Alla inlägg under november 2015

Av Sirpa Niva - 10 november 2015 00:21

Jag har med åren lärt mig att det inte finns någon som helst anledning till att vara kvar i någonting som bara känns uppförsbacke, kamp och tandagnissel.

När det negativa bara suger energi och det positiva tänket bara blir hållbart under korta stunder.

När varje arbetsdag bara består av att "släcka bränder" i en strid ström, för att få tillvaron att gå ihop.

När orken till en fritid inte längre finns utan dagarna kretsar bara kring att sköta jobbet.

När du stångar huvudet i väggen om och om igen och inte får den hjälpen du behöver för att uppfylla de krav som ställs

När till sist din hälsa börjar säga ifrån och orken inte räcker, pulsen går aldrig ner i vila längre och klumpen i magen växer....det stramar över bröstkorgen av stress...

Då är det hög tid att göra någonting åt saken och det fort som sjutton!!


Sitter här i min säng...det är natt.
Straxt midnatt.
Jag har redan sovit ett par timmar och vaknade av att något vått och kallt rörde vid min arm.
Kände morrhår mot min kind....

Det var Ville katt som kommit utifrån och nu undersökte mormors varma säng och använde den samtidigt till tassavtorkare.
Hmmm....mormor blev ju inte direkt själaglad över de leriga, våta tassavtrycken på lakanet.
Men vad gör man inte för en pälsboll som letar värme och närhet.
Vi delade täcke:) Titti fanns redan i sängen så det blev två tigrar i min bädd.

Sitter nu och äter lite då magen knorrade tom.
Har varit ut på Facebook och läst alla kommentarer om mitt senaste beslut.
Som kom väldigt snabbt då jag hade fått så mycket pusch framåt från senaste dagarnas händelser.

Varför vänta när nya lösningar på tillvaron fanns tillgängliga.

Idag skrev jag ett mejl till min chef och sade upp mig.
En månad from 10/11 så är jag inte längre anställd hos Nettbuss.

Jag skakade hand idag med min blivande chef på Swebus i Västerås.

Åkte så jättetrött, jätteglad hem till soffan och bara segnade ner i den, helt färdig.
Jag hade tagit det steg som var nödvändigt för att få sinnesfrid.
Nu skall jag bara låta min kropp och hjärna få vila några dagar.



Känner i mitt hjärta, den befrielse som det är att ha tagit steget ut ur det som jag trodde så helhjärtat på tills bara för några veckor sedan.

Utförsbacken har varit oerhört snabb och lika bra var väl det.

Steget ur är taget och det nya ligger framför som en spännande utmaning.

Vad jag har att göra nu är bara att vila i detta så kroppen hinner med i svängarna.Den har ju redan fått sig en riktig vända.
Alla blåmärken efter nålsticken på mina armar och händer påminner mig om de senaste dagarnas, otäcka händelser.

Med betyget i handen, att jag är frisk, så känns allt jättebra.
Vila bort den utmattning som kommit krypande är mitt absolut nästa mål.
Två besök under veckan inom sjukvården är nödvändiga.

Sitter och bara känner in det nöjda inombords.
Nu har jag gjort vad jag kunnat och har med mig mina nära och kära, vänner och kollegor i mitt beslut, mitt steg in i framtiden.

Så fungerar jag nuförtiden....
Det som inte känns bra det ser jag till att förändra och vända till något bra.
Livets väg är inte rak!
Den kan ha många förgreningar.

Varje gång som ett nytt steg tagits, så följer det med visdom och lärdom ur det man klivit ur och lämnat bakom.

Man växer ständigt...


ANNONS
Av Sirpa Niva - 9 november 2015 07:26

Nu måste jag in i vårdens omsorg, vare sig jag vill eller inte.

Är ju sjukskriven sedan i Fredags då jag under Torsdagen försökte komma till läkare.Mådde fruktansvärt dåligt med tryck över bröstet, tung andning, hög puls och hela allmäntillståndet rubbat.

Ringde till Surahammar först där jag bor och möttes av informationen att jag inte var välkommen till dem då jag inte var listad hos dem.

