Ända sedan i Fredags har jag bott hos min älskade dotter och lilla barnbarnet.
Sedan de återigen utsattes för våldshandlingar, av den person som stod dem närmast i livet.

All tillit och trygghet i dennes närhet är fullständigt bortblåst, sönderslaget och förintat.
Ingen av oss vågar lita på denna människas ord mera.

Jag hämtade hit min katt igår, ifrån min husvagn, där vi hade boat in oss.
Hon skulle inte behöva vara ensam där, då jag stannar i huset sålänge min dotter och barnbarn behöver beskydd.
På Lördag kör vi deras flytt till egen lägenhet och då kan jag släppa efter något på bevakningen.

Jag har nu varit ledig i två dagar från jobbet och den tiden har vi ägnat åt husvisning, städning, packning och en massa sysslor som är nödvändiga inför flytten härifrån.

Den tid som jag inte är i huset har vi hjälp av ett nätverk av vänner som finns bara några meter bort om det skulle behövas hjälp av något slag.
Känns tryggt då jag ändå har ett arbete att sköta och ett liv i övrigt också.

Igår var jag på egna underbara äventyr med älskad vän.
Då fanns grannarna som jour ifall något otryggt skedde.
Jag hade en fantastisk kväll/natt och kom hem till huset sent, somnade trygg och lycklig med mina tjejer i samma rum.

Det märks i stunder som denna, vilka som är riktiga vänner.
De sluter upp och finns till, beskyddar och vårdar.
Stödjer och hjälper i allt som behövs.

Imorgon får min dotter nycklarna till sin lägenhet och vi kan lite smått köra över saker dit.
En dörr att låsa om sig....härligt!

Det är fruktansvärt att behöva känna sådan otrygghet.
Jag vet själv hur det är...
Jag blev misshandlad då mitt första barn var bara 6 veckor gammal.
Jag levde i stor rädsla och otrygghet i närmare 2 år innan jag kunde landa i trygghet hos min X make.

Såren och ärren efter en sådan händelse tar åratal att läka.
Rädslan över att bli slagen hänger kvar länge, länge....
Jag kan tänka mig in i hur min dotter känner sig just nu.
Därför lämnar jag inte henne oskyddad.
Det finns alltid någon fysisk person till hands...dygnet runt.

Som förälder och mormor så är det en känsla av beskyddande tigerhona som kommer över mig.

Det tar kraft att vara närvarande ständigt och att känna sådan ilska inför våldet som nästlat sig in i vårt liv.
Blir en i vår familj slagen så drabbas vi alla, då vi håller ihop och skyddar, finns för varandra.

Vi engagerar oss!

När det sedan handlar om en person som varit en medlem i vår släkt, så känns det ännu värre.
Jag själv känner mig lurad....

Att någon som jag trott älskar mitt barn, har upprepade gånger, igenom åren slagit, kränkt och förbedrat henne.

Denne är en manipulerande obehaglig individ som jag hoppas slippa träffa någonsin mera!!!

Imorse efter att jag kört mitt lilla barnbarn till dagis åkte Ludde och jag ner till kanalen för en promenad i vårsolen.
Tog lite bilder på busjycken :)