Alla inlägg under november 2015

Av Sirpa Niva - 6 november 2015 12:23

Kom ju in igår med ambulans till sjukhuset.
Lades in över natten för vidare prover och det kändes tryggt.
Inget lämnades åt slumpen, då det var över bröstkorgen jag hade ont.

Fick min säng på MAVA.Nål i armen och lite sjukhuskläder.
Min dotter stannade en stund innan hon äntligen kunde ge sig av hem och sitt eget liv.
Mamma var i trygghet!

Det togs prover på mig.
Puls och blodtryck låg lite högt.
Smärtan över bröstkorgen hade klingat av och låg mera som ett molande bara.

Jag fick middag serverad som var lax med citronsås, potatis.Riktigt gott!

Timmarna gick och det kom in nya sköterskor och tog prover.

Dottern kom med en thermos starkt och gott kaffe hemifrån.
Hon hade med lite grejer till mig.
Bytte till skönare kläder.
Var jättetrött efter allt ståhej ikring min person.

Kvällen kom och dottern åkte hem.
Jag kröp ner under täcket och försökte sova.
Hade då pratat med vänner via facebook om messenger.

Hade lite ordbyte med min chef.
Ville inte prata i telefonen då han ringde, då jag ligger på tresal och vill inte störa de andra patienterna.
Tog via sms istället.
Så kommunicerade jag med alla idag, förutom min dotter som var med mig här.

Sista provet för kvällen togs vid 19 tiden.Senare under kvällen lyckades jag somna.Vaknade av att flera prover togs och de sista vid 1 tiden på natten.
Då var jag så trött att jag sov när nålen stacks in och blod togs.

Vaknade tidigt, vana trogen.
Innan 5.Gick på toa och hällde upp en mugg starkt kaffe som smakade ljuvligt gott.
Bloggade och svarade på allt på Facebook, messenger och sms.

Bytte om till kläder som min dotter hade med igår kväll.
Vid 7 tiden var det provtagning.
Fick veta att allt som tagits på natten såg bra ut.

Fick även veta att mitt blodsocker var perfekt.Så det är inget fysiskt fel på mig.
Blir bara klara med att alla symptom berodde på stress.

Fick in frukosten som smakade gudomligt.Hade själv fått bestämma igår kväll vad jag ville ha.
Kaffe och macka självklart

Väntade in läkarronden och var inställd på att få åka hem efter lunch.
Men icke!
Hjärtläkare skulle ge sitt utlåtande först.
Min släkts historia ställer till det.

Så nu har jag ätit lunch.
Kycklingryta som var jättegott.
Grannsängen är tom, hon fick åka hem.
Har pratat lite med tjejen mitt emot.
Hon hjälpte mig få igång tv:n

Jag väntar på besked....

Nålsticken börjar vara många nu:)
Skulle tro att det är uppe i 8-9 stick sen 15 tiden igår.

Vi får se vad som händer....

ANNONS
Av Sirpa Niva - 6 november 2015 06:31

Igår Torsdag hade jag ledig dag från arbetet.
Vaknade tidigt ändå och satt i sängen med kaffe, katt och mina tankar.
Hade sådant tryck över bröstkorgen, drog upp mot halsen och ut i armhålan på vänster sida.

Pulsen dunkade på med 90 slag i minuten.Det iinade i öronen och jag mådde riktigt dåligt.
Kände inte igen min kropp alls!
Den ville inte lugna ner sig, hur jag än använde de verktyg jag har för att komma ner i lugn och harmoni.

Tankarna på all den röra och stress som råder på jobbet just nu fick mig nästan att kräkas.
Kroppen skrek Stopp allt vad den kunde.Hjärnan hotade med härdsmälta.

Lite senare ringde jag till Vårdcentralen i Surahammar för att boka en läkartid.Kände att jag måste få ordning på detta.
Kroppen tog stryk av trycket, den höga pulsen och avsaknad av vila.

