Det är min syssla efter att jag kom hem från Västerås.

Tog totalt slut efter all anspänning, dålig sömn och den tuffa dagen igår med allt vad den bar med sig.

Jag är ju inte i form alls efter sjukhusvistelsen i förra veckan.

Cykeltrampet idag och glädjen över beskedet knockade mig helt sedan hemma.
Låg och sov med Ludde i soffan en timme.
Sedan har jag bara ätit, druckit och vilat för hela slanten

Var jättenervös denna morgon, när jag åkte mot Västerås i det hala väglaget.
Halkan gjorde mig inget, utan det jag skulle till.

Arbetstest skulle göras på mitt hjärta.

Var där i god tid, satt och väntade med pulsen dunkande i tinningarna.

Blev så inkallad.
Fick ta av mig på överkroppen och ta på ett sjukhuslinne.
Sköterskan kopplade på sladdar överallt för EKG.

Blodtrycket mättes upprepade gånger, innan det var dags att kliva upp på testcykeln.
Blodtrycksmanchetten på höger arm.

Många frågor och sedan var det bara att trampa.Ge värdet av ansträngning på en skala.
Blodtrycket mättes om och om igen.
Frågan om det kändes nåt i bröstet om och om igen.
Motståndet ökade i tramporna, pulsen gick upp och det blev tyngre hela tiden.
Kände inget i bröstet.

Var yr en kort stund men det släppte straxt.

Till sist var det jättetungt och svetten lackade.Flåsade på bra och allt kändes bara bra.
Sköterska log brett och sa att jag är jättestark, framförallt i benen.

Klev av cykeln, genomsvettig.
Hade kört på med maxpuls en stund då.
Fick lägga mig ner och vila.

Sedan kom det fina beskedet att mitt hjärta är friskt och starkt.

Vilken glädje:)
Svettig och jätteglad gick jag därifrån och kände mig som en ny människa.
Sådan lättnad!!
Var jättetrött när jag kom till bilen.Satt bara och njöt av tanken att allt var ok.

Det är bara att leva som vanligt.
Träna till Göteborgsvarvet och Maran, precis så mycket jag ville

Snart får jag veta om det är något fel på mitt hjärta.
Vad den tål och hur mycket.

Så mycket är jag på det klara med iallafall att jag kommer skydda mitt hjärta framöver, oavsett vad testet visar.

Jag har givit mig själv ett heligt löfte att aldrig mera utsätta den för sådan stress och frustration som varit sista tiden.
Aldrig mera!

Detta är inte likt mig heller att ge upp så snabbt.Någonting som jag trodde på och brann för fullt i.

Jag viker mig....just för hälsans skull!
Jag vågar inte fajtas vidare för sådan smärta som jag hade i bröstet, som tog andan ur mig och fick det att svartna för ögonen, vill jag inte uppleva igen.
Den rädslan jag kände och hjälplösheten tills ambulans och räddningstjänst kom.

Aldrig mer!!

Jag utsätter inte mina nära och kära för detta igen.Min älskade dotter som tog hand om allt på sitt proffsiga sätt.
Mitt lilla barnbarn som storögt såg när det klev in stora,trygga män som tog hand om hennes mormor.
Min x make som snabbt ryckte ut och var barnvakt.

Tack alla fina!
Jag älskar er av hela mitt hjärta <3

Det är som alltid i livet, när man väljer en ny väg, så är det ju något som lämnas bakom.

Jag är ju bloggare och trivs med att skriva ur mig både glädje och sorg, skratt och gråt...ibland även otrevligheter som faktiskt också det hör till livet.
Allt är ju inte en glädjedans och min blogg är ingen Glädjeblogg utan handlar om livet
Som den heter Minatankebanor:)
Ja allt som jag känner behöver ut.

Att jag trampar någon på tårna blir då och då, vi är ju mitt i livet och i mina känslor ingår ju mycket av vikten av att bli bemött som människa.

Jag blir, fast jag inte borde, så heligt för.....d ibland då jag själv känner att jag förminskas som person.
Sådant tar jag inte!!

Då blir jag för stunden en stormvind som ökar i styrka om inte greppet släpps om mig.
Så också nu!

Känslan jag har är att jag gjort mitt yttersta för att få saker och ting att fyngera och det räcker inte.
Ja...då vänder jag på klacken och går.
Livet är alldeles för kort för att jag skall utsätta mig för onödiga hälsorisker om jag inte behöver det.
När det dessutom finns människor ikring mig som med stor glädje och öppna armar välkomnar mig in till deras tillvaro, som fungerar.

Jag kommer hädanefter att lyssna mera på mig magkänsla.
Den har jag varit väldigt dålig att lyssna på, under de senaste åren.

Som en vän sagt till mig:

Sirpa, måste du leva så mycket hela tiden?
Jag förstår hur hon menar.
Jag gillar att ha mycket ikring mig.Håller mig sysselsatt.
Jag är en sådan människa.
Det är ingen ide att försöka bromsa mig får då får det motsatt effekt!

