Alla inlägg under november 2015

Av Sirpa Niva - 15 november 2015 07:40

Min Lördag började lite konstigt.

Jag lade mig väldigt tidigt på Fredagskvällen och detta gjorde att jag inte hade vetskap om vad som skett i världen.Det hemska i Paris.

Tog mitt morgonkaffe och läste om Biskop Michaels bönestund före dagens orgeltimma i Västerås Domkyrka.Fick där en aning om att något skett...

Valde att lägga det framför mig en stund...det är ju så mycket som sker på vår jord så det gör ju oss lite avtrubbade också tyvärr.

Bytte så om till träningskläder och och gav mig ut.
Tog med mig två röda gravljus och gick till kyrkogården vid Surahammars Kyrka.Det var ännu mörkt och jag kände en oro mitt i min frid.
Tanken ville inte riktigt släppa från det som Biskopen skrivit om.

Det var tyst och fridfullt på kyrkogården.Ljus brann överallt och i minneslunden tände jag upp ett ljus som slocknat.
Mina två röda sken så vackert när jag började min vandring tillbaka mot centrum.

Gick vidare förbi badhuset mot elljusspåret.
Det började ljusna och jag gick raskt.
Skönt ute fast det var rått.
Höll ett bra tempo och det bådar gott.
Vill ju ha min ork och styrka tillbaka.

När jag drygt två timmar senare kom hem till huset så hade jag gått 13 km.
Kändes i benmusklerna och jag var lite frusen över ryggen.
Svett och kyla blandat.

Hemma mötte min dotter mig och då fick jag veta om det hemska som hänt i Paris.Gick in och läste om det och tände ljus.

Jag hade sedan tidigare bestämt med min vän M att vi skulle ses hemma hos henne i nya lägenheten.
Hon ringde senare efter jag duschat och ätit frukost.
Frågade om vi skulle ta oss till Domkyrkan till 12 och deltaga vid Biskopens bön.
Självklart ville jag det!

Klädde mig och åkte iväg.
Lite darrig i knäna efter min långa, raska promenad.
Letade reda på hennes lägenhet, fick träffa hennes två söta katter.
Vi fikade och pratade om allt möjligt.
Så kul att ses.

Åkte så ner på stan.Parkerade vid Bryggargården och gick till Domkyrkan.
Älskar denna vackra kyrka!
Tände ljus, satte oss långt fram för att komma nära Biskop Michael.
Tårarna rann på mig vid hans ord...han har själv vännet i Paris då han har bott där.

M och jag lämnade kyrkan efter bönen.Gick upp på stan.
Besökte Röda Korsets loppis och sedan Myrorna.
Jag var inte ute efter någonting så glädjen var stor när det på en hylla, hos Myrorna, stod två underbara Mässingsljusstakar.
Just sådana jag tycker är underbart vackra.

M och och jag skiljdes åt på stan.Hon skulle träffa sin dotter och jag for hem till de mina.
Äldsta dotten hade lämnat över mitt minsta barnbarn hos sin syster och var på fransförlängning.

Lillkillen lekte med sina tre kusiner för fullt när jag anlände hem.
Yngsta dottern hade lunchen klar och jag dukade snabbt.
Sju personer i glatt samspråk:) Härligt!
Mormor trivdes med 4 av barnbarnen samlade.
Mina hjärtegryn!

Sedan fick det bli en stund i vila.Kände att jag krävt lite för mycket av min kropp:)

Lite senare kom äldsta dottern med nyfixade fransar.
Hon fick sin lunch och efter det tittade vi alla på Frost:) Denna vackra, lite otäcka film.
Jag och J mitt 5 åriga barnbarn och jag hade sett den 4 gånger tillsammans, redan tidigare.

Årets första glögg njöt vi av.
Bara lite som en försmak av kommande Advent.
En härlig tid som jag älskar varje år.
Ljusen och stjärnorna:)

I vanlig ordning uppsökte jag sömnen värld tidigt.
Med ett ljus tänt vid ingången.
Ett minne för de som så rått ryckts ifrån livet och alla de som är kvar i sorg och chock..
Vart är världen på väg?....