Personen jag talade med hänvisade mig till akuten om jag var jättedålig annars så till den vårdcentral jag hörde till innan jag flyttade. I mitt fall då Kungsör.

Ringde dit och fick en telefontid 4 timmar senare.
Satte mig till ro med detta...orkade inget annat då jag mådde pyton.

Kände hur pulsen dunkade i tinningarna på mig och jag försökte ta det lugnt och bara vila.
Med hoppet att få komma till läkare så snart som möjligt.

Plötsligt högg det till i bröstet på vänster sida och det strålade ut en smärta upp i halsen och ner i armhålan.Gjorde jätteont!!
Tryckte emot med knutna nävar och andningen var jobbig.
Väntade på att det skulle släppa....

Det gav inte med sig och jag började känna mig yr...ropade på dottern.
Ambulansfärd in och den vägen är det...

Samtalet från Kungsör kom den tid de sagt och dottern tog samtalet.
Talade om att det blivit bråttom och att vi fått lov att åka in med ambulans...att jag var i goda händer.

Där var sista kontakten med vårdcentralen,

Nu skall jag göra ett nytt försök att få mig själv listad här i Surahammar.
Har ringt igen och fått en telefontid nu på morgonen.
Vill tala med dem innan jag ger mig ut på andra äventyr, då min ork är begränsad just nu.

Jag känner att det blir så tokigt att jag skall behöva åka till Kungsör för att komma i kontakt med en läkare då jag bor i Surahammar.

Vid förra samtalet framkom att jag måste fylla i ett papper och lista mig, alltså manuellt.
Det går inte att göra på nätet.

Så min tanke är nu att göra det.
Vill bara få veta om det finns en chans för mig att få en läkare här denna vecka.

Väntar ju på en tid till arbetsprov av mitt hjärta på Centrallasarettet i Västerås och jag avser inte att arbeta förrän mitt hälsotillstånd förbättrats.
Jag är jättetrött och stundtals yr och matt.
Då kör man inte buss med levande människor i!!
Utsätter ingen för fara.

Kommer att skriva om hela resan så får vi se hur avancerat detta blir

[Bild]

ANNONS
Av Sirpa Niva - 9 november 2015 06:28

Söndagen ramlade på i ett tempo som blev lite för mycket för mig, kände jag när kvällen kom.

Vaknade ju tidigt som vanligt.Skrev av mig massor innan dusch och lite frukost.

Fars dag var det och saknaden efter min egen pappa blev påtaglig igen.
Den är inte jobbig utan mera som en liten tagg i hjärtat, ett minne som ligger inbäddat inom mig.
Väl bevarat, till de stunder jag själv känner att behovet en stund, att minnas extra.

Jag är så lycklig över att ha så fina döttrar som finns för mig i alla lägen.Likaså jag för dem.

Kontakten med mor är ju så knapp.
Jag orkar inte ständigt bli påmind om hur litet värde mitt liv har så jag väljer att hålla mina jobbiga stunder för mig själv.
Lägger inte över något utan väntar med att ta kontakt, tills jag själv är på topp igen.
Då jag har energi att bära henne och hennes problem.

Så kan det vara:)
Alla har inte föräldrar som finns för en.Då får man lösa det själv.
Min egen familj hjälps åt så gott det bara går.Nu finns det ju bitar i den också som väljer att gå sin egen väg.
Det respekterar jag fullt ut.
Varje människa har rätten till sina egna val, i allt i livet.

På dagen igår åkte jag, min dotter och yngsta barnbarnet till Eskilstuna för att grattulera min andra svärson.
Det blev mycket gott till kaffet.

Mina äldsta dotter är grym på att baka.Tjusiga, jättegoda bakverk som får gommen att le:)

Det var alldeles lagom med folk där men det blev för mycket för min ork.
Drog mig undan lite för att bara vila.
Var så tacksam över att det bara var människor jag känner där.
Vill ju visa mig från bästa sidan vid sådana tillfällen.

