Har känt under en tid hur det kliat vid höger armhåla och nu idag kände jag en skrovlig, ojämn, ca 1 cm i diameter stor pryl där.

Vet inte om jag borde låta kolla upp den...

Nu börjar mitt hem vara inrett och ombonat.

Självklart skulle jag köpa en del nytt och jag hade råd men det finns inte möjlighet till det nu.

Se hur det blivit...

Jag är jättenöjd med vad jag åstadkommit

Det är någonting som jag alltid försöker tänka.
Även fast det kan vara svårt i stunder av sorg och smärta.

Man lär sig alltid någonting, utav andra människor.
Det gäller att ta till sig det som kan ge ett mervärde för det egna livet.

Något som jag lärt mig under det senaste året, är hur människor kan vara elaka och giriga...
Hur de vaktar på de egna intressena så hårt att omtanke och kärlek försvinner ut i periferin.

Allt blir bara en bitter kamp som ingen vinner utan alla förlorar i slutänden.
Ingen kan tänka sig att släppa efter och tänka sig tanken att låta någon gå ur kampen med lycka och välgång.
Striderna måste sluta i bitterhet....

Otäckt!

Vem vinner på detta och vad ger det för signaler till unga människor som lever nära, de bittra, stridande vuxna.

Varför kan man inte hjälpas åt?
Komma överens och sedan gå vidare i sitt eget liv och må bra utav resultatet.

Jag förstår inte...

Vaknade väldigt tidigt på min lediga dag.
Underligt att jag aldrig kan sova länge om mornarna.
Bloggade ur mig känslor och tankar först, till en stor kopp starkt kaffe.

Sedan på med träningsprylarna.
Musik i öronen och iväg.

Målet var 7 km och 7 km blev det men inte så snabbt som träningsprogrammet vill.
Jag ligger ju över en månad efter så det får bli som det blir.

Kan inte rusa på med tempot.
Hostade grymt efter passet...kom upp en massa bråte ur luftrören.

Kändes annars ganska bra.
Benen sega som sjutton men jag kämpade på.

Några minusgrader och vindstilla.
Halt överallt men jag hade broddar på mig så det gjorde inget.

Ägnade mig åt lite brygglöpning vid Ö mälarstrand.Så skönt för benen med träet.Lagom hårt underlag.

Kom hem igenomsvettig och törstig.
Hade glömt vattenflaskan hemma.
Körde lite styrketräning och rockring.
Sedan ett varmt bad efter stretch.

Ibland kan jag känna att jag vill för mycket i livet:)

Eller att jag söker något som inte finns...jag vet inte hur jag skall beskriva känslan.

Varje del av livet har liksom sin tjusning och som mitt liv är idag så ligger tjusningen i att våga prova på nya saker.
Utmana mig själv helt enkelt och framförallt se till att må bra och njuta av livet.

Där någonstans kommer tankarna in ...just om detta, att kanske vilja för mycket.

Att jag inte bara kan slå mig till ro i någonting utan bara söker vidare.

För igenom att våga saker, testa nytt så blir det mycket kämpande och ibland nederlag som suger musten ur mig fullkomligt ett tag.
Tar min energi på ett dåligt sätt och försätter mig i besvikelse och kanske rent av sorg.

Varför utsätter jag mig för detta?

Jag vet själv svaret och det är ett väldigt enkelt svar...Jag vill leva:)

Känna att jag klarar av saker och att de utmaningar som kommer längs min färd i livet är till för att antas.

Se bara nu när jag inom loppet av knappt ett år har bytt arbetsplats två gånger.
Första bytet var i ren nyfikenhet över det nya och lite exclusiva som visade sig vara en fasad som snabbt krackelerade.
Det behöver jag inte gå in på mer än så.Utagerat och borta.

Finns att läsa om i tidigare inlägg.

Nu är jag ju på ett stabilt och tryggt företag som självklart har sina fel och brister, som alla andra.
Men jag lever i känslan nu att ha landat i detta som känns hemma för mig.
Swebus...min trygghet och glädje.
Med ordentlig styrning och kollegor som är härliga:)

Det är inte bara ett arbete att vara bussförare på Swebus, det är en livsstil.
Framförallt när jag som nu är timanställd.

Första veckorna var slitiga..
Med influensa mitt i det nya arbetet och på det min flytt till Västerås.
Krafterna gick verkligen på sparlåga under flera veckor.
Jag kämpade mig slut varje dag och laddade batterierna i sömnens famn, för att sedan kämpa vidare nästa dag.

Mitt i detta också en oro i kärlekslivet och en turbolens som hette duga.

Det var mycket samtidigt ett tag och jag kämpade tappert på, med hoppet att det snart skall lugna ner sig och pusselbitarna skulle lägga sig tillrätta vartefter.

Det har de gjort:)
Jag bor bra, har fått in en liten Lovan in i mitt liv med stor livsgnista och krav på kärlek och omsorg, omtanke och mängder av kel.
Hon är verkligen ett energitillskott i mitt liv, min älskade lilla kattjej:)

Hon får mig lugnare också då jag vet att hemma väntar en liten varelse på mig som behöver mig och min närhet, kärlek och omvårdnad.

Vi är två, av livet sargade brudar som funnit varandra och går nu vidare på livets stig tillsammans.
Vi har stort utbyte av varandra.

Mitt arbete är min trygghet.
Där borde jag bara sitta och vara tillfreds med det jag uträttar, men icke heller:)
Jag söker mer utmaningar!