ANNONS
Av Sirpa Niva - 15 november 2015 06:35

Mitt i allt det som sker i världen så kan jag inte låta bli att reagera över en sak som jag reflekterat över länge.

Jag är ju kristen och tar del av mycket inom det som Svenska Kyrkan bjuder på.Har också varit Kyrkvärd, barnens värd och med stor kärlek i hjärtat, delat ut nattvardsvin osv...
Just nu har jag inte tagit mig tiden till att vara så aktiv som jag skulle vilja.
Den tiden kommer när mitt eget liv landat igen.

Nåja...detta vet ju mina trogna bloggläsare att jag älskar svenska kyrkan med allt vad det innebär.

Det jag reagerar över nu är detta plötsliga intresse för att gå till kyrkan, tända ljus och söka den trygghet som finns inom kyrkans väggar.....

I min värld är det så fantastiskt med denna möjlighet att ha någonstans att gå när livet känns övermäktigt.
Där vi kan bara sjunka ner i oss själva, helt kravlöst bara sitta i tystnad och låta saker landa i själen.

Ett andrum i livet!

Sitta stilla och bara lyssna på tystnaden eller samtala med någon inom kyrkan som kan ge oss trösten och värmen i stunden, när vi behöver den.

Många av oss går i kyrkan vid Advents och Juletid och njuter av allt det vackra.Skolavslutningar
Det är en tradition.
Vi gifter oss gärna i en vacker kyrka, döper våra barn och begraver våra bortgågna, nära och kära.

Vi har kyrkan till väldigt mycket egentligen om man tänker efter...

Men är vi villiga att betala för det?

Kyrkskatten väljer fler och fler bort!
Jag ställer mig frågan varför?

Svenska Kyrkan gör så oerhört mycket för var och en av oss.
På något vis i väldigt många lägen.

Vilka rycker ut omedelbart vid kriser?
Finns till hands med värme och öppen famn.Drar igång insamlingar, stöttar och hjälper.
Vi finns i stort sett överallt i världen och stöttar de som behöver det.

Insamlingar, musikföreställningar, olika former av verksamhet inom kyrkan...osv..osv

Svenska Kyrkan finns för alla och envar.Oavsett färg på huden, tro och kön.
Alla är välkomna!!

Varför väljer vi att gå ur Svenska Kyrkan när vi ändå behöver den?

Det är min fråga som dyker upp mitt i det vi alla drabbats av nu i världen...det meningslösa våldet.

När fred, kärlek, värme och tröst är en viktig sak.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 15 november 2015 05:58

Men det finns inget som heter sunt tänk i det som sker i världen.

Detta hot som ständigt hänger över alla människor på vår jord idag.

Vi förfasar oss, gråter, sörjer med de drabbade, tänder ljus och deltar i manifestationer mot våldet.
Delar saker på Facebook som vi inte vet ett dugg om egentligen.

Vi läser en text som är välskriven och väldigt passande, just i stunden av fasa vi känner.
Vad vet vi om textens ursprung?
Vad är budskapet egentligen i det du läser?
Står det att vi vill ha fred i vårt land?
Vad står det?


Tanken med mycket av det som skrivs och sprids i stunder som denna är att väcka ett hat inom oss alla.
Ett hat som driver fram ännu mera våld.
Ett hat emot allt främmande!!

Självklart är det bra med människor som ifrågasätter på ett sätt som får gemene man att tänka.
Att reagera över det hot som finns i världen.
Men jag kan känna att det sker på ett så felaktigt sätt.
Hat kan inte förgöras med mera hat!
Det vet vi ju alla.

I min värld finns tanken att det ändå måste finnas människor som vill bevara freden.Som vill alla väl utan att det för deras egen del måste leda till annat än just, fred.
Som är insatta och villiga att dela med sig av sina tankar, råd och experthjälp.

Människor som inte har som mål att sko sig själva.
Jag vet inte hur jag skall formulera mig för att få fram det jag vill....

Det tjänar ju inget till att utrycka sig på ett så fientligt sätt som vissa personer gör.Deras ord triggar ju bara än mera hat och våld.

Vi måste avsätta resurser till att få fram kompetent, medveten och framförallt, förtroendeskapande människor som tar tag i hotbilden på ett sätt som ger resultat.

