Det är någonting som jag alltid försöker tänka.
Även fast det kan vara svårt i stunder av sorg och smärta.

Man lär sig alltid någonting, utav andra människor.
Det gäller att ta till sig det som kan ge ett mervärde för det egna livet.

Något som jag lärt mig under det senaste året, är hur människor kan vara elaka och giriga...
Hur de vaktar på de egna intressena så hårt att omtanke och kärlek försvinner ut i periferin.

Allt blir bara en bitter kamp som ingen vinner utan alla förlorar i slutänden.
Ingen kan tänka sig att släppa efter och tänka sig tanken att låta någon gå ur kampen med lycka och välgång.
Striderna måste sluta i bitterhet....

Otäckt!

Vem vinner på detta och vad ger det för signaler till unga människor som lever nära, de bittra, stridande vuxna.

Varför kan man inte hjälpas åt?
Komma överens och sedan gå vidare i sitt eget liv och må bra utav resultatet.

Jag förstår inte...

Vaknade väldigt tidigt på min lediga dag.
Underligt att jag aldrig kan sova länge om mornarna.
Bloggade ur mig känslor och tankar först, till en stor kopp starkt kaffe.

Sedan på med träningsprylarna.
Musik i öronen och iväg.

Målet var 7 km och 7 km blev det men inte så snabbt som träningsprogrammet vill.
Jag ligger ju över en månad efter så det får bli som det blir.

Kan inte rusa på med tempot.
Hostade grymt efter passet...kom upp en massa bråte ur luftrören.

Kändes annars ganska bra.
Benen sega som sjutton men jag kämpade på.

Några minusgrader och vindstilla.
Halt överallt men jag hade broddar på mig så det gjorde inget.

Ägnade mig åt lite brygglöpning vid Ö mälarstrand.Så skönt för benen med träet.Lagom hårt underlag.

Kom hem igenomsvettig och törstig.
Hade glömt vattenflaskan hemma.
Körde lite styrketräning och rockring.
Sedan ett varmt bad efter stretch.

Ibland kan jag känna att jag vill för mycket i livet:)

Eller att jag söker något som inte finns...jag vet inte hur jag skall beskriva känslan.

Varje del av livet har liksom sin tjusning och som mitt liv är idag så ligger tjusningen i att våga prova på nya saker.
Utmana mig själv helt enkelt och framförallt se till att må bra och njuta av livet.

Där någonstans kommer tankarna in ...just om detta, att kanske vilja för mycket.

Att jag inte bara kan slå mig till ro i någonting utan bara söker vidare.

För igenom att våga saker, testa nytt så blir det mycket kämpande och ibland nederlag som suger musten ur mig fullkomligt ett tag.
Tar min energi på ett dåligt sätt och försätter mig i besvikelse och kanske rent av sorg.

Varför utsätter jag mig för detta?

Jag vet själv svaret och det är ett väldigt enkelt svar...Jag vill leva:)

Känna att jag klarar av saker och att de utmaningar som kommer längs min färd i livet är till för att antas.

Se bara nu när jag inom loppet av knappt ett år har bytt arbetsplats två gånger.
Första bytet var i ren nyfikenhet över det nya och lite exclusiva som visade sig vara en fasad som snabbt krackelerade.
Det behöver jag inte gå in på mer än så.Utagerat och borta.

Finns att läsa om i tidigare inlägg.

Nu är jag ju på ett stabilt och tryggt företag som självklart har sina fel och brister, som alla andra.
Men jag lever i känslan nu att ha landat i detta som känns hemma för mig.
Swebus...min trygghet och glädje.
Med ordentlig styrning och kollegor som är härliga:)

Det är inte bara ett arbete att vara bussförare på Swebus, det är en livsstil.
Framförallt när jag som nu är timanställd.

Första veckorna var slitiga..
Med influensa mitt i det nya arbetet och på det min flytt till Västerås.
Krafterna gick verkligen på sparlåga under flera veckor.
Jag kämpade mig slut varje dag och laddade batterierna i sömnens famn, för att sedan kämpa vidare nästa dag.

Mitt i detta också en oro i kärlekslivet och en turbolens som hette duga.

Det var mycket samtidigt ett tag och jag kämpade tappert på, med hoppet att det snart skall lugna ner sig och pusselbitarna skulle lägga sig tillrätta vartefter.

Det har de gjort:)
Jag bor bra, har fått in en liten Lovan in i mitt liv med stor livsgnista och krav på kärlek och omsorg, omtanke och mängder av kel.
Hon är verkligen ett energitillskott i mitt liv, min älskade lilla kattjej:)

Hon får mig lugnare också då jag vet att hemma väntar en liten varelse på mig som behöver mig och min närhet, kärlek och omvårdnad.