Tyngden över bröstkorgen oroade rejält.
Fick svar från sköterska att jag inte är listad i Surahamnar så någon hjälp där kunde jag inte få.
Hon undersökte vidare vart jag var listad och återkom med svaret lite senare.
Jag hörde till Kungsör.
Ringde dit och fick en telefontid 13.20
Alltså mer än 4 timmar senare.
Trycket över bröstkorgen bara ökade.Jag kände mig yr och konstig.

Lade mig i sängen för att vila.
Kontaktade min arbetsplats.Trafikledningen i Göteborg och förklarade läget, att jag mår riktigt dåligt och söker hjälp nu.
Trafikledare sade oroligt att det hördes att jag var medtagen, andningen tung.
Han skickade mejl och sjukskrev mig till chefen.
Jag skulle arbetat Fredag och helgen på det.

Låg i vila på söngen när det högg till i bröstet på vänster sida och smärtan tilltog.Lät det bara vara.
Försökte slappna av och tänka på annat.
Tårarna trängde fram av smärtan och jag var yr där jag låg.Pulsen dunkade och trycket mot halsen ökade och det var jättetungt att andas.

Lät det vara....ca 15 minuter tror jag.
Tårarna rann och jag satt med knutna nävar och tryckte emot smärtan i bröstet.
Ropade på min dotter som var i köket...

Hon blev helt förskräckt när hon såg mig där jag satt i sängen med nävarna tryckta mot bröst och hals.

Sedan gick det undan....
Hon ringde några samtal.
Några minuter senare steg det in två trygga karlar in i mitt rum.
Räddningstjänsten i Surahammar.

De tog genast hand om mig.Lugnade, frågade gjorde tester och inte långt efter kom Ambulansen med två trygga karlar till.

Jag kände mig jättefånig som låg där i sängen.
Blev snabbt lugnad med orden att jag måste tillåta mig ta hjälp när jag mådde dåligt.

EKG kopplades på.Vi samtalade.
Jag var så yr att det inte gick att sitta upp.Pulsen uppe över 90.
Ambulansen tog över helt.

Jag lugnade ner mig och det hemska trycket och smärtan lättade.

Ville inte med till sjukhuset då EKG såg bra ut.Vi pratade vidare och killarna ville att jag åker med, för säkerhets skull.
Med den hjärthistoria jag har så var det bra enligt dem.

Pappa gick ju bort i hjärtinfarkt som 35 åring, mamma har pacemaker och syrran äter hjärtmedicin för hjärtflimmer.

Så jag gick med på att åka med.

Min dotter följde med.
Hennes pappa kom dit för att passa mitt barnbarn och hund.

Jag lovade mitt barnbarn att jag skulle komma hem om några timmar.Det lovade ambulanskillarna också.

I ambulansen fick jag ett gott samtal med Gert som han hette.
En man med stort hjärta och härlig berättare.
Han lyckades lugna ner mig helt och allt såg bra ut i värdena.
Lite för högt blodtryck bara och pulsen lite för snabb.

Jag har ju så låg vilopuls annars.
Kan vara nere i 50-55.
Han berättade om sitt liv, träning och annat så jag kände mig trygg.
Härlig människa!
Skulle vilja ha som vän i mitt liv:)

Självklart var han i sin yrkesroll i stunden men har svårt att tro att han är nå annorlunda privat.
Empatisk, glad, varm och dessutom snygg;)

Väl inne på sjukhuset blev det mera prover, nytt EKG och mera samtal.
Kände mig så bra omhändetagen.
Min älskade dotter var vid min sida, hela tiden.

Vi var säkra på att jag straxt skulle få åka hem....men läkaren ville att jag blir kvar för observation.
Flera prover skulle tas under natten...

Så blev det.
Togs in på MAVA.
Medicinsk akutvårdavdelning.
Nål sattes på armen och jag fick en egen säng.....

Dottern knäppte bilder så jag fick till min blogg som hon vet att jag vill skriva, min ventil i livet, skrivandet....

ANNONS
Av Sirpa Niva - 5 november 2015 06:19

Halvsitter här i min sång, hjärnan är på högvarv redan, innan dagen knapppt ens smygit igång.
Klockan är straxt 4, jag är klarvaken och medveten om att jag skulle behöva sova lite till.