Samtidigt behöver jag en grundtrygghet, ett andrum i livet också.
Är man aktiv som jag är, i både arbete och fritid så behöver jag lugn och ro, titt som tätt.
Annars går jag sönder!
Innifrån.
Jag klarar inte att leva i ett tryck, en stress som pågår dag ut och dag in.
Det gör ingen!!

Likaså behöver jag få vara kreativ i mitt utövande av livet.Arbetet ställer jag stora krav på.
Vill känna att jag är behövd, att jag uträttar något bra.
Likaså behöver jag få veta om det är något som är mindre bra.
Men inte få obefogad kritik hällt över mig.Då blir jag inte glad.
Det lägger sig som en tagg i hjärtat.

Jag lever i tron att varje människa har massor med gott inom sig.
Alla har sin gåva att förvalta.

Sedan kan man ju hamna på fel plats och inte riktigt få till saker och ting som behövs för att helheten skall fungera.
Då kan jag känna att det är skönt att bli medveten om det.
Se om sitt eget och förändra det som inte lirar.

Alla människor kanske inte hittar sin plats i tillvaron i första taget, utan måste pröva om och tänka annorlunda.

Som jag gör nu:)
Jag har tänkt om.Kör en ny väg som jag i stunden känner är rätt.Jag vilar i den känslan och låter det gamla lägga sig till ro.

Jag har sparkat omkring mig en stund och det föll inte i god jord.
Men jag tar inte hur mycket som helst, inte från någon.

Som bloggare lever man ganska farligt.Det händer då och då att någon känner sig trampad på.
Jag hoppas in i det längsta då att dessa individer reflekterar över att det är Min känsla det handlar om i Min blogg.
Inte deras!
Den hör inte hemma i mitt skrivade.

Du kan ju inte se på en tavla eller en bok och gå in och börja stryka över eller ändra bara för att det inte känns bra för dig.Eller hur?
Utövaren av budskapet försöker på sitt sätt förmedla sin känsla och den äger den själv!!

Visst kan du kommentera och säga ditt, men förvänta dig inte att utövaren ändrar på sig, för att du vill det.

Jag kommer om några timmar att åka in till Västerås Centrallasarett.
Genomföra testet som tar en timme.
Ta ett samtal med läkaren som finns där och verkligen berätta hur jag mår.

Likaså berätta vad mina mål är.
Att fungera fullt ut i mitt arbete.Träna inför de lopp jag har framför mig.
Göteborgsvarvet och Asics Stockholm Marathon.

Jag hoppas att jag är fullt frisk och att mina krafter återvänder snabbt och yrseln ger med sig.

Känner att jag inte orkar ta flera samtal där jag får veta min plats, för det vet jag redan.
Jag är bussförare!
Men tyvärr för stunden Out of order.

Jag hoppas att det accepteras att jag sköter mitt i min takt.

Jag Sirpa Niva är ingen som åker ambulans in till sjukhuset för ro skull och sjukskriver mig heller inte förrän jag känner att jag absolut inte klarar att utöva mitt arbete som bussförare.

Jag leker inte med människoliv!

Bloggande kommer fortsättningsvis att vara min ventil precis som tidigare.

Nu duschen så jag inte luktar svett efter nattens oroliga drömmar som väckt mig ideligen.

Jag har en önskan att få lugn och ro ett tag.Så jag får landa i mig själv igen.
Känner inte riktigt igen den ilska jag bär.Det är inte jag!

Jag vill ha tillbaka skrattet i mitt ansikte, leendet som smittar och glädjen över den jag får vara här på jorden.

Vi två roade oss med att dela på soffa.Bägge lika trötta och slitna.

[Bild]

Djuren känner verkligen när man inte mår bra.Natten innan min färd till sjukhuset hade jag två katter hos mig i sängen.
En på var sida, låg de tätt intill och värmde.

Ludde har varit väldigt nära mig denna eftermiddag då han sett hur krafterna avtagit hos mig vartefter.

Som att han försökt ge mig energi.

Jag är så heligt trött på människor som skall tala mig tillrätta.
När jag inte håller mig till av andra bestämda normer och bestämda ramar så kommer förmaningarna

När jag tappar respekten för människor så är det de själva som tagit det avgörande steget, för att bli av med min tillit och mitt förtroende.

För mig blir det ingen förlust, det kan jag lova.
Bara jag vet hur det är att knalla fram i livet i mina skor.
Alla steg jag tar har ett mål.
Alla val och beslut har en mening.

Låg ju vaken inatt med en känsla av oro i min kropp.
Sov en stund och vaknade sedan med pulsen dunkande i tinningarna.

Tog mig upp vid 8 tiden, duschade och åt lite frukost.
Krafterna är så ynkliga och räcker inte långt.
Åkte så bort till Cicci som skulle klippa och färga mitt hår.
Har den tiden bokad sen långt tillbaks och nu kändes det skönt att bara sitta och bli ompysslad.