En rolig sak hände innan kalaset kommit igång.
En älgkalv kommer plötsligt intravande på gården och ställer sig på gräsmattan och äter äpplen.
Kort därpå kommer den stora, ståtliga mamman och kallar till sig kalven.

Mitt på ljusan dagen:)
Riktiga tuffingar!
Fick lite bilder men ingen bra.Lägger ut det jag har.

Åkte så hemåt vid 17 tiden.
Jag var helt slut....
Tur att dottern tog hand om körningen idag.
Lilla barnbarnet var också hängig och det visade sig att hon hade över 39 graders feber när vi kom hem.

Så både mormor och lillan fick bäddas ner.
Min mage var jättebråkig.Säkert för att jag ätit så mycket sött och gott på kalaset.

Somnade tidigt och vaknade av att min dotter var orolig över febern som ökade, trots febernedsättande.
Den var uppe i 40 grader.

Vi hjälptes åt att svalka lillan.

Jag stupade i min bädd och somnade om...

Av Sirpa Niva - 8 november 2015 07:42

Redan när jag kom hem från sjukhuset så var det första jag tänkte på, mitt i lättnaden och glädjen att vara hemma igen....Att få ta en dusch!!

Samma känsla igår när jag vaknade...duscha!
Låta allt det jobbiga som varit bara rinna av mig, ner i golvbrunnen i duschen.

Vaknade denna söndagsmorgon med jobbigt hjärta...kände mig ensam och rädd.Tankarna låg på rad i huvudet, precis som att de lagts där under natten då hjärnan städar och sorterar sådant som skett under dagen.

Första känslan var rädsla...det jag skrev om i tidigare inlägg.
Frågor i rädsla.Skrev av mig dem.Lade ord på känslan.

Mitt i allt väcks en beslutsamhet, en vilja att bara få sätta igång och ordna upp allting till det bästa.

En dusch på detta var oerhört givande.Jag kände hur rädslan och ensamheten rann av min kropp, där med det varma vattnet strilande över mitt ansikte.
Väldoftande schampo och balsam i mitt långa hår, väckte sinnena till liv igen.Kände ett välbehag.

Tittade ner i golvbrunnen och tänkte att det faktiskt inte behöver vara svårare än så, att bli av med obehagliga tankar som försöker ta över.
Duscha av dem och låt försvinna ut i avloppssystemet, rinna bort och förintas.

Klev ur duschen och svepte in mig i det sköna, stora badlakanet.
Med en mindre handduk virad runt mitt långa, nytvättade, väldoftande hår gick jag till mitt rum där två värmeljus sken varmt och välkomnande.
Kände mig nästan upprymd och energin började återkomma till min själ och kropp.

Klädde mig i bekväma hemmaplagg.Gick ut i köket, försåg de två stackars svältande pälsbollarna (de hade fått mat 2 timmar tidigare) med mera mat.
Tog på kaffe och kände att denna dag skulle jag se till att få mina tankar och känslor på rätt köl.

Jag vet att min ork är begränsad efter upplevelsen den genomgått, men gör mitt bästa.
Positivt tänk måste in i tillvaron då jag inte är någon individ som hänger läpp alltför länge.

Livet går ju vidare.
Det blev blev ett kort depåstopp som tydligen var nödvändig:)


Av Sirpa Niva - 8 november 2015 06:25

Vaknade denna Söndagsmorgon med en känsla av ensamhet och rädsla i mig.

Minns inte när jag senast kände så...
Kanske när jag var barn, när pappa rycktes ifrån oss, hastigt in i dödens evighet....den känsla av ensamhet då var bedövande.

Har haft tid att tänka och reflektera över det som hände.
Att jag skulle hamna i en ambulans med bröstsmärtor....det fanns inte i min värld!

Jag som varken dricker alkohol eller röker.Tränar massor.Lever sunt.
Visst, jag har slarvat med maten då och då.
Ätit fel och ibland ingenting, av tidsbrist som jag tillåtit komma in i mitt liv, i arbetet.

Jag vet att felet är mitt eget, att jag hoppade på ett arbete, som i sig är helt fantastiskt.
Möten med härliga människor.
Fin körning till och från Arlanda.Underbara soluppgångar och härliga bussar att köra.
Mysiga kollegor, som några av dem kommit att bli nära vänner.