Hjärnan ger mig inte den ro för att det skall lyckas.
Därför har jag tänt två värmeljus, bryggt på dagens första kopp starkt kaffe.
Katterna har fått sin mat och Titti sitter bredvid mig:) Spinner nöjd och belåten.

Jag brukar bre mig två knäckemackor med Bregott Havssalt som är jättegott.Bara tunt lager för att få sältan.
Varje morgon borstar jag bort smulor ur sängen:) även fast jag tycker själv att det inte smular när jag äter.

Känslan som stör min sömn just nu är så kluven.

Min positiva inställning och kämparandan i mig har liksom fått sig en rejäl törn.
Jag är besviken på mig själv för att jag tillät mig tro på en händelse så starkt att jag satte skygglappar på mig själv, för att inte se problemställningarna.
Eller så var jag så naiv att jag någonstans trodde att allt skulle ordna sig vartefter, med min egen inställning och hjälp till det som inte fungerade.

Att jag kunde användas till att lösa problem på plats med den kompetens jag bär.
Men så har inte gjorts...

Varningsflaggor fladdrade överallt omkring mig, men jag valde att se det positiva, glädjen och de goda orden samt leendena.
Det andra stängde jag ute.

Löftet fanns ju med, om att allt skulle bli så bra, bara det fick en chans att landa, hitta en struktur.
Arbetstiderna skulle ordnas till så vi slapp ägna alla dygnets vakna timmar till att arbeta.

Ha tålamod!
Det löser sig....

Nu har det gått många månader av kämparglöd, arbetsvilja, positivt tänk och målmedvetenhet

Varningsflaggorna har blivit flera, fladdrande ilsket röda.
Jag har valt att se färgen på flaggorna som kärlekens färg och fladdret som energi.

Vänner har redan lämnat skeppet, givit upp kampen då deras liv började påverkas av det som äter vår energi.
Löftena som ges från ledningshåll börjar mattas av och vändas till nonchalans och tystnad.
Våra frågor får inte svar och det har lagt sig ett moln över hela den glada, positiva andan som fanns.
Mejlen som skickats innehåller mestadels information om beslut och förändringar, som tagits utan vår medverkan eller möjlighet att påverka på något vis.

Jo ..vi fick förfrågan om hur vi kunde tänkas vilja jobba, förmiddag, eftermiddag eller natt.
Det valet har vi fått och det är jättebra!
Jag själv fick ett schema som passar mig jättebra då jag är morgonmänniska.
Även fast det finns pass som börjar 5 på morgonen och sträcker sig till efter 18 på kvällningen.
Men det godtog jag:)
Kändes jättefint!

Sedan kom så förändringen som det talades om.Vi skulle få köra till Cityterminalen i Stockholm och det gillade jag skarpt.
Har viljat lära mig köra i Stockholmstrafiken och nu fick jag den möjligheten.
Jag var glad och stolt!
Fixade det med glans, med hjälp av vänner som ledsagade och stöttade hela vägen.

Vår verksamhet i Västerås hankade sig fram mödosamt.Det var tungrott och mycket tid fick läggas extra på att hinna med allt som låg på oss.
Krångel med tankning och tvätt.
Städning på rasterna för att hålla fräscht för gästerna.

Vi hade ju kravet på oss att ständigt leverera det bästa.
Få gäster till att vilja välja oss för sin resa.
Bussar krånglade, skador uppkom på fordonen.

Pekpinnar haglade över oss om överträdelser på färdskrivaren.
Jätteviktigt! Det förstår jag men utbildning och instruktioner saknades.
Några av oss hade aldrig kört med färdskrivare tidigare.Vi begärde hjälp och utbildning...inget hände.

Vi fick tillsägelser pga av för mycket tomgångskörning.Samtidigt var vi tvungna att ha bussen igång för att kunna dammsuga den matta och plyschöverdragen på sätena, som finns i alla bussar.
Rena bussar skulle vi hålla med men fick sedan bannor när vi uträttat det arbetet.

Tankningen var ett enda kladd med rapsbränslet som rann omkring och vi hade oljan på skor och kläder.
Läckage vid tankningen, hur vi än bar oss åt.
Så halt på tankstället att jag halkade omkull vid två tillfällen och slog mig blå och gul på armar och ben.
Trots att jag var försiktig.

