Nåt av det värsta uttrycken jag vet är Lilla vännen!
Det får mig att känna mig hjälplös och svag.
Jag brukar protestera när någon kallar mig för det.

Jag är varken hjälplös eller svag...även fast jag i stunden vädjade om hjälp från en vän.
Jag kände att jag behövde komma bort hemifrån ett par dagar och bara få krascha, prata, gråta och vara nere på botten av mig själv och kravla ett tag.
Det var inte önskvärt att ha mig där....

Återigen en dörr som slår igen i mitt ansikte.

Livet är toppen....så länge jag levererar så är alla glada och nöjda men när jag behöver någon...då är det ett vänligt Nej.

Precis vad jag behövde....

Det är ju sånt som bygger styrka...mig skickade det några pinnhål ännu längre ner.

Vänner...finns det sådana som är sanna?

Jag vet att jag kan landa hos min vän V men känner att det är inte det jag behöver just nu.

Kanske ska jag dra ut husvagnen någonstans.
Jag vet inte!!
Har inte råd med något hotell...annars vore det lösningen...bara komma bort ett tag!!

Pausar från det sociala ett tag...

Bloggen får bli min länk till omvärlden.
Känner att jag inte klarar mera inputs i mitt liv just nu.

Måste reda ut begreppen.

Vart står jag?
Vem är jag?
Vad vill jag?

Känner att benen slås undan för mig om och om igen och mitt egenvärde är fullständigt borttappat.

Tuffar på tomgång ett tag med den känslomässiga biten.

Satsar stenhårt på träning och jobbet.
Få kroppen i trim och ekonomin i balans.

Det får bli min meditation ett tag framöver...

Vaknade mitt i natten...genomsvettig och jätteledsen.
Min själ mår så fruktansvärt dåligt just nu av allt som sker ikring mig, så jag vet snart inte vart jag tar vägen.

Jag tycker att allt suger just nu!!
Precis allt!!

När livet börjar kännas i balans så inträffar någonting som rubbar helheten fullständigt.

Jag vill inte vara med längre....

Önskar att jag bara kunde släppa taget om allt och bara fly bort ett tag.
Ladda batterierna, gråta och bara hitta hem till mitt inre lugn igen.
Till glädjen och rofylldheten.

Jag kommer att stänga av mig själv helt känslomässigt under en tid.
Ägna tiden åt att träna så mycket jag bara orkar och förmår.
Riktigt pressa mig till det yttersta....trötta ut mig och stänga ute allt som bara suger.

Sköta mitt arbete.
Hemmet.

Finnas för min dotter och barnbarn vid behov.

Låta vattnet rinna under broarna...för jag orkar inte med mera!!!

Jag vill inte....

Faaan...livet kan inte vara menat att vara en enda jävla kamp ständigt!!

Det måste finnas en balans...

Jag går sönder....klarar inte att kämpa emot alla onda makter, människors illvilja och att ständigt komma i sista hand hos alla...

Jag orkar inte...

Vart är mitt värde?
Vad är det för fel på mig när jag inte duger??

Varför??

Vad är det jag missat??

Kunde under gårkvällen koppla bort de senaste dagarna, stundtals.

En mycket god vän till mig gav en hjälpande hand, med att för ett tag ta hand om förvaringen av saker, som jag avlägsnade från huset, där jag hade dessa kvar.
Sommardäck till min bil och förtältet till min älskade husvagn.

Såg till att dottern hade det bra innan jag med fullastad bil åkte hem.
Lastade ur en del in i min knökfulla källare.
Iklädd uniform mötte jag så vännen som hjälpte mig tömma bilen.

Fick mig en varm och innerlig, stärkande kram som jag kände ända in i själen hur väl menad den var.
Tårarna trängde fram i mina ögon och han kramade än hårdare.
Kände mig trygg och omhändetagen, det behöver även jag, fast jag är självgående i det mesta.

Sedan till jobbet.
Idag blev det lån av buss till min enda Arlandatur.
En Volvo som hör hemma på annan ort egentligen.

Blev lite stressad av allt nytt i den då jag inte riktigt har orken just nu för nya inputs.
Återigen trädde min fine vän in och hjälpte mig.
Han visade, vi provade, gick igenom hela bussen och med hans trygga, lugna beskrivning så satt allt i mitt huvud direkt:)
Han känner mig min gode vän.
Sedan många år tillbaks.

Återigen en varm kram att bära med mig under färden till Arlanda.

När det är jobbigt i livet så visar sig de sanna vännerna.Så även nu.

Telefonsamtal en stund senare inkom för att checka av att allt gick bra:)
Så rart!