Jag trivdes så!!
Var så glad och lycklig, fast dagarna var långa och fritiden fick vika åt sidan.Allt kändes jättebra.

Löften om bättre arbetstider och struktur, ordning utlovades.

Jag kom inte så långt att jag får uppleva den tiden.Om den ens kommer!!

Min hälsa sade Stopp!
Det med besked...
Jag pressade mig till det yttersta.
Den vältränade, glada, energiska och framåtsträvande finnkärringen fick sig en smäll som är kännbar.

Ambulansfärd till sjukhus.
Bröstsmärtor, domningar, yrsel, andningssvårigheter....

Orden jag har med mig i bagaget hem efter sjukhusvistelsen är:

Det är ingen garanti att ditt hjärta är helt friskt, fast proven inget visar.
Vi vill att du gör ett arbetstest på hjärtat så ser vi sedan vad som bör göras.

Ditt hjärta/din hälsa, klarar inte av långvarig stress.
Det gör ingens!!

Samtidigt möts jag av en iskyla från chefshåll.
Ska jag sjukskriva dig flera dagar?blir frågan när jag berättar vad som hänt.Att jag ligger i en säng på sjukhuset med nålar i armarna.
Att jag åkt in med ambulans med kraftiga bröstsmärtor....

Jag blev ledsen och arg...
Hade lust att skriva som svar..,Nejdå, det behövs inte..jag tar av mig nålarna och säger åt sjukvårdspersonalen att jag inte har tid att vara inlagd för nå prover.
Jag måste jobba!!
Det är vad som förväntas av mig.

Min dotter var med mig och hon blev jätteupprörd över hur iskallt jag hanterades.

Jag har själv jobbat med personal och jag skulle aldrig ens ställt en så dum fråga.
Skulle frågat hur min kollega mår och sagt åt denne att ta väl hand om sig, att vi skulle höras senare.
Sedan bara lagt allt på avvaktan och sjukskrivning, självklart!!
Svårare än så är det inte att visa empati.

Min dotter ringde upp personen ifråga och bad denne låta mig vara ifred.
I stunden där jag satt i sängen på sjukhuset så kände jag hur det smärtade till i bröstet och en stråle for upp mot halsen och min andning snördes åt för en kort stund.

Stressen jag kände över hur värdelös jag var där jag låg...att jag inte kunde arbeta och uträtta det jag var anställd för, var en mardröm
Den glada, pigga och energiska Sirpa var sänkt och totalt värdelös som person.
Jag var ju sjukskriven!!!

Jag vet att det såhär i efterhand var en chockreaktion från min sida att känna så.

Skulle gett mig ut på en träningsrunda denna lediga dags morgon.
Så blev det ju inte utan jag hamnade på sjukhus.

Redan innan min kropp sade ifrån helt hade jag börjat se mig om efter annat arbete.
Jag har ingen som helst lust att arbeta för ett ställe som kör sina anställda i botten.
Jag är inte ensam om att känna så.Flera har redan slutat.Några söker annat och förhandlar med dem för fullt.

Jag har redan tidigare fått förfrågningar om att byta till konkurrenters körningar istället och nu började jag lyssna på dem.
De ville inte att min glädje och energi skulle kastas bort.
Att jag hörde hemma hos dem:)

Där står jag nu.
Har ett sista möte/samtal med dem som troligtvis blir mina nya arbetsgivare.
Jag kommer att berätta vad som hänt så de vet vad jag genomlevt de senaste dagarna.

Min kropp är i toppform i alla värden.
Mitt hjärta visar inga tecken på att vara defekt.
Arbetstestet skall göras som ett sista säkerhetsställande för att det skall kännas tryggt.

Jag kan jobba och agera under stress och press, trivs i det tom:)
Men inte under en längre period.
Som i detta fall över 5 månader och utan ljusning i sikte, utan det bara ökade dag för dag.

Min rädsla ligger i många läger.