Påtalade detta om och om igen och inget hände.
Tankningen låg nere ofta och vi jagade tiden för att hinna tanka på en mack på stan.
Strulade runt med tankkort som plötsligt inte fungerade.
Vi ägnade mängder med tid till att frakta kort, ringa samtal och söka lösningar på problem.

Säten i bussarna började gå sönder.
Fotstöden gav vika.
Fel påtalades, inget hände!!
Gästerna knorrade då de inte fick hela säten.

Värmesystem i bussarna krånglade.
Vi körde med bastubussar.
Elsystem kraschade och gästerna fick inte sitt utlovade strömuttag eller internetuppkoppling.
Givetvis irritation och det fick chauffören höra minsann.

Handdatorn vi jobbade med krånglade väldigt ofta.Låg stundtals nere i dagar.

Jag fick på mig ett klagomål om dåligt bemötande av en gäst.
Det första klagomålet i mitt yrkesverksamma liv som sträcker sig över 40 år.
Jag mådde fruktansvärt dåligt över att behöva få det leverat från min chef.
Det var inte befogat!!
Jag är aldrig otrevlig och definitivt inte i ett arbete där jag mår bra och trivs.Där mängder av min kraft och glädje gick åt till att bevisa för resande hur bra vi var.

Det gjorde ont i mig länge.
Att inte vara värd mer än att jag måste få detta hällt över mig.

Detta har hängt med som en tagg i hjärtat sedan dess.
Så allvarligt i min värld som bara består i att göra mitt yttersta.
Plötsligt räckte det inte till.
Så allvarligt övertramp hade begåtts av mig så jag måste få ett samtal på min fritid.
Allvarligt måste det ju ha varit...annars hade det ju inte tagits upp.


Jag hade detta hängande över mig i veckor.Kämpade på för att leverera ännu bättre och kände hur det åt på mig som människa.
Kände ju att jag var bra som jag var redan, glad, positiv, vänlig, hjälpsam, social och framåttänkare.
Gästerna tom kramade på mig och var så lyckiga efter att ha rest under mina vingars beskydd och glada ord i microfonen.

Förändra dig aldrig! Sa ett par damer.
Du är bäst!
sa en ung grabb i 15 års åldern.
Hur orkar du vara så glad jämt, frågade en gäst som åkt flera gånger med mig.

Jag är en glad skit:)
Älskar livet, glädjen och att få ge av mig själv i alla lägen.Jag är sådan som person.
Finns ju inget härligare än att mötas av leenden.
Jag bjuder ständigt på mig själv.Trivs med att vara en energi och glädjeleverantör.

Tack och lovord haglade nästan varje tur över hur fina rena bussar vi har, fräscha toan och underbara förare, serviceminded och glada.Alla tider på dygnet,

Jag sög i mig:) Trivdes och kände att detta är så rätt.
Trots de röda fladdrande varningsflaggorna som jag skymtade i ögonvrån.
Framförallt när jag varit igång i arbetet i 15 timmar.

Sedan kom förändringen....över en natt kastades allt omkull!!
Plötsligt stod vi med tjänstespecifikationer i våra händer som var obegripliga.

Jag försökte tyda och läsa, klura och tänka.
Gå till Ludvika....terminalvärd....gå till garage Lecab Karlstad....bussbyten...omlopp bil...ehhh...va??

Var skulle jag börja? Ska jag ha med buss? Lösa av en kollega? Var...i Ludvika...ehh...
Allt blev ett surr i hjärnan och för min del triggade detta till lösningar.
Jag satte mig ner med tjänst för tjänst och löste knutar.

Kom inte så långt förrän jag fick lov att ge upp och ringa Trafikledningen om hjälp.De förstod inte heller.

Körde Cityterminalen:) Jättekul!

Löste av och blev avlöst av förvirrade kollegor, bussar stod inte där de skulle, raster försvann, telefonen gick varm med samtal från kollegor och Trafikledning.
Gäster letade efter sina bussar på Centralen i Västerås, frågorna haglade över oss.
Vi fick skäll för turlistor inte stämde.
Kollegor lånade nycklar för att få tillgång till ställe att ha rast, värma mat, gå på toa.

