Imorgon Torsdag, Kristi Himmelfärdsdag lämnar vi Öland för denna gång.
Vagn och tält blir självklart kvar.

På förmiddagen när det var isande kallt besökte vi Hornsstrand och dess härliga stenar och klippformationer.

Ludde basset hade jätteskoj och sprang som en tok på stranden:)
Likaså for lillan omkring, letade fina stenar och visade sin mor och mig.

Efter det besöket for vi åter till vagnen och åt lunch.
Kroppkakor med rårörda lingon, grädde.
Jag var jättetrött efter det så en tupplur i vagnen satt fint.
Satt fint med en stark kopp kaffe när jag vaknat.

Satte igång och gjorde rent husvagnen utvändigt.
Likaså hjälptes Camilla och jag åt att spänna tältstänger och stormlinor.
Allt blev sträckt och fint, stabilt och snyggt.

Packade en del inför morgondagen.
Tanken är att vi ska komma iväg så vi inte blir så sena hem.

Börjar känna nu att min själ börjar komma ikapp och mitt mående blir bättre för varje dag, här i mitt paradis på jorden.
Öland Kyrketorp..

Vaknade denna morgon med en skön känsla i kroppen.
Träningen som jag planerat fick vara..
Kände att jag behöver bara få vara mig några timmar.

Läste igenom den kommunikation jag haft inatt med en älskad vän och det känns både bra och lite förbryllande.

Hamnar osökt i tankar över hur det finns människor som lägger sådan oerhörd energi på att jäklas med andra...bla med sin egen partner..

I min värld har en sådan person väldigt mycket fritid som har den tiden och kraften/orken att bara ställa till det för andra människor.
Med någon som man säger sig älska och måna om.
Då ska man väl ändå se till dennes bästa och inte egotrippat bara stampa på och förstöra.

Satt jag i en relation med en person som inte längre ser sig ha någon framtid med mig, så skulle jag snarast släppa taget.Framförallt om detta redan pågått i åratal, att relationen inte fungerat, trots upprepade reparationer och försök till förändring.

Fast skillnaden med mig kan ju vara det att jag klarar bära mig själv.
Jag behöver inte en man för att ha ett liv, en identitet.
Jag har fullt upp ändå och en stark självkänsla.
Även fast den får sig snytingar då och då, så reser jag mig snabbt och hoppar på hästen igen.

En sådan person borde rimligtvis ta tag i sitt eget liv och göra något vettigt av det, istället för att försöka förgöra sin partner, förstöra för denne.
Hämnas, styra och ställa...

Osökt tycker jag synd om en sådan liten, svag människa.
Som måste ta till osjysta medel för att sko sig själv.
Frågan är också om denne mår bra i sitt agerande.
Vad blir vinsten?
Inte är det då någon chans att partnern gör någonting annat än bara hoppar av en sådan karusell av oegentligheter.

Att vara den parner som blir utsatt för detta kan inte vara lätt...
Vem vill leva med bråk och skäll i sitt liv ständigt.
Med vetskapen om att hur du än agerar så får du ett hugg i ryggen.
Tryggheten lyser med sin frånvaro..


Ibland har jag en önskan att kunna fly från min egen hjärnverksamhet:)
Stänga av och bara låta tiden gå...
Men det är svårt.
Framförallt när jag har med människor av en speciell sort att göra.
Där jag efter ett tags studerande ser ett mönster i ageranden.
Ser det energiutflöde som jag kan känna är så fruktansvärt onödig.

Ta tag i det egna Jaget....
Lägg det som första punkt i agendan!

Själv kämpar jag med mitt just nu...efter att ha kommit vilse inom mig själv, genom allt som skett runtomkring det senaste halvåret...kanske ännu längre tid tillbaka.

Jag vill leva fullt ut och må bra.
Känna att jag är trygg i mig själv och att mina nära får leva trygga.

Just nu har jag min dotter och lillan under mina vingars beskydd.
Vilket har pågått ett tag.
Straxt åker vi hem från vårt paradis och jag skall åter till mitt arbete.
Då begränsas tiden för att finnas för de mina..

Som vår vän sade härom dagen innan han åkte hem till sitt...
Som vuxen har man det egna ansvaret för sitt liv...
Ja det vet jag...men när den personen är ens eget barn så är iallafall jag beredd att bära, sålänge jag mäktar med.

Skuldkänslorna över att min dotter farit illa har jag lyckats bearbeta och lägga bakom.

Den biten där jag anklagade mig själv för att ha varit så blind, att jag inte märkt att hon blivit fysiskt och psykiskt misshandlad, under flera års tid av sin livskamrat.

Att denne var en speciell, lynnig och impulsiv person, det visste jag.
Men inte att det resulterade i fysiska slag och utövande av verbal misshandel och förnedring.

Inte ens i stunder som dessa, får jag tankar av hämdlystnad....tänker på det förra jag skrev om parnern som vägrar släppa greppet, utan kör vidare med sitt giriga hämdlystna agerande.

Vad hjälper hämd??
Inte ett dugg...
Det jag valt att göra är att beskydda..
Vaka över min avkomma och agera utifrån det.
Försöka bygga upp hennes styrka och tron på sig själv.

Som sagt...om hjärnan gick att stänga av ibland:)

Tiden får gå...
Allt kommer att ordna sig, det vet jag.
Var sak har sin tid och inget går att skynda på.
Jag hoppas bara att insikten infinner sig npgon gång...då det är hög tid att bara gå vidare...släppa taget och skapa något eget, hållbart och tryggt.

Ingen kan leva igenom en annan människa och tro att det håller i längden.
Ingen skall låta sig styras av någon annans vilja, för att i stunden få lite andrum.
Det räcker inte för att få ett fullvärdigt liv.

Livet pågår just nu...hela tiden!
Gör det bästa av det, det är den största gåvan du kan ge dig själv och din omgivning.
Se till att må bra!