Nu i veckan, torsdag och fredag, skall jag åka till depå Uppsala och därifrån lära in linje 830 samt 835 som går från Uppsala till bla Arlanda, Cityterminalen i Stockholm, vidare Nyköping, Norrköping och Linköping.

Jag vill lära mig mera helt enkelt.
Utöka utbudet av körningar för att få en variation.

Ser på månaden som kommer, Mars månad att jag fått mycket körningar på Högskolebussen mellan Västerås och Eskilstuna.
För mig en linje som får mig att kräkas av tristess.

Den är inte min grej så jag känner att något måste göras för att jag inte skall behövs utsättas för detta i längden.Måste utöka mina vyer så Swebus kan använda mig till mera än detta tråk.

Det finns förare som trivs med dessa enformiga, händelselösa körningarna och då får de köra dessa.
Jag måste inte!

Självklart kör jag det nu och sköter jobbet exemplariskt...men jag trivs inte!
Är bara glad över att få timmar så jag kan leva och betala mina räkningar.

För mig gör det inget att jag behöver åka till Uppsala från Västerås.Det blir ju inte varje dag.
Kommer att kosta mera tid och även pengar men det tar jag:) just för att jag vill uppleva något mera än bara dessa turer som jag sitter på idag.

Arlandakörningarna älskar jag!
Fick jag dessa mera så skulle jag nog vara lugnare.
Men nu är det inte så.

Jag trivs väldigt bra i min andrahandslägenhet.Har fått den trivsam att bo i och håller hela tiden på med förbättringar.
Så skönt att ha ett eget hem och få stänga min egen dörr och bara vara.

Göra det jag vill och ladda batterierna för nya utmaningar:)

Nu i dagarna har turbolensen i kärlekslivet sugit musten ur mig fullständigt.
Mina drömmar har kraschat och jag inser mina begränsningar i hur mycket jag mäktar med i fråga om kaos i andras liv.

Har ställt mig vid sidan om, avvaktande utan inblandning.
Jag älskar denna man så grymt mycket och jag vill ha honom i mitt liv.
Men inte på de villkor som det bjöds på fram tills min hjärna fick soel och jag sa stopp.
Nu räcker den nedvärderande behandlingen utav mig som människa.

Att leva som ett andrahandsval är inte drömmen för någon.
Jag låter de inblandade sköta sitt på det egna sättet och jag mitt liv.
Sedan får vi se om min kärlek en dag kan bli bara min:) Det får tiden utvisa.

Att bli styrd av andra människor är inte heller det min grej.Sen får drt göra ont i själ och hjärta en period.
Det kan ändå inte vara värre än ett liv i ovisshet och en berg och dalbana i tillvaron.

Ena dagen kärlekssånger och nästa dag total tystnad.
Inte min grej!

Jag anses av personen ifråga som otålig och krävande då jag efter snart ett år tycker att det borde hända någonting med tillvaron.
Vad som är värt att satsa på och göra de förändringar som är nödvändiga.

Må så vara!

Jag ser på vid sidan av när turbolensen fortsätter och låter berörda parter sköta sitt på det egna sättet.
Lägger mig inte i längre.

Kärlekens låga i mitt hjärta lever vidare.Jag har definitivt inte gett upp framtidsplanerna med denna man.

En dag är han kanske fri från bördornas bojor...eller inte!
Valet ligger hos honom.
Utan press ifrån mig.

Jag lever i ett vakum just nu med den biten och kämpar med tanken att leva utan honom i tillvaron.
Men som läget är nu så har jag inget val...turbolensen förgör mig och det vill jag inte utsätta mig för.
Så mycket hat och bitterhet som ligger i luften ikring honom ständigt.
Får mig att rysa!!

Att en människa orkar leva så och gör valet att leva kvar i detta...inte våga ta steget ut, våga sig på ett liv i kärlek och glädje.
Måste vara nåt jag missar....vad håller en kvar i sådant?
Inte är det kärlek....
Vad är starkare än kärlek??

Nåja...jag lägger inte mera kraft på att tänka över andras val i livet.
Jag lever i mitt och strukturerar om så jag fixar en vardag utan honom...det har jag ju klarat tidigare så det skall gå nu med.

Avvaktar i kulisserna:)

Ser fram emot veckan med det nya i arbetet.Lägger focus på det och alla nya människor jag kommer att möta.

Jättespännande!

Funderar idag på att åka till min husvagn, där den står uppställd utanför Eskilstuna.
Jag har ju inte sett den sedan lagningen av påkörningen och fuktskadan.

Först en träningsvända och den blir ganska snart fast klockan är lite.
Just nu straxt efter 5.

Jag har druckit mitt morgonkaffe.
Har mängder med levande ljus tända i sovrummet.
Känner mig sorgsen i hjärtat och längtar efter mannen jag älskar.
Men förlikar mig med tanken att han nu inte finns tillgänglig för mig.

Jag fyller mina dagar med liv och ser till att må bra:)
Den förmågan har jag utvecklat igenom åren då livet sällan gått den väg jag själv hoppats på.
Så det är bara att gilla läget i det jag leveri och göra det bästa av allt.

Det viktiga är att få må så bra som det bara går.

Vem vet vad livet har i beredskap.
Jag lever med öppet sinne och plockar till mig av all energipåfyllning som går att få:)

Jag har mina val och jag använder mig av den gåvan.