Direktlänk till inlägg 16 november 2015
Imorse när jag stod nere vid Centralen i Västerås och väntade på bussen jag skulle köra, så fick jag först en härlig, varm kram av en vän och kollega från mitt förra jobb Västerås Lokaltrafik.
Den behövde jag, där jag stod och frös.
Kände mig ensam, lite vilsen och samtidigt beslutsam där jag väntade.
Straxt rullade det in två stycken vita bussar som det i båda var glada och vinkande chaffisar i:)
Mina blivande kollegor på Swebus:)
De vet säkert inte ännu att jag snart är en av dem men på nåt vis kändes det så tryggt att ha dom där, nära mig i min konstiga känsla inombords.
Jag behövde dem!
Kändes lite tomt när de lastat klart och åkte.
Min buss kom försenad.
Gjorde det jag måste utan glädje.
Bara rutin.
Vänlighet och information i microfonen.
Kände ingen som helst glädje...mest bara tomhet och en sorg inombords.
Rullade mot Arlanda.Gästerna sov då klockan var straxt efter 5.
Mina tankar surrade i huvudet.
Något i bussen larmade framme vid mig titt som tätt.
Såg inget fel och tyckte mig känna igen det från tidigare då ett larm tjöt som hörde till det som mäter vår körning, hur ekonomiskt vi kör.
Kunde kapa in lite av förseningen.
Så lite trafik.
Morgonen grydde.....
Jag satt och tänkte på framtiden.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 |
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|