Vi är två, av livet sargade brudar som funnit varandra och går nu vidare på livets stig tillsammans.
Vi har stort utbyte av varandra.

Mitt arbete är min trygghet.
Där borde jag bara sitta och vara tillfreds med det jag uträttar, men icke heller:)
Jag söker mer utmaningar!

Nu i veckan, torsdag och fredag, skall jag åka till depå Uppsala och därifrån lära in linje 830 samt 835 som går från Uppsala till bla Arlanda, Cityterminalen i Stockholm, vidare Nyköping, Norrköping och Linköping.

Jag vill lära mig mera helt enkelt.
Utöka utbudet av körningar för att få en variation.

Ser på månaden som kommer, Mars månad att jag fått mycket körningar på Högskolebussen mellan Västerås och Eskilstuna.
För mig en linje som får mig att kräkas av tristess.

Den är inte min grej så jag känner att något måste göras för att jag inte skall behövs utsättas för detta i längden.Måste utöka mina vyer så Swebus kan använda mig till mera än detta tråk.

Det finns förare som trivs med dessa enformiga, händelselösa körningarna och då får de köra dessa.
Jag måste inte!

Självklart kör jag det nu och sköter jobbet exemplariskt...men jag trivs inte!
Är bara glad över att få timmar så jag kan leva och betala mina räkningar.

För mig gör det inget att jag behöver åka till Uppsala från Västerås.Det blir ju inte varje dag.
Kommer att kosta mera tid och även pengar men det tar jag:) just för att jag vill uppleva något mera än bara dessa turer som jag sitter på idag.

Arlandakörningarna älskar jag!
Fick jag dessa mera så skulle jag nog vara lugnare.
Men nu är det inte så.

Jag trivs väldigt bra i min andrahandslägenhet.Har fått den trivsam att bo i och håller hela tiden på med förbättringar.
Så skönt att ha ett eget hem och få stänga min egen dörr och bara vara.

Göra det jag vill och ladda batterierna för nya utmaningar:)

Nu i dagarna har turbolensen i kärlekslivet sugit musten ur mig fullständigt.
Mina drömmar har kraschat och jag inser mina begränsningar i hur mycket jag mäktar med i fråga om kaos i andras liv.

Har ställt mig vid sidan om, avvaktande utan inblandning.
Jag älskar denna man så grymt mycket och jag vill ha honom i mitt liv.
Men inte på de villkor som det bjöds på fram tills min hjärna fick soel och jag sa stopp.
Nu räcker den nedvärderande behandlingen utav mig som människa.

Att leva som ett andrahandsval är inte drömmen för någon.
Jag låter de inblandade sköta sitt på det egna sättet och jag mitt liv.
Sedan får vi se om min kärlek en dag kan bli bara min:) Det får tiden utvisa.

Att bli styrd av andra människor är inte heller det min grej.Sen får drt göra ont i själ och hjärta en period.
Det kan ändå inte vara värre än ett liv i ovisshet och en berg och dalbana i tillvaron.

Ena dagen kärlekssånger och nästa dag total tystnad.
Inte min grej!

Jag anses av personen ifråga som otålig och krävande då jag efter snart ett år tycker att det borde hända någonting med tillvaron.
Vad som är värt att satsa på och göra de förändringar som är nödvändiga.

Må så vara!

Jag ser på vid sidan av när turbolensen fortsätter och låter berörda parter sköta sitt på det egna sättet.
Lägger mig inte i längre.

Kärlekens låga i mitt hjärta lever vidare.Jag har definitivt inte gett upp framtidsplanerna med denna man.

En dag är han kanske fri från bördornas bojor...eller inte!
Valet ligger hos honom.
Utan press ifrån mig.

Jag lever i ett vakum just nu med den biten och kämpar med tanken att leva utan honom i tillvaron.
Men som läget är nu så har jag inget val...turbolensen förgör mig och det vill jag inte utsätta mig för.
Så mycket hat och bitterhet som ligger i luften ikring honom ständigt.
Får mig att rysa!!

Att en människa orkar leva så och gör valet att leva kvar i detta...inte våga ta steget ut, våga sig på ett liv i kärlek och glädje.
Måste vara nåt jag missar....vad håller en kvar i sådant?
Inte är det kärlek....
Vad är starkare än kärlek??

