Imorse när jag stod nere vid Centralen i Västerås och väntade på bussen jag skulle köra, så fick jag först en härlig, varm kram av en vän och kollega från mitt förra jobb Västerås Lokaltrafik.
Den behövde jag, där jag stod och frös.
Kände mig ensam, lite vilsen och samtidigt beslutsam där jag väntade.

Straxt rullade det in två stycken vita bussar som det i båda var glada och vinkande chaffisar i:)
Mina blivande kollegor på Swebus:)
De vet säkert inte ännu att jag snart är en av dem men på nåt vis kändes det så tryggt att ha dom där, nära mig i min konstiga känsla inombords.

Jag behövde dem!

Kändes lite tomt när de lastat klart och åkte.

Min buss kom försenad.
Gjorde det jag måste utan glädje.
Bara rutin.
Vänlighet och information i microfonen.
Kände ingen som helst glädje...mest bara tomhet och en sorg inombords.

Rullade mot Arlanda.Gästerna sov då klockan var straxt efter 5.
Mina tankar surrade i huvudet.
Något i bussen larmade framme vid mig titt som tätt.
Såg inget fel och tyckte mig känna igen det från tidigare då ett larm tjöt som hörde till det som mäter vår körning, hur ekonomiskt vi kör.

Kunde kapa in lite av förseningen.
Så lite trafik.

Morgonen grydde.....
Jag satt och tänkte på framtiden.

Detta känns så konstigt just nu...
Jag har fullkomligt tappat gnistan!!
Är slocknad i själen liksom.

Hur ska jag komma åter till mitt normala tillstånd?
Där jag vaknar med glädje i hjärtat, musik i mina öron som jag går och nynnar på, med glittrande ögon och ett leende som smittar.

Jag brukar ju fara fram som ett yrväder i glädje.

Sprida min energi och lyfta andra ständigt.
Nu vill jag helst bara krypa ihop som en boll, blunda och försvinna.

Vem stal mitt leende?
Varför känner jag mig såhär??

Vad behöver jag göra för att hitta rätt i mitt inre??

Att ge mitt allt...tills orken tar slut.
Var tankar jag energi???

Bästa tänkbara hjälpen fick jag idag då jag hamnade fel efter att en lastbil blockerade den vanliga färdvägen jag brukar ta till Cityterminalen.

Den väg som blev alternativet var knasigt och jag visste inte vart jag vågade köra min 4 meter höga buss.

Ringde omgående Trafikledningen på Cityterminalen och berättade som det var, att jag kommit fel och behövde hjälp att hitta.
Fick den allra bästa tänkbara hjälp som går att få.

Stöttande ord och ett lugn som tog mig med i lugnet.
Köerna var grymma och allt tog tid fast jag inte var så långt ifrån målet.
Trafikledaren vek inte ifrån min sida mer än att ta andra samtal.
Han förstod min vilsenhet och fanns för mig hela vägen.

Det var tryggt och säkert!

Kom så fram till sist och fick min lagstadgade rast.
Kunde pusta ut innan nästa gäng kom ombord till Västerås.

Tack för hjälpen T!!

Smörjde in mina underarmar med Voltaren igår innan läggdags.
Hade så ont efter alla sysslor ute.

Jag har ju början till Artros i fingerleder och troligtvis i underarmarna också, så det är helt naturligt med värk efter allt för mycket jobb med dem.

Oftast går det över till nästa dag.
Så mycket som mina händer fått jobba igenom alla åren i mitt vuxna liv, så är det inte konstigt att det blivit nedslitet.
Jag lever med det och behöver ännu inget mer än Voltaren när jag själv ansträngt dem för mycket.

Nu är det Måndag morgon och jag börjar jobba igen, efter 11 dagar hemma, med sjukskrivning, semesterdag och övriga lediga dagar.

Känner mig lite spänd och nervös.
Inte för körning och mötet med gästerna, utan över hurdan börda det är att få allting fungera.
Så mycket strul och krångel som det var innan min kropp sade stopp, så är min oro befogad.

Idag är det en kort tjänst.
4.30-11.00 och jag skall köra från Västerås till Arlanda och vidare till Cityterminalen Stockholm.
Det är en kul körning som jag hade min första dag på denna turlista.

Rast i Stockholm så jag hinner vila en stund innan pålastning och färd åter till Västerås.Blir avlöst då bussen går vidare till Oslo.

Sedan inget mer jobb idag.
Depåbilen till garaget och hemfärd.

Idag har jag 18 arbetsdagar kvar innan jag slutar hos detta företag.

Fick igår en välkomsthälsning från min blivande chef på facebook och det värmde mitt hjärta väldigt:)

Jag kommer att ge mitt bästa de dagar jag har kvar.
Avsluta detta med värdighet.
Lägga dessa månader på mitt "lära mig av livet" konto:)
Man lyckas inte alltid med det man ger sig in i, så är det bara.

Kommer ta ett tag att bearbeta allt som hänt.Då jag gick in i allt med öppen famn, verkligen ville med hela min själ och hjärtat.
Trodde att detta var rätt plats för mig.
Sedan grusades allt väldigt, väldigt fort och min kropp och hjärna pallade inte trycket.
Jag är ju inte ensam om det så felet ligger inte enbart hos mig.
Det är skönt att veta.

Min lyckliga stjärna finns med mig då jag fick annat jobb direkt.
De finns de som värdesätter mig och det är jag tacksam för.

Kommer att gå in i det nya med öppet hjärta och försiktighet.
Ser till att vara varm i kläderna innan jag ger mig ut ensam.
Nu får jag dessutom all den utbildning jag behöver i det nya.
Behöver inte testa och gissa mig till lösningar.
Hjälp finns att få på nära håll och det uppskattar jag mest.

Straxt kliver jag i uniformen.
Pussar Titti hejdå och ger mig ut i den tidiga morgonen.
Börjar idag 04.31
Trivs med mornar.Dessa tider är mina bästa.
Jag vet inte om jag räknar 2.38 som morgon, som en del tjänster börjat/börjar för mig på schemat.
Det är natt i min värld.

Alla tänker ju olika och det respekterar jag.

Bloggar ikväll om hur dagen varit.