Som äger en kunskap om verkligheten och inte flöjtar omkring i det blå och bara rabblar ur sig någonting som de tror att vi vill höra.

Som står upp för sina ord och ger oss andra en bild som håller.
Att det verkligen pågår ett fredsarbete i vårt land.
På ett sätt som ger oss tröst och tron att vi ändå har en chans.

Jag vill inte leva i ett land där jag känner en oro över att när som helst finns risken att jag blir sprängd i bitar.

Sverige...nog kan vi väl bättre än såhär??





Av Sirpa Niva - 14 november 2015 05:29

De senaste veckorna har verkligen ätit på min glädje i livet.
Det är jättetrist att jag tillåtit mig detta.

Nu i stunden försöker jag hitta de bästa sätten att återhämta mig och få tillbaka livet på rätt köl.

Att gå in för saker med stor energi och glädje är ju jag i ett nötskal.
Viljan är enorm och engagemanget likaså, när det är något jag tror helhjärtat på.
Jag har för stor tillit till människor och det straffar sig då och då.

Självförtroendet har fått sig en stukning och det är den känslan jag lever i nu.
Jag är ju ingen som sitter och surar och tycker synd om mig själv, utan jag tar tag i problemet.
Det ganska omgående.

Nu känner jag sådant sug över att åka ner till Öland och bara vara ensam ett tag.
Helst utan en enda människa i min närhet.
Bara jag, höstrusket och havets kalla vindar.
Det vet jag skulle göra mig gott.
Bara vandra längs stranden i Bödabukten och bara låta känslor och tankar flöda fritt.

Men det bromsades av att boendet där blir för dyrt.
Trist men verklighet.
Snart tas en månadslön tillbaka som jag fått i förskott.Pengar jag lagt undan försvinner.
Helt rätt, det vet jag!

Då får jag tänka om.
Göra något som inte kostar pengar.
Promenaderna jag nu tar på mornarna är väldigt återuppbyggande.Min kropp är till för rörelse.
Så när krafterna är åter helt och jag känner att orken bär, fortsätter jag med träningen som påbörjades innan jag kroknade under kraven.

Själen behöver energi någonstans ifrån.Känner mig vilsen i tillvaron.
Hade börjat bygga på tanken att vara trygg i det arbete jag hade och skaffa det hus jag vill slå mig till ro i.
Nu är det kört ett tag...
Ingen bank lånar pengar till en timanställd, även fast jag kommer att jobba heltid och tjäna bra.
De har ju sina bestämmelser.

Mitt glada leende har kommit av sig en stund.Har liksom stelnat till en smula...
Det vill jag ha åter för det är Jag...
Den leende Sirpa som oftast glittrar och strålar ikapp med solen och stjärnorna.Som virvlar fram med den långa hårmanen flygande bakom mig...

Tar nu ett steg i taget.
Pratar, skriver och umgås med människor som vill mig väl.
Får knäppar på näsan i det också så jag är lite på min vakt.
Nån ser chansen att sätta mig på plats...

Det har hänt för mycket på för kort tid.
Min själ har inte hängt med så jag måste bromsa för att vänta in den.

Ta in igen att det inte är alla människor som vill mitt bästa, utan de förser sig gärna av min enegi, glädje och framåtsträvan.
Men ger mig ingenting tillbaka när jag sträcker ut handen och ber om något för egen del.Då möter jag vända ryggar och tystnad.

Så länge jag som människa levererar så är allt frid och fröjd.
Men när jag ifrågasätter, ber om hjälp, talar om vad jag tycker så slår dörrar igen i ansiktet på mig.
Mitt värde existerar plötsligt inte.

Jag ger mig inte!
Reser mig sakta men säkert ur detta.
Starkare än någonsin.
Hädanefter skall jag vara mera vaksam, lyhörd och eftertänksam.

Leva fullt ut och vara glad och dela med mig av den kommer jag självklart att göra:)
Det är ju jag!
Kan inget annat om välmåendet härskar, vilket det nästan alltid gör.

Kommer inte att vända mig om och se tillbaka.Har straxt bearbetat allt och skall nu bara göra klart det sista.