Nåja...jag lägger inte mera kraft på att tänka över andras val i livet.
Jag lever i mitt och strukturerar om så jag fixar en vardag utan honom...det har jag ju klarat tidigare så det skall gå nu med.

Avvaktar i kulisserna:)

Ser fram emot veckan med det nya i arbetet.Lägger focus på det och alla nya människor jag kommer att möta.

Jättespännande!

Funderar idag på att åka till min husvagn, där den står uppställd utanför Eskilstuna.
Jag har ju inte sett den sedan lagningen av påkörningen och fuktskadan.

Först en träningsvända och den blir ganska snart fast klockan är lite.
Just nu straxt efter 5.

Jag har druckit mitt morgonkaffe.
Har mängder med levande ljus tända i sovrummet.
Känner mig sorgsen i hjärtat och längtar efter mannen jag älskar.
Men förlikar mig med tanken att han nu inte finns tillgänglig för mig.

Jag fyller mina dagar med liv och ser till att må bra:)
Den förmågan har jag utvecklat igenom åren då livet sällan gått den väg jag själv hoppats på.
Så det är bara att gilla läget i det jag leveri och göra det bästa av allt.

Det viktiga är att få må så bra som det bara går.

Vem vet vad livet har i beredskap.
Jag lever med öppet sinne och plockar till mig av all energipåfyllning som går att få:)

Jag har mina val och jag använder mig av den gåvan.

Jag vill inte ge upp det jag tror på...det hjärtat känner!!

Just nu mår jag inte så bra...väljer bara att beskriva det så.

Kommer att lägga stor focus på mitt arbete, hälsan, träning och ta in så mycket positivt jag bara kan.

Tar först en dag i själslig vila och bara går igenom den chockartade men samtidigt självvalda förändringen i mitt liv.

Tro inte att jag ger upp:)

Nej...det finns inte på min karta.

Jag väljer en annan väg bara som känns lugnare och tryggare.
Orkar inte med den turbolens och det orimliga som krävs av mig.

Jag älskar och det djupt!
Det är inget jag ändrar på.

Framtiden visar vad som händer och i detta vilar jag.

Mitt liv är värt att kämpa för och det gör jag.
Ingen har rätten att komma med pekpinnar och tro sig kunna styra det.

Jag är en fredlig person och i det stannar jag:)

Har nu kört Högskolebussen mellan Västerås och Eskilstuna, två dagar i rad.
Hmmm....
Säkert en körning som passar många andra förare än mig.
Var urless igår kväll efter sista vändan!

Kan mycket väl tänka mig ha den då och då men inte 8 vändor på två dagar som det blev :)

Kontaktade min chef och vår personalplanerare som båda är härliga människor.
Vill lära mig mera inom Swebus.

Så under nästa vecka bär det iväg till Uppsala för att bli kompis med den depån och sedan lära mig körning från Uppsala till Cityterminalen och vidare Norrköping och även Linköping :)
Det skall bli jättespännande med den variationen.

Jag vill testa nya körningar för att vidga vyerna och hoppas även på att få lite körningar hos Axelssons till våren då det blir lite mera att göra.

Kör gärna beställningskörningar.

Var med en kollega/vän igår kväll och hämtade hem en buss och hjälpte till att städa ur den efter en beställningskörning.

Det är ett bra sätt att snabbt lära mig rutiner...att åka med och checka hur kollegorna jobbar.

Vill prova allt:)

Tyckar att det känns spännande och kul.Har absolut inget emot att utgå från annan depå och ha rast i andra städer.

Idag skall jag åka med "syrran" V på en kortare beställningskörning.
Sedan kommer hon över och fikar.
Vi har massor att prata om hon och jag.

Skulle egentligen haft vilodag från träning idag, men insåg att jag inte hinner träna imorgon pga arbetstiderna.

Så på med kaffet.
Roade mig med att spilla ut hälften på golvet, bredvid sängen när Lovan och jag busade:)
Gahh...det var bara att torka upp och skura så det inte luktar kaffe.

Överdraget till madrassen fick en stor fläck så den åkte av och i tvätten.

Kaffet i magen.Skrev lite på fb och kände efter hur min kropp och själ mådde idag.
Hade ingen vidare dag mentalt igår.
Kände mig som jag trampar vatten på vissa fronter i livet.

Mycket bättre idag efter att jag fått ett kort samtal med en människa jag tycker väldigt mycket om.

Syrran V ringde också och jag fick prata av mig.Älskar henne!

På med träningkläder till Lovans stora besvikelse.Hon ville gosa, busa och leka.