Fick bussar i mina händer som var ostädade, toaletterna stank urin och det var svart på väggarna därinne.
Det skulle gömmas nycklar, depåbilen fanns inte att tillgå vid behov, tider stämde inte, handdatorerna fungerade inte hos oss...de var för Norge.
Betalkortsterminaler saknades och när de kom så fungerar de inte...saknas nån lösen som måste till.
Bussar med trasigt internet, eluttagen utan ström.....

Gäster fick åka gratis då vi inte kunde ta betalt och detta väckte ilska hos dem som förbokat och betalat.
Orättvisa till max!

Mitt i denna röra kunde vi inte tanka bussarna då vi inte får ok på det kort som skall användas.
Tom tank, gäster i bussen....vad gör jag??
Jo jag tog valet att betala själv med mitt eget Visakort.
Låg ute med stora summor för att lösa problem.

I all denna röra söker vi lösningar hos ledning och Trafikledning...
Möts av orden ...vet inte...försök att lösa det själv...ska bli bättre...ha tålamod.....osv...

Jag har lagt timmar extra varje dag till att gå igenom dagens tjänst noga, ringa samtal, söka lösningar, leta bussar som inte fanns och hjälpa kollegor med samma sak.
Städa och skura äckliga toaletter på rasterna för att inte få skäll av gästerna.Då jag egentligen skall ta det lugnt och äta min mat i lugn och ro.
Nattsömnen trasig av all oro.

Gäster skäller och är arg på oss för att vi inte håller det vi lovar.Förseningar.Bränslestopp.Taxi
Gamla turlistor sitter uppe ännu på Arlanda efter en vecka in på det nya.
Detta har jag påtalat vid 4 tillfällen, inget händer!

Nu har det gått en dryg vecka med det nya.
Idag Torsdag 10 dagar.
Jag är helt slut!!
Magen har lagt av...hjärnan brinner och jag har de senaste dygnen haft ett spännband av stress över bröstkorgen.

En allvarlig varningsklocka!!!!

Kollegor söker andra arbeten, säger upp sig och har helt gett upp.

Jag har gett upp också.
Började ringa runt i Tisdags och söka annan arbetsgivare.
Fick genast positiv respons:)

Ska ringa ett samtal om två timmar som jag hoppas kan ta mig ifrån denna härdsmälta.
Jag orkar inte kämpa mera.
Min kropp värker av trötthet och fullständig obalans.
Magen skriker efter lugn och ro.

Kommer att kontakta Vårdcentralen idag.Nått är helt galet i min kropp.
Jag har inte ens en läkare...har inte behövt någon då jag varit så frisk..

Så mår jag i stunden...

Något måste göras och det omedelbart!!
Inget arbete är värt att stressa livet ur sig för!!

Meddelade min chef igår att jag söker annat arbete.
Möttes bara av en diplomatisk iskyla!

Det räcker för mig för att jag ska veta mitt värde i detta företag.

Jag vill ha en arbetsplats där jag har en chef som vet vad hen gör och som lyssnar på sin medarbetare.
Inte bara går upp i en diplomatisk förvarsställning, utan verkligen tar in det jag säger och ger ett svar som ger mig känslan att vara lyssnad på.

För det är just det jag är...en medarbetare!
Inte en robot utan känslor och liv.

Detta är ett blogginlägg som är riktigt tungt och som jag vet att jag kommer få skit för.
Men jag vill vara ärlig med mig själv och min omgivning med hur läget är just nu.

Jag mår skit över att det blivit såhär!
Jag har inte bett om det och aldrig i min vildaste fantasi trott att min dröm blev nästan en mardröm istället.

Av Sirpa Niva - 4 november 2015 20:01

Ligger i min säng, det är Onsdag kväll.
Dagen har varit innehållsrik.
Fylld med stor glädje, eftertanke och mycket frågor från kollegor, kramar och peppande ord.
Meddelanden på Messenger och mejl.