18 arbetsdagar kvar.Sedan överger jag skeppet.
Lämnar åter alla kläder, den fina väskan som jag älskar (kommer sakna den) nycklar och låstagg.
Sista gången grinden stänger vakom mig, kommer jag inte ägna en enda gnutta energi till det jag lämnar på andra sidan.
Går stolt och rakryggad över till framtiden.

Tar på mig andra färger med ny logga den 11/12 och börjar på ett helt nytt kapitel i mitt arbetsliv.
Ett spännande kapitel:)

Kommer visa vem jag är och behöver ju inte det egentligen:) De vet redan!
Välkomnade med öppen famn.

Swebus...jag är snart en av er!
Ta väl hand om mig så blir jag eran trogna de arbetsår jag har kvar.

Jag lever i tron att här få känna mig behövd och omhändetagen.
Att jobba i ett gäng som finns samlade, enade så gott det går i denna branch:)

Jag blir en Swebusförare!


Av Sirpa Niva - 13 november 2015 14:23

Traskade ut igenom dörren med tanken att gå kanske 4-5 km i ett lugnt tempo.
Bara låta tankarna vandra fritt och huvudet klarna.

Kändes så befriande härligt att bara sträcka ut stegen och knalla på.
Tempot var skapligt.
Vädret dimmigt, kallt och grått.

Kände att jag hade något för lite på mig.Frös om ryggen.

Kom så bort till korsningen vid Campingbadet.Ville se hur det ser ut där nuförtiden.Har säkert inte varit där på 15-20 år.

Blev glatt överraskad då jag fann fina bryggor, fik med stor veranda.
Givetvis stängt nu i November men det gick att se hur fint det är där på somrarna.

Tog bilder...

Traskade tillbaka en bit längs vägen för att sedan ta mig hemåt rakaste vägen.

Kände att det blev aningen för långt med 10 km i gråvädret.
Snabbt i en varm dusch och en god, närande frukost.
Kändes både skönt och trött i kroppen:)
Hjärnan fick det den behövde iallafall.

Blev så sugen på att åka till Öland och bara vara där några dagar.
Vandra längs Bödabukten i höstkylan, välklädd och kaffethermos med i ryggsäcken.

Såg mig runt efter boende men det blev för dyrt.
2400:- för 3 nätter i Byxelkrok.
Självhushåll.
Skulle åkt nästa helg med tre dagar ledigt.
Måste avstå.
Har inte pengarna då jag snart måste betala tillbaka månadslönen som nuvarande arbetsgivare betalade ut.
Har de pengarna undanstoppade och sedan är jag på ruta noll igen.

Gillar läget ändå:)

Detta som nu händer är något som kommer visa sig i framtiden.
Blir intressant att se vad....

Vilar nu resten av dagen.
Har inget annat val då krafterna är borta för stunden...

Av Sirpa Niva - 13 november 2015 07:15

För första gången på väldigt länge så känns det skönt att vakna.
Som vanligt tidigt.
Lade mig också tidigt och somnade som en sten.

Hörde hur min dotter sade godnatt vid dörren och sedan var jag borta.
Har sovit drömlöst och djupt.
Känns i både huvud och kropp att reparationsarbetet därinne går framåt.

Har nu skrivit lite till en av mina härliga vänner som stöttat mig sedan jag rasade.
Han finns där i bakgrunden som en stödjande arm med sina ord av vänlighet.

Likaså min nyfunna "syster" V som jag så enkelt kommunicerar med.
Vi finns för varandra när tillvaron är i gungning och i glädje.
Det känns jättebra!

Börjar få en bild av varför livet tyckte att jag skulle göra detta snabba språng in och ut ur det företag jag är kvar i fram till 10/12.

Jag har börjat summera alla tankar och händelser.

Har fått nya vänner:)
Lärt mig köra hög och underbar buss.
Axlat ett ansvar som varit jättetungt och lärt mig massor ur det.
Kommit över rädslan för att köra i Stockholm och även Arlanda:)
Jätteseger!

Kommit in i en annan del av bussbranchen som jag trott var onåbar för mig.
Ser nu att det är här jag hör hemma.
I det flexibla och annorlunda mot Lokaltrafikens skyddande murar.

