Alla inlägg den 17 januari 2016

Av Sirpa - 17 januari 2016 16:23

Idag har jag kämpat med att få mina krafter tillbaka.
Sov natten.Låg kvar länge i sängen.
Har ätit någonting varje måltid.

Packat på mitt rum inför flytten.
Tvättat kläder och hängt upp.
Vilat i sängen kort.
Duschat.
Hjälpt dotter och barnbarn som båda varit i soffläge hela dagen.
Lillungen i hög feber.

Dammsög och våttorkade nedervåningen i huset så det blir fräschare luft att andas för sjuklingarna.
Vilade själv emellan allt.

Hängde tvätt i rummet så luften inte var så torr.
Det är värst vid hosta.

Själv har jag svettats av minsta ansträngning och andningen varit tung och jobbig.
Var ut och starta bilen och skrapade ren den för att vara säker på att den funkar imorgon.Täckte vindrutan för att slippa packis på den i den hårda kylan.

Känner en rädsla över hur jag skall orka en hel arbetsdag imorgon med de begränsade krafter jag har.

Har nu packat det mesta av mina saker så det är bara att flytta så fort jag fått nyckeln.
Kan inte förbereda mer än så.

Har ont i höfterna och ryggen bara för att jag tvingas vila så mycket.
Men jag har inget val!

Orkar inte mera än jag gör.

Av Sirpa - 17 januari 2016 07:23

När det nu gått snart en månad och jag inte kunnat leva på det vis, som är fullt naturligt för mig, så hamnar jag i en större förståelse för de som ständigt bär på värk och dålig hälsa.

Självklart har förståelsen alltid funnits där men just när det blir de enklaste sysslor som blir lidande, just för ohälsans skull så ökar empatin inom en.

Att kunna vakna på morgonen och känna glädje och förväntan, inför den kommande dagen.
Bara den biten känns så stor.

Mitt eget liv hade precis vänt till det bättre när denna virusinfektion slog till i luftvägarna.
Dagarna innan jul började svintotussen i halsen att växa och hostan var ett faktum.

Genast ställde jag in alla former av träning.
Sedan gick det undan och allt bara escalerade.Värk i kroppen.
Sprängande huvudvärk.
Feber på nätterna.

Trodde ännu i det stadiet att detta skulle vara snabbt överstökat.
Med min goda fysik.

Hade ju haft problem med andningen när jag tränade men det trodde jag, bara var ovanan av lite hårdare träning.
Säkert var detta på gång redan då.

Nu har det gått en månad snart och jag har kämpat på med livet, jobbet och vardagen.

Bästa vännen, som gjorde mig sjuk på många andra sätt, med jobbiga biverkningar, har varit Cocillanan.
Utan den hade jag inte fått sova alls.
Hostan har varit herre och härskare under hela månaden.

Att jag pallat jobba, begriper jag inte ens själv.
Var hemma 4 ångestfyllda arbetsdagar då jag inte hade något val.
Att måst bli hemma som ny på en arbetsplats kändes fruktansvärt jobbigt.
Även fast jag vet att ingen skulle fördöma mig, men ändå.
Kollegorna vet att jag inte viker mig i första taget.

Varje arbetsdag var en kamp.
Allt gjorde ont och mina kunder försökte hjälpa mig då de såg och hörde hur jag mådde.
Med raspig röst i microfonen fick jag övertyga om att det kommer ordna sig.
Jag fick halstabletter när hostan bröt ner mig i tårar vid ratten.

Många kunder lät likadana själva, så det var kanske inte så konstigt att jag drabbats.
Smittan spreds överallt.
Många kom från värme och sol, hostiga och febriga.

Hade knappt orken att ta mig hem vissa dagar.
Stupade isäng när uniformen åkt av...låg bara och flämtade efter luft.
Genomtjock i luftvägarna.

Mat var fullständigt ointressant.
Kaffethermosen bästisen på rasterna.

Höll modet uppe så gott jag bara orkade.Åt Alvedon och Ipren för att orka.Dövade smärtan för stunden.
Fick ju vila hemma sen.

Sedan kom kylan rejält och allt blev ännu värre.Luften torr och andningen slog tvärstopp.
Hostade så det kom blod.
Det pep i luftrören då det var så trångt.

Efter tredje veckan kom misströstan.
Att inte få vakna pigg en enda morgon.Bara än mera slut och medtagen.
Badade i svett om nätterna.Kunde byta nattlinne två gånger på en natt.

Känslan av hur det känns att vara frisk började falla i glömska.

Hur hade jag tills för några veckor sedan, varit ute och joggat en mil??...
Fattade inte!

Nu är det Söndag morgon.
Vaknade ett par gånger inatt och hostade upp, långt ner ifrån djupet av lungorna, mängder med gojs som rev och slet längs vägen upp.

Nu tror jag faktiskt att det börjar vända åt rätt håll men jag vågar inte hoppas än.
Har blivit besviken gång på gång redan, så jag tar inte ut nåt i förskott.

Tog inga värktabletter på hela dagen igår och bara ett par dagen innan.
Nässprayen två gånger igår.
Vill få bort allt sånt så kroppen löser resten själv.

Känner mig totalt förgiftad efter allt som kroppen måst ta emot.

Högsta önskan just nu är att jag och min dotter får bli friska och kan börja leva igen.
Allt står ju stilla!!

Imorgon har jag arbetsdag igen och den vill jag orka.
Tisdag likaså och min bil skall till verkstad för att få nya bromsar bak.

Livet ligger bara och väntar.

Jag har flytten framför mig och jag måste bli frisk till dess.
Tredje våningen kräver god hälsa och rena luftrör för att orka

Efter sjukdom värdesätter man de små tingen.

Min beundran för Bissen bara ökar.
Vad har inte han och hans familj fått utstå...och de har glöden vid liv och orkar dela med sig av den till alla runtikring.

Om en influensa sänker en människa så fullkomligt.....

Vad är det då för krafter som bär en person som Mathias??
Som fått/får utstå sådana smärtor om och om igen.
Helt ofattbart!!

Man blir ödmjuk till livet....värdesätter vardagen

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30 31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards