försöker jag hitta de bästa sätten att återhämta mig och få tillbaka livet på rätt köl.

Att gå in för saker med stor energi och glädje är ju jag i ett nötskal.
Viljan är enorm och engagemanget likaså, när det är något jag tror helhjärtat på.
Jag har för stor tillit till människor och det straffar sig då och då.

Självförtroendet har fått sig en stukning och det är den känslan jag lever i nu.
Jag är ju ingen som sitter och surar och tycker synd om mig själv, utan jag tar tag i problemet.
Det ganska omgående.

Nu känner jag sådant sug över att åka ner till Öland och bara vara ensam ett tag.
Helst utan en enda människa i min närhet.
Bara jag, höstrusket och havets kalla vindar.
Det vet jag skulle göra mig gott.
Bara vandra längs stranden i Bödabukten och bara låta känslor och tankar flöda fritt.

Men det bromsades av att boendet där blir för dyrt.
Trist men verklighet.
Snart tas en månadslön tillbaka som jag fått i förskott.Pengar jag lagt undan försvinner.
Helt rätt, det vet jag!

Då får jag tänka om.
Göra något som inte kostar pengar.
Promenaderna jag nu tar på mornarna är väldigt återuppbyggande.Min kropp är till för rörelse.
Så när krafterna är åter helt och jag känner att orken bär, fortsätter jag med träningen som påbörjades innan jag kroknade under kraven.

Själen behöver energi någonstans ifrån.Känner mig vilsen i tillvaron.
Hade börjat bygga på tanken att vara trygg i det arbete jag hade och skaffa det hus jag vill slå mig till ro i.
Nu är det kört ett tag...
Ingen bank lånar pengar till en timanställd, även fast jag kommer att jobba heltid och tjäna bra.
De har ju sina bestämmelser.

Mitt glada leende har kommit av sig en stund.Har liksom stelnat till en smula...
Det vill jag ha åter för det är Jag...
Den leende Sirpa som oftast glittrar och strålar ikapp med solen och stjärnorna.Som virvlar fram med den långa hårmanen flygande bakom mig...

Tar nu ett steg i taget.
Pratar, skriver och umgås med människor som vill mig väl.
Får knäppar på näsan i det också så jag är lite på min vakt.
Nån ser chansen att sätta mig på plats...

Det har hänt för mycket på för kort tid.
Min själ har inte hängt med så jag måste bromsa för att vänta in den.

Ta in igen att det inte är alla människor som vill mitt bästa, utan de förser sig gärna av min enegi, glädje och framåtsträvan.
Men ger mig ingenting tillbaka när jag sträcker ut handen och ber om något för egen del.Då möter jag vända ryggar och tystnad.

Så länge jag som människa levererar så är allt frid och fröjd.
Men när jag ifrågasätter, ber om hjälp, talar om vad jag tycker så slår dörrar igen i ansiktet på mig.
Mitt värde existerar plötsligt inte.

Jag ger mig inte!
Reser mig sakta men säkert ur detta.
Starkare än någonsin.
Hädanefter skall jag vara mera vaksam, lyhörd och eftertänksam.

Leva fullt ut och vara glad och dela med mig av den kommer jag självklart att göra:)
Det är ju jag!
Kan inget annat om välmåendet härskar, vilket det nästan alltid gör.

Kommer inte att vända mig om och se tillbaka.Har straxt bearbetat allt och skall nu bara göra klart det sista.

18 arbetsdagar kvar.Sedan överger jag skeppet.
Lämnar åter alla kläder, den fina väskan som jag älskar (kommer sakna den) nycklar och låstagg.
Sista gången grinden stänger vakom mig, kommer jag inte ägna en enda gnutta energi till det jag lämnar på andra sidan.
Går stolt och rakryggad över till framtiden.

Tar på mig andra färger med ny logga den 11/12 och börjar på ett helt nytt kapitel i mitt arbetsliv.
Ett spännande kapitel:)

Kommer visa vem jag är och behöver ju inte det egentligen:) De vet redan!
Välkomnade med öppen famn.

Swebus...jag är snart en av er!
Ta väl hand om mig så blir jag eran trogna de arbetsår jag har kvar.

Jag lever i tron att här få känna mig behövd och omhändetagen.
Att jobba i ett gäng som finns samlade, enade så gott det går i denna branch:)

Jag blir en Swebusförare!