Här får jag tänka själv och klura lösningar.Växer som person för varje uppdrag som kräver mer av mig.
Det är ju sådant jag gillar:)

Ser nu fram emot att få fortsätta köra de dagar jag har kvar i det gamla.
Ge mig in i det nya, sakta men säkert i den takt jag klarar.

Min nya arbetsplats är så väl medveten och insatt i vad jag gått igenom och de vet att inte pressa mig till något.

Jag kommer inte att tillåta något tryck på mig i det jag befinner mig i utan lösningarna på problem får hanteras av de instanser där de hör hemma.
Kommer ta mitt fulla ansvar men inte spränga mig för att uppnå målet.

Straxt skall jag ge mig ut i den kyliga morgonen för att gå några kilometer.
Bara lugnt och hjärnrensande.

Känns så skönt att ha fått sova en hel natt utan oro.

Av Sirpa Niva - 12 november 2015 04:57

Hade ju precis kommit igång med lite bättre pass inför min Marathonträning som börjar 1/12.

En mil pw/jogg/löpning i en skön blandning.
12 km på samma vis dagen efter med fler inslag av löpning.

Kändes jättebra!
Likaså var det så skönt att ha som hjärnrensare efte jobbets stress och press.

Allt kom av sig när kroppen vägrade vara kvar i den arbetssituation jag befann mig i.

Ska nu se till att komma igång igen.Det har ju gått 10 dagar sen mitt 12 km pass så det är ju inte så länge.
Kände ju på cyklingen igår att styrkan finns därinne och behöver bara lockas fram igen.

Energin har gått åt till smärta, rädsla och mitt i det en röra av känslor och tankar.Beslutstaganden och nya steg i livet.
Klart det tar energi.

Tänkte göra såhär kommande dagar.

Har ju ännu känningar av yrseln och det gör mig lite ostadig ibland.
Får tänka till när jag reser på mig och när jag vänder mig om snabbt.

Sålänge det är så får det bli promenader.
Gärna ett par stycken per dag så jag får igång kroppen igen.
Sedan ur det se vad som känns bra.
Öka på vartefter till powerwalk och längre sträckor.
Viljan finns såklart men orken säger ifrån.

Var i kontakt med min nuvarande arbetsplats igår och förklarade läget.
Likaså att jag inte fått någon egen läkare ännu för att hinna få läkarintyg till Fredagen.
Vi kom överens om att det fick bli en semesterdag då jag är ledig helgen och kan vila och komma igång för arbetsmåndag efter det.

Blev jätteglad över den lösningen och tacksam.Tack R för att du hjälpte mig där <3
Hoppas jag slipper vidare kontakt med läkare!!

Dottern och jag pratade om att åka till badhuset på Söndag morgon.Det är simning för vuxna då och möjligheten till att få sträcka ut i bassängen.
Skulle vara jätteskönt att sola lite också.
Få lite färg i mitt gråa ansikte.
Jag brukar ju vara brun och fin ännu efter sommarsemestern.
Men iår blev det ju ingen semester.
Bara en fruktansvärt massa jobb.

Ja, självvalt!
Med facit i hand och det som sedan hände så var valet helt fel.
Rätt sommar annars att välja bort semestern.Det var ju ingen värme direkt och jag fick ju några dagar.

Nästa år blir det ordentlig semester!
Det är då säkert:)

Fick mitt kort till TSM Running igår.
Den jag behöver för att åka och vara med vid träningarna i Stockholm.
Med gängen som utgår från Stadion i olika tidsgrupper.

Jag kommer träna med 5 timmarsgruppen.
Känns lagom för mig.
Kör jag den så vet jag att jag kommer klara maran 4: Juni.



Nu är klockan snart 5 på morgonen.Jag har varit vaken en stund då jag vaknade och kände mig färdigsoven för denna natt.
Har sovit 6 timmar och det känns bra.

Drömt lite oroligt men det är ju hjärnans sätt att reda i tankar och händelser.
Storstädning i hårddisken!!
Bra det så jag kan fyllas med ny energi och positivt tänk.

Av Sirpa Niva - 12 november 2015 03:03

Somnade igår väldigt tidigt, säkert redan vid 19 tiden.
Var så trött!!