Fick även höra att det är flera som sagt upp sig på den andra depån.
En efter en får nog!
Så jag är definitivt inte ensam.

Imorgon väntar ett väldigt intressant samtal som jag ser fram emot.

Får se vad livet har i beredskap:)

Av Sirpa Niva - 4 november 2015 04:27

En gammelräv som jag har insett att det bemötande jag ständigt får från de instanser jag vänder mig till, vid problemställningar, att det tilltalar mig mindre och mindre.

Jag brukar ju tänka som så att jag ångrar inga steg jag tagit eller några beslut jag gjort, utan jag tänker om bara.
Steget är taget och det med en enorm gjädje och förväntan.
Jag kämpade verkligen för att komma dit där jag är idag.

Var så himla glad när jag fick chansen att hänga med båten.

Detta känns inte bra!
Det var länge sedan jag levt under sådan stress som jag gjort under de senaste två veckorna.
Jag är nere på knä och har bestämt mig för att inte utsätta mig för detta länge till.

Sen må det vara hur tjusigt som helst stundtals....fasaden börjar krackelera.
Redan!
Efter så kort tid och jag vet precis varför.
När det hela saknar en ledning på plats.
Så enkelt är det!!

För min del så ser jag mig om efter ett ställe där jag har ett värde som medarbetare.
Jag är snart 57 år och jag vägrar bli behandlad som något som katten släpat in.
Jag vill inte bli idiotförklarad stup i kvarten och leva i känslan att jag är en korkad busschaffis som ingenting kan.


Uppstyrning på plats är viktigt.
Allra viktigast är det när allt är nytt och alla är färska.
Då behövs ordentliga riktlinjer.
Någon som alla kan vända sig till och känna att stöd finns.

Det som gör mig vansinnig idag är detta mejlande.
I stort sett allt skall ske via mejl och det gör mig tokig då jag känner att mängder av min fritid och mina raster går åt till att läsa mejl och tolka budskap.
Skriva mejl och försöka få fram det jag behöver och vill den vägen.

Jag vill inte sitta med näsan i min iphone all min lediga tid!!!

Det finns mängder av saker och orsaker till mitt beslut att se mig om efter nytt och jag går inte in på det nu.
Jag vill inte göra någon illa eller ställa till med någon skada.
Men när jag själv börjar gå på knä och inte får hjälpen att resa mig upp så är jag inte så sugen på att bemöta orsaken till tillståndet med större nåd.
För mig är mitt liv viktigast i den stunden.

Jag har nu haft dagar med fruktansvärd magvärk, huvudvärk och ångestklump i magen.
Igår hade jag ett sådant hemskt tryck över bröstet och kände hur det sved i vänsterarmen upp mot halsen.
Kände hur andningen påverkades och min dotter visade tydlig oro då jag ringde henne och var andfådd av att sitta i bilen och köra hemåt.

Då är något helt galet!!

Igår hade jag tre goda samtal med tre fantastiska människor som jag vet är väldigt duktiga ledare.
Två av samtalen ledde genast vidare till intressant fortsättning.

Kommande vecka sker möten av olika slag och jag kan redan nu avslöja att jag växte som människa, bara av samtalen:)
Jag har ett stort värde och är en omtyckt medarbetare i min branch.



Mina år inom branchen och allt jag gjort, alla möten med människor som jag haft ikring mig, har gjort att jag lämnat fina spår efter mig.
Min historia bär mig idag:)

Det är jag värd!!

Jag vill så mycket och har alltid givit mitt allt i det jag företagit mig, så även denna gång.

Men aldrig att jag känt mig så liten och ensam som jag gjort under de senaste veckorna.
Så betydelselös och nonchalerad.

Det räcker för mig!
Duger jag inte med min kompetens så finns det andra som värdesätter mig så mycket mera.

Har de inte förstånd att ta tillvara den erfarenhet jag besitter och den popularitet jag kan omge mig med, så beklagar jag bara.
Inte mitt problem!
Jag är inte förloraren utan de!

Jag har under de månader som gått i nya jobbet, haft kollegor från andra företag som talat om för mig, att jag är på fel ställe.
Att jag hör hemma hos dem.
Detta har skett så många gånger nu att jag tagit fasta på det som de säger.