Efter håret var det dags för ögonfransarna.
Låg och bara njöt av att ta det lugnt, blunda.
När jag sedan skulle resa mig upp, snurrade vörlden en bra stund innan jag vågade resa mig upp på fötter.
Cicci blev orolig.

Betalade, bokade ny tid och gav mig av hemåt.Var glad att det inte var långt att åka då jag kände mig yr och darrig.
Kom hem och tog mig en kopp kaffe.
Fick sedan tre samtal inom drygt två timmar.Två från jobbet och ett från centrallasarettet.

Fick en tid på Fysiologkliniken.
Jag skall dit och trampa testcykel i en timmes tid och det kommer mätas under tiden.
EKG påkopplat och olika belastningar.

Det är det sista prover för att utesluta problem med mitt hjärta.
Oron finns ju inbäddat i mig sålänge testet inte är gjort.

Längtar så efter att orken skall återvända och jag kan leva normalt igen.
Sköta mitt arbete och fortsätta min träning inför de lopp hag har framför mig i vår.
Ingen trivs ju med att må dåligt.

Definitivt inte en aktiv person som jag som älskar att vara igång.

Det är Tisdag kväll nu och jag måste ha läkarintyg från Fredag.
Önskar att jag kunde åka och jobba i vanlig ordning men så som jag känner mig nu så är jag knappast lämplig som bussförare.

Jag känner ändå ett ansvar gentemot mina resenärer, medtrafikanter och andra.
Vet ju mina begränsningar.

Återigen tar jag upp detta med att jag bloggar.
Min blogg har jag främst för min egen del.För att få utlopp för tankar och funderingar, men också för att bearbeta händelser i mitt liv och hur jag väljer att bemöta sådant som jag tycker förstör för mig som person.

Den senaste tiden har blogginläggen varit tunga och jobbiga.
Det är ju så mitt liv också sett ut stundtals.

Jag anser inte att jag blivit korrekt bemött som person och sådant håller jag inte hemligt.
Har all rätt i världen att skriva om både ris och ros utan att för den skull behöva bli "tillrättavisad"

Självklart har varje människa rätten till sin åsikt om saker och ting, så även jag.

I min blogg hänger jag inte ut någon.
Namnger ingen eller skriver något ofördelaktigt som kan uppfattas som förtal eller lögner.

Om någon tycker känna igen sig själv i något jag skrivit om så kan det ju vara hög tid att ta till sig av det jag tagit upp.
Allt jag skriver är sådant som Jag upplever det som hänt eller pågår.
Min känsla har jag full äganderätt till.

Återigen har vem som helst samma rätt att höra av sig om det jag skriver känns obekvämt eller stötande på något vis.
Det har jag full respekt för.

Ett sådant samtal inkom till mig idag och det uppskattar jag högt.
Genom detta samtal har jag kommit till insikt att ord har stor betydelse i många sammanhang.
Både i gott och ont.

Jag bemöttes med glädje och strålande leenden när allt var glatt och positivt
Men när det negativa började ta form i ord och meningar, så kom pekpinnarna fram.

Jag skulle gärna ha sagt många av de ord jag skrivit, direkt till berörd part om jag haft en chans till det.
Därav blogginlägg istället då jag kände att detta måste jag få ur mig.

Jag har nu kontaktat några av mina vänner som följer min blogg och även en högre instans för att checka av om det jag skrivit är något olämpligt, som kan skada någon.
Om det är på det viset så kan jag rätta till de delarna av inlägggen.

I vårt land har vi yttrandefrihet.
Om detta begränsas så är det ju inte längre någon frihet.

Jag vill inget ont med mitt bloggande då det visar hur livet är i verkligheten.
Det är ingen dans på rosor.

Jag var igår, Måndag, i kontakt med Vårdcentralen i Surahammar.
Behöver få en läkare här på orten där jag nu bor.

Berättade om mina senaste dagar och den trevliga sköterskan läste även i sin dator att jag varit i kontakt med dem i Torsdags förra veckan.
Det lät bra!
Att jag kommit in i systemet så långt.

Vi pratade om listning och hur jag skulle gå tillväga.
Fick bra information om hur lång tid kan tänkas ta innan jag är inregistrerad och kan få en läkartid.

Nu lever jag i hoppet om att inte behöva komma till läkaren.
Att jag hinner återhämta mig innan Fredag denna vecka.

Jag åkte så till Ångsgårdens Vårdcentral och fyllde i en lapp om detta.De tog hand om den.
Så nu följer en väntan.
Får se hur lång.

Hittills har jag fått ett bra bemötande och god hjälp med att ordna med läkare för framtiden.
En trygghet om hälsan sviker någon fler gång och hjälp behövs.

Kände igår ett tryck över bröstet igen då jag var i kontakt med min nuvarande arbetsgivare.
Inte bra att bära en sådan känsla.

Allt löser sig vartefter och jag kommer aldrig mera att låta mig utsättas för sådan stress och press.