För ett bra tag sedan utsattes en ung människa för oprovoserat våld i sitt eget hem.

Personen som genomförde våldshandlingen mår inte bra med sig själv och sitt liv.
Denna insikt gjorde att offret övervägde att inte göra en anmälan om detta.
Hon tyckte synd om människan som skadat henne, i hennes eget hem.

Sedan kom tankarna och funderingarna ikapp och hon insåg att det enda sättet för att få denna människa att sluta med sitt dåliga beteende, var helt enkelt att anmäla honom.

Så gjordes och det var bra då det tydlingen inte var första gången personen gått handgripligt tillväga i sin frustration över att det egna livet var i våldsam gungning.

Tiden gick och kvinnan som blivit utsatt, mådde allt sämre med tanken på att personen ifråga, kanske kunde göra något liknande igen då det även finns barn i familjen
Hon levde i en rädsla som tog på hennes krafter rejält.

Hon såg honom då och då...
För varje gång blev hennes känsla värre och värre.

För ett tag sedan kom så kallelsen till Tingsrätten och hon fylldes av fasa inför att behöva uppleva allt igen i minnet.
Behöva minnas hela händelsen som gjort så ont både fysiskt och psykiskt.

Allt kom upp till ytan igen och den dagen det så var dags att infinna sig på Tingsrätten så mådde hon fruktansvärt dåligt.

I dagens samhälle sker ju så mycket våldsbrott och olika former av misshandel, att hon hade svårt att tro på att denna människa skulle få någon som helst dom för sin gärning.

Det enda hon ville var att få personen ifråga stoppad från vidare gärningar och möjligheten att via detta få den hjälp han behöver för att få ordning på sitt liv.

Hon ville inte att någon mer skulle drabbas av hans nonchalanta beteende och fullkomliga okänslighet inför att skada en helt oskyldig människa.

Det var så att hon kunde skönja en form av kvinnoförakt, genom handlingen och även beteendet han haft efteråt då hon blödande fick hjälp av sina nära i hemmet.
Han hade varit uppkäftig och kylig.
Visade ingen som helst ånger över det han gjort.

Människan var avtrubbad fullständigt från medmänskliga känslor.
Riktigt farlig i mina ögon som utomstående.

Domen föll och det till fördel för kvinnan!
Helt fantastiskt.
Hon fick rättvisan upp på bordet och han får stå till svars för det som gjorts.

Villkorlig dom och dagsböter.

Kvinnan var så lättad efteråt då hon kände att, anmälan blev helt rätt väg att gå.
Nu skulle förövaren få en broms inför kommande handlingar och förhoppningsvis kan han få hjälp med att styra upp livet.

Allt sköttes på ett bra sätt och hon kan andas igen, vågar vara ute och leva, utan rädsla och oro.
För sig själv och för sin familj.

Bilden jag lagt ut är hemsk att se.
Denna unga kvinna finns mig så nära hjärtat det går att komma.

Allt detta har hon fått genomlida för att hon öppnade sitt hem för en medmänniska.

I min värld så fullständigt obegripligt hur en person kan ha ett sådant beteende, när han möts av godhet, vänskap och välvilja.....

Domen är rättvis!

Sådana människor behöver få hjälp och det hoppas vi nu på att han får

Igår på min fridag hade jag en härlig dag tillsammans med min äldsta dotter och barnbarn.

Började morgonen med att åka till Maxi på Hälla.Fyllde på färskvaror och fyndade en hel del, just för jag handlade så tidigt på dygnet.

Köpte bla en smörgåstårta från dagen innan som såg grymt god ut.

Sedan blev det en grillad kyckling som idag fått bli en ingrediens i matlådor jag gjort iordning för veckan.

Vid 10 tiden, efter att jag dammsugit och städat härhemma, kom min äldsta dotter och mitt minsta barnbarn över.
Vi skulle ägna dagen åt varandra.
Leka, prata och skoja.

Lilla Lovan höll sig undan en stund men kom straxt fram, i ren nyfikenhet.
Hon kunde inte låta bli att komma och se vad det var för liten individ som dykt upp hemma hos oss:)

Vi åt av smörgåstårtan som var superb.Jag tog resten till frukost imorse, efter min träning.

Innan dess var vi ute och provade lekparkerna i kvarteret.
Gungade och levde bus:)

Det var strålande vacker vinterdag.
Efter nån timme började vi frysa vi vuxna och lillkillen blev trött av all lek.
Så vi gick hem och åt.

Sedan var det dags för honom att sova en stund.Lite svårt att få honom ner i varv.Men det gick efter sagor och mormors mysiga säng.

Dottern och jag hann prata en hel del under dagen och jag mådde bra av att få hennes syn på mitt liv just nu.
Hon är ju beteendevetare och kan med enkla medel få mamma sin medveten om dåligt mönster som äter min energi.

Därav bloggen tidigare om människor som indirekt sårar och dömer mig.
Jag är inte guds bästa barn jag heller, men jag tycker att det är värt att sopa framför egen dörr först innan hånfulla ord och kommentarer delas ut om mig som person.

Jag är inte problemet i deras liv utan den bär de själva...
Det är väl förmodligen lättare att lägga skulden på mig än att ta tagvi kärnan.

Jag ger mig inte!
Jag vet vad jag vill ha och jag behöver inte agera ojust.

Jag är så tacksam över att min dotter lysdnar på mig och ger mig stöd och råd.

Efter att lillkillen sovit blev det så dags att prova mormors badkar:)
Det var populärt!
Med badskum och lite leksaker.

Jag fick när de kom ett paket med ägg från de egna hönsen.
Jättekul att få ta del av deras produktion.
Det är 4 hönor som jobbar på:)

Mot seneftermiddagen var vi hungriga och det blev hämtning av pizza.
Jag mådde lite risigt under några timmar.Hostade en hel del och kände mig frusen och matt.

Pizzan var toppen och jag fick även matlådor av min.
De är ju så stora.

Lillkillen åt nästan hela sin barnpizza.
Han hade en utan mjölk för allergins skull.
Mjölkprotein ställer till i hans lilla kropp precis som hos kusinen.

Han fick en köttfärspizza som han åt med god aptit.
Härligt att se:)

Mormors glasögon måste ju testas:)

Kvällen kom och de två älsklingarna åkte hemåt.
Jag kände mig väldigt ensam efter de åkt.Lovan kom fram och tröstade.

Kände mig tidigt trött så det blev sovdags tidigt.

Tvättade under dagen också, två maskiner i tvättstugan.

Skänkte kaffemuggar och glas till min dotters arbetsplats, där det är stor åtgång.
Jag hade ju fått kvar sådant efter H som jag hyr lägenheten av.

Bra att de kom till nytta.

Saknar min älskade vän oerhört.
Men lever i det ...har ju inget annat val:)