Känslan i kroppen var ändå skön då jag fått visa fram för både mig själv och alla ikring mig, att jag intr är sjuk.
Att mitt hjärta är fullt friskt.

Det som hände var helt enkelt "bara" att min kropp och hjärna inte klarade mera stressoch press.
Den sade ifrån med besked.

Nu vet jag hur jag skall bete mig i framtiden.Lyssna bättre och inte bara trycka på.
Träningen kommer få större plats då den gör gott.

Slarvade så oerhört med den då arbetsdagarna var så långa, att tiden inte fanns för träning.
14-15 timmarsdagar gav inte utrymme för träning då jag behövde tid för mat, dusch och vila.
Samt annat som hör livet till.

Livet består ju inte bara av jobba och sova.Jag har ju familj och vänner och ett liv också.

Så imorgon skall jag ge mig ut på en promenad.Bara så jag får komma ut.Sedan följa med dottern och handla.
Så mycket mer fixar nog inte orken den dagen.
Ska inte pressa frsm något, det slår bara tillbaka.

Var förbi min kommande arbetsgivare igår efter sjukhuset.Dels för att berätta att hjärtat är friskt, men också för att skriva på anställningspappren.
Prata lite, lämna storlek på arbetskläder.
Min nya chef ser fram emot att få börja träna in mig i deras rutiner.

Hälsde på nya kollegor i fikarummet.
Ser fram emot att få ha raster med kollegor, prat och skratt i gemenskap,
Chefen i samma byggnad och hjälp att få i allt som kan komma behövas.
En inarbetad struktur.
Jag behöver den tryggheten.

Åkte sedan jättetrött hemåt.Satt en stund i bilen och bara lät hjärnan känna in det kommande.
Det har gått så snabbt.
Alldeles för turbolent framfart med alla förändringar jag var tvungen att göra för att få komma in i en balans i arbetet.

Nu skall allt få lägga sig till rätta.
De dagar jag har kvar i det gamla, skall jag vara mig själv.
Glad och gästvänlig som alltid.Jag kan inget annat:)
Behöver få vara mig själv.

Min ekonomi kommer att få sig ett bakslag, igen.Men det ordnar sig.Jag är ju inte barskrapad.
Stoppade undan min förskottslön så det är bara att den plockas tillbaka igen, så börjar jag på ruta noll igen.

Husdrömmen får läggas på is ett tag.Så jag får en chans att komma igång med det nya.

Kanske väljer jag bort den drömmen.Skaffar något billigt boende och jobbar mindre istället.
Jag vet inte...
Det får tiden utvisa.
Jag kommer ju att kunna styra min tid på ett annat vis och får aldrig så långa arbetsdagar igen.

Swebus har ju depåer överallt i Sverige.Kanske rör jag på mig efter ett tag, till andra körningar.
Kanske Norge:) Vem vet!

Nya dörrar öppnas igen i mitt liv.
Kanske är det inte meningen att jag ännu skall slå mig till ro med hus på fast ort ännu.

Jag är öppen för allt!
Bara jag får må bra, ha hälsan och trivas i det jag väljer göra.

Inga nyetableringar inom jobbet mera.Nä...det pallar jag inte.
Behöver en struktur i arbetet.Gärna ansvar men inte i kaos.
Trampa vatten kan andra hålla på med, jag vill gå på fast mark.

Konstigt nog känner jag mig inte misslyckad på nåt sett när detta inte blev bra med det jag brann för.
Man måste tillåta sig göra felaktiga val i livet.Gäller bara att inte fastna i det som känns fel, som suger ur ens energi.
Snabbt tänka om och välja ny väg.
Även fast det i sin tur kan bli riktigt tufft ett tag.
Hellre då det och sedan sinnesfrid.

Jag ser med nyfikenhet in i framtiden.Vilar i detta nu, samlar krafter några dagar och sedan avslutar jag det gamla med värdighet och stolthet.
Valet jag gjorde med dem visade sig vara fel och jag tackar för tiden som gått den 10/12.

Härliga bussar, de nya fräscha.
Fick nya vänner och lärde mig nya linjesträckningar.
Nya erfarenheter i bagaget vad gäller andra företag.

Det tar jag med mig in i framtiden.




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se