De vill ha min glädje, utstrålning och energi hos sig.
I företag som är väl etablerade, med ledning och styrning, stöd och hjälp i närheten.
Ett inarbetat gäng som vill ha mig med.

Nu lyssnar jag:)

Börjar ge upp det jag trodde på och gav mitt allt för.
Till vilken nytta då...

Jag är värd så mycket bättre.....

Jag har sättit bollen i rullning!


Jag ser fram emot resan:)

Av Sirpa Niva - 2 november 2015 15:37

Söndagen ägnade jag stora delar av till att jobba extra.
Körde två vändor till och från Arlanda.
Det började genast med krånglande dörr på morgonen till att fortsätta med handdator som inte ville hänga med.

Pratade en hel del min vän och kollega som hade fruktansvärt på sitt arbetspass med bara krångel.
Buss som fick dieselstopp, ersattes med taxi.Gäster som inte gillar att vi har så mycket krångel just nu och byter bort oss som resealternativ då det inte går att lita på att våra bussar rullar.
De gillar inte att behöva vara med och tanka.Klagomålen haglar in på bussar som är ostädade och äckliga toaletter.

Jag var trött och grinig när jag kom hem då det känns som arbetsron är bortblåst fullständigt.
Kände mig så värdelös när jag inte kunde hålla det vi lovar.

Bytte om och gav mig ut på en våldsam powerwalk.
Gick så mycket benen och kroppen bara mäktade med.
Ett rasande tempo!
Kände att det gjorde nytta och på 8:e kilometern började lugnet återvända inom mig.

Jag vill inte bli utsatt för sådan stress och tillvaro i otrygghet.
Jobbet skall vara avslappnat och behagligt och inte ett oroligt stressmoment där jag inte vet vad som sker från timme till timme.

Efter 12 km gav jag upp och kom hem.Genomsvettig och jättetrött.
Stretch, dusch och mat.
Sedan var det dags att varva ner för att gå upp mitt i natten för att jobba mitt eget schemalagda pass.

Mådde inte speciellt bra.
Magen känner av min oro....

Av Sirpa Niva - 1 november 2015 07:20

Lördagen började jättebra med det milslånga passet i skogen.

Efter dusch och sen frukost var det då dags att sätta igång med att koka äpppelmos.
Skalade och delade, kokade och fixade.Sedan var det dags för pajer.

Höll på med detta i timmar och gjorde av med 35 kg äpplen.

Härligt att ta tillvara allt och göra något bra av det

Av Sirpa Niva - 1 november 2015 03:35

Vaknade Lördag morgon tidigt.
Ljudet av att Titti hoppade/ramlade ur sängen.
Sedan lät det konstigt på golvet och det var dags för insulinkänning för min lilla älskling igen.

Denna gång var det snabbt överstökat då jag reagerade i god tid.
Fick i henne druvsocker och hom lugnade sig så vi somnade om.
Vaknade ett par timmar senare och hon var pigg igen.
Skönt!

Gav katterna mat och tog på kaffe själv.Klockan var 8 redan och dottern vaknade också.
Bestämde att vi tar en promenad med Ludde Basset.

Bytte om.Slängde ut sängkläderna på vädring.
Gav oss iväg, bort mot Långsjön.
Traskade på och joggade då och då.

Gick ut i skogen efter några kilometer och skulle ta den snabbare vögen hem då det var en hel del att göra idag.
Vi kom inte riktigt fram där vi ville.
Myrmark och blött, så vi fick gå runt.
Riktigt rejäl träning:)
Över stubb och sten.Inga stigar alls utan rejäl skog.

Kul hade vi och Ludde älskade att hoppa omkring överallt och bita i grenar.

Kom så ut på vägen och raska steg hemåt.
10 km och drygt 2 timmar senare landade vi trötta hemma.
Kändes riktigt rejält i kroppen efter den vändan.

Fixade frukost tillsammans till familjen.Stretch och dusch.

En promenad blev till ett rejält träningspass bara sådär:)
Kul!!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se