Hur blir jag bemött av arbetsgivaren vid vidare kontakt?
Jag vet inte hur länge jag behöver vara hemma....det får min läkare avgöra.
Hur fixar jag att utsättas för samma press igen?
Hör från kollegor att inget förändrats, bara försvårats och försämrats.
Hör hur de går på knä och kämpar...

Jag vet innerst inne att mitt hjärta är helt ok.
Kommer att vara mera rädd om det hädanefter.
Ingen har nytta av mig om jag är bränd till aska.

Min träning och framåtsträvan kommer jag att fortsätta med och jobba heltid.
Men inte mera än så.

Jag kommer att säga stopp i tid.
Lyssnar ingen så går jag min väg....

Jag själv är herre över min kropp och min tid.

Hälsan går före allt!!

Idag är det Fars Dag!
Min far blev bara 35 år gammal.Sedan var hans tid på jorden slut.
Han fick sin 4:e Hjärtinfarkt då som kroppen inte klarade.

Jag är 56 och jag skall leva länge till!!
Jag vill se mina barn leva och se mina barnbarn växa upp.
Jag vill känna deras armar runt min hals och höra dem säga

Mormor/Farmor jag älskar dig!!

Aldrig att jag utsätter mig för något liknande igen.
Aldrig!!

Av Sirpa Niva - 7 november 2015 18:12

Har nu varit hemma drygt ett dygn.
Efter sjukhusvistelse.

Vaknade jättetidigt imorse och satte genast igång att skriva ur mig händelsen, tankarna och känslorna.

Känslorna och tankarna har fortsatt bubbla inom mig idag och stundtals har jag varit jättearg, främst på mig själv, för att jag tillät mig gå in i något som knäckt mig.
Nästa stund vart jag ledsen istället för att allt gått den väg det gjort.Något som jag trodde så grymt mycket på.

Jag kände en stor sorg över de fyra veckorna av underbar semester som jag offrade för att byta arbete.
En hel månad på mitt underbara Öland som jag bara gav bort.

Denna dag tror jag har varit lite som att jag varit i chock.
Har svårt att sortera intryck.
Förhålla mig till det som skett.

Jag behöver ju inte ta ställning till någonting just nu, utan bara låta kroppen vila.
Tröttheten känns grym och att ligga på rygg och bara vila har varit den bekvämaste platsen.
Önskar att hjärnan gick att stänga av nåt dygn.



Av Sirpa Niva - 7 november 2015 05:49

Fick inte med fotot på de vackra blommor jag fick igår när jag kom hem från sjukhuset

De kommer här...

Av Sirpa Niva - 7 november 2015 05:16

Känslan att komma hem igen från sjukhuset, var så underbar.

Trodde ju redan på morgonen, när jag fick beskedet att proverna var bra som tagits på natten, att jag skulle få komma hem direkt.

Kändes dumt att uppehålla en sängplats för någon annan som behövde den.

Trycket och smärtan över bröstkorgen var borta, lite stickningar kvar bara som kom då och då.
Rondläkaren ville inte släppa mig så utan han ville ha ett utlåtande från hjärtläkare först.

Så det blev lite väntan till och självklart en fundering hos mig.Det var ju inget synligt fel på mitt hjärta.
EKG och andra prover var ju bra.
Jag var i toppskick fysiskt.

Det som knockat mig var stressen på jobbet.Känslan av att vara otillräcklig och kämpa förgäves hela tiden.
Få ovett för saker och händelser som inte ens hade med mig att göra.
Känslan av hjälplöshet när inget stöd fanns vid problemställningar, som i sin tur var många och jobbiga.
Som skapade dålig stämning och amatörmässig hantering.

Uteblivna raster som i sin tur gav magvärk då tiden inte fanns för intag av riktig mat.Bara något ikastat under färd i munnen för att få någonting i sig.Funkar inte så!!!
Jag måste få vilostunder, riktig mat och återhämtning.
Det går inte att ha gäster hängande över en även på rasterna.
Varje människa måste få vilostunder i tillvaron, annars kraschar man.