På med broddar då det snöade ymnigt och såg halt ut.
Musik i öronen och iväg.
Benen kändes sega då jag var ut igår och den totala stegmängden igår slutade på 13 tusen :)
Mycket bra!

Joggade lätt nedför gatan, mot Viksäng och vidare ner till Östermälarstrand.
Riktigt tungt i snön.
Kände hur jag kämpade för varje steg då foten halkade tillbaka lite var gång.

Blev liksom inget stöd i steget utan kraften försvann i intet.

Sprang på bryggorna som var snötäckta men skönare fäste på.
Sedan hemåt och det blev tufft, då vind och snöfall kom rakt i ansiktet på mig.
Nästan hela vägen hem från vattnet är det uppför och det sög bra i benen i snön.

Kämpade på rejält och tiden för passet blev uruselt, men det struntar jag i.

6 km blev det och kändes som 15 i benen:) Så tungt i snön!

Var helt färdig vid hemkomst och jätteglad över att ha tagit beslutet för träningspass just idag.

Stretch och dusch.
Frukost i soffan medans kroppen fick vila lite.

Straxt ladda om.
På med uniformen och en heldag på jobbet.
Ska gå till och från och det ger 3.5 km till idag.

Kommer köra dubbeldäckaren, högskolebussen.Så det blir mycket sitta idag.

För ett bra tag sedan utsattes en ung människa för oprovoserat våld i sitt eget hem.

Personen som genomförde våldshandlingen mår inte bra med sig själv och sitt liv.
Denna insikt gjorde att offret övervägde att inte göra en anmälan om detta.
Hon tyckte synd om människan som skadat henne, i hennes eget hem.

Sedan kom tankarna och funderingarna ikapp och hon insåg att det enda sättet för att få denna människa att sluta med sitt dåliga beteende, var helt enkelt att anmäla honom.

Så gjordes och det var bra då det tydlingen inte var första gången personen gått handgripligt tillväga i sin frustration över att det egna livet var i våldsam gungning.

Tiden gick och kvinnan som blivit utsatt, mådde allt sämre med tanken på att personen ifråga, kanske kunde göra något liknande igen då det även finns barn i familjen
Hon levde i en rädsla som tog på hennes krafter rejält.

Hon såg honom då och då...
För varje gång blev hennes känsla värre och värre.

För ett tag sedan kom så kallelsen till Tingsrätten och hon fylldes av fasa inför att behöva uppleva allt igen i minnet.
Behöva minnas hela händelsen som gjort så ont både fysiskt och psykiskt.

Allt kom upp till ytan igen och den dagen det så var dags att infinna sig på Tingsrätten så mådde hon fruktansvärt dåligt.

I dagens samhälle sker ju så mycket våldsbrott och olika former av misshandel, att hon hade svårt att tro på att denna människa skulle få någon som helst dom för sin gärning.

Det enda hon ville var att få personen ifråga stoppad från vidare gärningar och möjligheten att via detta få den hjälp han behöver för att få ordning på sitt liv.

Hon ville inte att någon mer skulle drabbas av hans nonchalanta beteende och fullkomliga okänslighet inför att skada en helt oskyldig människa.

Det var så att hon kunde skönja en form av kvinnoförakt, genom handlingen och även beteendet han haft efteråt då hon blödande fick hjälp av sina nära i hemmet.
Han hade varit uppkäftig och kylig.
Visade ingen som helst ånger över det han gjort.

Människan var avtrubbad fullständigt från medmänskliga känslor.
Riktigt farlig i mina ögon som utomstående.

Domen föll och det till fördel för kvinnan!
Helt fantastiskt.
Hon fick rättvisan upp på bordet och han får stå till svars för det som gjorts.

Villkorlig dom och dagsböter.

Kvinnan var så lättad efteråt då hon kände att, anmälan blev helt rätt väg att gå.
Nu skulle förövaren få en broms inför kommande handlingar och förhoppningsvis kan han få hjälp med att styra upp livet.

Allt sköttes på ett bra sätt och hon kan andas igen, vågar vara ute och leva, utan rädsla och oro.
För sig själv och för sin familj.

Bilden jag lagt ut är hemsk att se.
Denna unga kvinna finns mig så nära hjärtat det går att komma.

Allt detta har hon fått genomlida för att hon öppnade sitt hem för en medmänniska.

I min värld så fullständigt obegripligt hur en person kan ha ett sådant beteende, när han möts av godhet, vänskap och välvilja.....

Domen är rättvis!

Sådana människor behöver få hjälp och det hoppas vi nu på att han får