Körningen var lugn och härlig.
Jag älskar ju mina Arlandaturer:)
Njuter så!
Önskar jag kunde få mera av dessa.
Nu i veckan är det återigen flera dagar med högskolekörning, som jag tycker är så själadödande.

Färden hemåt med goa kunder gick jättebra.Gillade bussen i mina händer.
Tack Leffe, för jag fick låna den:)

Ringde min dotter vid två tillfällen och hörde hur hon hade det.
Hon var inte ensam, det är av yttersta vikt!

Utbytte några meddelanden med min älskade.Skönt och se att han lever och har hälsan.
Saknar honom enormt!
Framförallt i stunder som nu när det hänt saker som känns riktigt svåra och jobbiga att bära.

Livet fortsätter trots allt framåt.
Huvudet går på högvarv, med tankar över hur jag skall kunna hjälpa mitt barn i det som hon nu går igenom.
Kan bara vara mamma och det hoppas jag räcker en bit på väg.

Hon är ju vuxen och fattar sina egna beslut men för mig känns det viktigt att finnas vid hennes sida.
Stötta och bära det hon själv inte orkar i stunden.

Bevakningen utav hennes säkerhet fortsätter.Jag litar inte på någonting i läget som råder.

När en människa som man trodde älskar sin fru och sin dotter, slår och sargar istället, så försvinner tilliten totalt.
Ingen har rätt att bära hand på någon annan!!
Allra minst den egna familjen.

Livet går vidare steg för steg...

Önskar att jag kunde ta över min dotters smärta ur hennes kropp och själ.Så hon får kraft och mod att fortsätta leva som den glada, goa och underbart vackra människa hon är.

Likaså att mitt barnbarn inte får bestående ärr av det inträffade.
Att Guds änglar vakar över dessa två...nu och för altid.

Det har varit lite mycket oro de senaste dagarna.
Om några timmar skall leendet fram i ansiktet igen och jobbet skall skötas.

Vänner jag har i mitt liv mår dåligt och kämpar med sitt.
Vi stöttar varandra i det som råder.

Mitt i detta lever hoppet om att det skall komma en vardag som fungerar för alla och envar.

Energin fylls inte på från något håll utan det är bara ett utflöde....

Längtar till slutet av April då jag tar min husvagn och far iväg neråt, över bron, till mitt älskade Öland.

Ladda batterierna....

Har sovit en orolig natt, efter allt som hänt.
Mina tjejer sover ännu tryggt på övervåningen.Hoppas de får sova ut ordentligt.
Båda är mentalt utmattade och behöver all sömn och återhämtning som går att få.

Gårdagen fick ett fint avslut då mina älsklingar från E-tuna, spenderade timmar med oss.
Det behövdes verkligen.

Detta gjorde att rädsla, ilska och frustration över situationen dämpades och sunda tankar började strömma fram i hjärnan.
Tankar över vettiga lösningar för alla parter.
Det som återstår, skapat av situationen är att allt kommer till en praktisk lösning.

Jag kommer själv inte att blanda mig i någonting av detta, utan värdet för mig är att min dotter och barnbarn mår bra.
Att inget ont händer dem.
Resten får de som vuxna reda ut själva.

Då verksamma instanser är inblandade i situationen, så litar jag på att det den vägen finns ett skyddsnät, en trygghet, en rättslig process att luta sig emot.

Mycket står på spel då det är barn med i bilden och detta inverkar på att allt sköts på ett bra sätt.
Detta litar jag till!!

Livet går vidare för alla parter.

Jag kommer att finnas som en vakande hand över de mina nära och kära.
Rycka ut vid behov...annars standby.

Handlingen förlåter jag aldrig!
Men det är något jag bär själv och drabbar ingen annan.
Jag är mor och mormor.

Idag har vi haft en mor och döttrareftermiddag/kväll.
Har nu varit två dygn hos min yngsta dotter, i ett läge som varit förvirrande och overkligt.

Vi åkte en snabbsväng till stan och såg till Lovan.Hon hade det bra.
Handlade lördagsgodis och återvände till huset.

På eftermiddagen kom så äldsta dottern med mitt yngsta barnbarn och det blev genast en lättare stämning, med de två små i focus.

Mycket bus och lek.
Vi fixade tacos och alla åt med stor aptit.

Mina busungar!

Älskar dem så det gör ont...

Jag hade ingen lust alls idag att ge mig ut i det plaskiga, snöglopp som bjöds denna Lördagsmorgon.

Valde att köra med trappträning i huset.

Denna trapp upp och ner.

50 gånger totalt.
Med avbrott för överkroppsövningar.
40 av tre olika varianter.
Kändes rejält överallt.

Svetten rann av trapplöpningen.
Sista vändorna sög ur benen ordentligt:)
Riktigt skoj att ta ut sig totalt.

Stretch, dusch och frukost på det.