Att ha det så dag ut och dag in och på det arbetsdagar som sträckte ut sig över halva dygnet....som bäddat för en inre stress och frustration som ger sig ut i kroppen.
Som då i mitt fall, efter ett tag, tryck över bröstet, andningssvårigheter och yrsel.
Sömnsvårigheter, oro, värk i lederna och magvärk.

Att det skulle gå så långt för mig som ambulansfärd till akuten, det hade jag aldrig trott.

Där satt jag då i min sjuksäng.Med träningsbrallor på och oron gnagde.

Läste lite i en tidning om träning, yoga och vikten av vila och bra mat.
Jag tränar och mår jättebra i det.
Har mina mål och träningen gör att jag klarar mitt arbete så bra som jag gör.
Stillasittande jobb kräver en aktiv fritid, annars håller inte kropp och själ ihop.

Blev jätteglad när jag hör en bekant röst utanför dörren:) Mitt lilla barnbarn kommer in och ser sig blygt omkring.
Efter henne kommer min dotter och båda är så färgglada och doftar uteluft när vi kramar.
Så härligt med besök:)

Jag få färskt, starkt gott kaffe som dottern köpt med.Vi fikar tillsammans.
Pratar och trivs i stunden.
Min hjärna kvicknar genast till och oron lägger sig.

Ute på avdelningen hör vi en gammal människa som skriker ut sin smärta, oro och ångest.
Jag och min rumskompis hade hört det skrikandet i timmar redan och det påverkade säkert min sinnestämning också.
Jag kunde inget göra för denna stackars människa och det gav mig en klump i magen.
Tyckte så synd om personen som behövde ligga så i sin egen ångest.

Min dotter lugnade mig med orden: Mamma, du kan inte göra något!
Tänk på dig själv nu.Det finns en anledning till att du ligger här.

Straxt kommer det in två pigga, söta sköterskor och jag skall göra ett test.
Gå i trappor.
De vill prova om jag får ont av den ansträngningen.
Jag studsar uppför tre trappavsatser och pratar samtidigt.
Får knappt högre puls ens, känner inget i bröstet.
Skönt att få röra på mig bara:)

Det räcker för att jag skall få komma hem:)
Hjärtläkaren kommer med en remiss till arbetsprov av hjärtat.
Det kommer en tid nästa vecka då jag får åka in och göra det provet.

Sedan fick jag packa mina få tillhörigheter, tacka för mig och åka hem.

Gick stolt igenom sjukhuset med mitt lilla barnbarn vid handen.
Ut i den friska luften som var så skön att fylla lungorna med.
Jag fick gåshud över hela kroppen av känslan och tårar trängde fram i ögonen, så skönt var det att komma ut i friska luften.

Vi åkte hem och jag kunde ta en välbehövlig, lång dusch.
Ta på rena kläder och kasta allt det andra i tvätten.
Härligt att bli av med sjukhuskänslan från kroppen.
Det enda som avslöjade det jag varit med om, var alla stickmärken efter nålar på armarna.

De var ju ett gäng:)
Jag har bra kärl att sticka i.Är ju blodgivare.

Likaså hittade jag plastskydden från de kontaktplattor som sätts fast på kroppen vid EKG, på mitt rum.
En av plattorna satt kvar på min höft också och följde med hem.

Dem skall jag ha ligga framme ett tag.
Som en påminnelse för mig själv, att inte sugas med i stress och jakt på tid och pengar.
Jag måste inte!!
Jag bestämmer själv över mitt liv.

Se hur det gick när jag tillät mig tappa kontrollen över mitt liv och mitt tänk.

När jag var ren och fräsch och skulle ta en vilostund på mitt rum så kom dotter och barnbarn med en vacker blombukett som Välkommen hem gåva.
Så vacker!
Kramade om båda mina älsklingar:)

Så skönt att vara hemma igen.

Min son och flera kollegor ringde och hörde hur jag mådde och vad som hänt.

Kröp ner i min bädd med två av katterna tätt intill, redan vid 18 tiden och somnade gott.
Det var ju inte så mycket sömn det blivit av när natten var uppdelad i olika provtagningar.

Hemma igen!!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se