Mina självvalda ensamma dagar vid min älskade husvagn börjar ge resultat inombords.

Har känt ett tag att jag rusat långt före min själ i livet...den hängde långt efter.
Nu börjar själen hinna ifatt och lugnet lägger sig inom mig.

Idag efter min vandring längs havet i tre timmar, så bjöd jag mig själv på en välbehövlig, sen frukost.
Satt ute i förtältet, såg ut över himmel och hav.

Bytte så om till bikini, tog fram solstolen och satte mig för att må gott i solen.

Blåste kyligt.
Flyttade bilen så den skärmade av blåsten :)
Blev riktigt skönt.

Senare efter en sen lunch unnade jag mig en tupplur i husvagnen.

Har flera gånger denna dag, då jag varit ute och gjort något,har jag haft nära besök av en stor humla.
När jag solade satte den sig alldeles vid mitt huvud.
Vid två tillfällen...den flög iväg och återkom, satte sig ner igen, alldeles intill mitt huvud och bara satt där.
Som om den ville något..

Under grannens tältgolv bor en liten kaninunge :)
En kvick liten sötnos med korta öron och en vit svanstuss.
Försöker få bilder på den men det är svårt.
Närmar jag mig så skuttar den snabbt in under golvet.

Härligt med dessa djur och insekter som rör sig i min närhet.
Igår såg jag en vacker kopparorm bakom husvagnen...så blank och elegant.
Jag älskar ormar!

Känner hur jag landar mer och mer i mig själv denna resa.
Verkligen välbehövligt.
Tempot har varit grymt ett tag...

Diskade och tömde toan i servicehuset.
Gick över och pratade med min vän Micke en stund.
Han njuter också av naturen och havet, samt fågelskådning.
Han trivs med sin ensamhet han med.

Just nu ligger jag i min bädd.
Tänker på min älskade och längtar efter honom.
Känner ett lugn med vårt efter ord han levererade mig igår, som gav mig trygghet som jag behöver.
Jag vilar i det och mår bra.

Tänker på min dotter som kämpar med sitt...hon är stark!

Straxt släcker jag lampan och låter sömntåget ta med mig...

På Lördag är det dags för Göteborgsvarvet och jag kommer inte att stå på startlinjen.
Måste ställa in pga alldeles för lite träning.

Influensan som jag fick i December knäckte mig fullständigt och min träning var noll i 7 veckor.

Har än idag...i Maj månad, sviter i halsen efter att jag hostade i 6 veckor.Får rejäla, otäcka, kvävande hostattacker och det kommer upp något ur luftvägarna.

Sedan har jag försökt komma igång.
Funkar några dagar och sedan har långa arbetsdagar och annat i livet kommit ivägen.

Har också haft stora problem hela vintern/våren med höger lårmuskel som krampat och bråkat.
Stundtals så ont att jag fått lov att äta värkmedicin och avstå helt från ansträngning av låret.

Så resultat har blivit att min träning gått helt åt skogen.

Nya tag nästa säsong...

Något är knas i min kropp också då jag har så ont i lederna stundtals...
Ska köpa magnesium.
Kan vara brist på det.

Ett bra sätt för mig att rensa och sortera tankar, är att ge mig ut och gå.
Bara gå, kilometer efter kilometer.

Detta tillämpade jag denna Torsdagsmorgon här på Öland, i Bödabukten.
Vattenflaska med och sedan var det bara att traska på.

Huvudet var fullt av tankar, känslor som behövde sorteras upp och komma iordning inom mig.
Havet låg så vackert med en molnig himmel ovanför den första timmen.

Sedan skingrades molnen och det blev vackert solsken.
Stranden är på sina stället väldigt ansatt av havets vågor.
Urgrävt längs sträckor på några hundra meter.

Såg spår efter små kaninungar :) så små och gulliga.
Lade ut korken från min vattenflaska för att visa hur små spåren var...

Plockade några stenar som fick bli symboler för min meditativa vandring.

Det lustiga var att när jag började tänka på vissa ord ...som tex Tro
så gick tankarna genast över på att tro på allt som sker.
Min Gudstro, tron på mina medmänniskor som fått sig en knäck nyligen.

Sedan ordet Hopp...
Jag lever ständigt i hoppet om att allt kommer lösa sig i slutänden.
Även då det ser dystert ut och allt hopar sig runt ikring, så finns alltid hoppet kvar.
Att allt kommer falla på sina platser, till det bästa.

Sedan det största ordet ...Kärlek
När jag gick där och funderade över kärlekens vägar, hur det bara kommer in en människa in i ens liv, som var tänkt att stanna ett tag för kul skull i stort sett.
Ömsesidig njutning i livet ...
Detta utvecklades ganska snart till stark kärlek, som bara djupnar vartefter tiden går.

När jag tänkte på dessa tre ord Tro Hopp Kärlek ...samtidigt som jag hittade vackra stenar, så låg där i sanden en ihoptryckt tuschpenna.

Jag såg bilden klar direkt.

Som ett minne från denna själavandring som pågick i tre timmar.
13 km blev sträckan jag gick i rent meditativt syfte, så föddes tre stenar med orden, skrivna med pennan jag hittat.

Kärleksstenen ser verkligen annorlunda ut :)
Med en avsats...
Ett trappsteg upp längs den vandring jag befinner mig i längs kärlekens stig.
Inget är enkelt och varför skulle det vara det...

Många tankar klarnade under min vandring...det känns bra!
Ett lugn har lagt sig inom mig.

Med orden Tro Hopp och Kärlek med mig i bakfickan, har min kärlek till livet, till min älskade och den väg vi vandrar...stärkts oerhört.

Havet har en fantastisk inverkan på mig.Bruset från vågorna, glittret i vattnet, den vackra himlen, vita sanden under mina bara fötter.

Vaknade denna Torsdagsmorgon med en känsla av frid inom mig.
Gårkvällens sorg och gråt, i saknad efter min katt Titti, gjorde att någonting inom mig lossnade.

En knut av sorg som löstes upp.
Behövde gråta, vara riktigt ledsen och bara släppa ut allt tryck som låg inombords.

Min älskade fick också känna av min sista del av frustrationen, sorgen och förtvivlan jag burit på ett bra tag.
Han är ingen daltare utan skrev ord till mig som fick mig att tänka till.
Att jag måste ha tillit till allt som sker....det kommer ordna sig.

Det fick mig att se saker på ett annorlunda sätt.Att lägga bort tankar som försöker göra illa mig och sarga själen.
Det finns människor som gärna har hand om den biten :) att komma åt min glädje, livsvilja och självförtroende.
Så jag behöver inte göra det på mig själv.

Jag är bra som jag är :)
Duger som den jag är!

Där står jag nu.
Bearbetningen av mig själv har börjat och det med ett rejält kliv på en gång.
Bra det...vill inte älta tankar utan låta den komma och gå, utan att stanna om jag själv inte vill utveckla dem till något i min egen tillvaro.

Gråten efter Titti var garanterat även gråt över allt som hänt mitt barn och barnbarn.
Skönt att släppa ut det!

Vet att jag på Söndag kommer att åka hem som en mycket starkare person härifrån Öland.
Bygger på mig själv hela tiden.

Om en stund, när kaffet är urdrucket, ska jag ge mig ut på en vandring längs havet.
Inte tänkt som något träningspass utan helt enkelt ett möte mellan havet och min egen själ.
Kommer släppa allt fritt och bara känna in hur jag vill ha mitt liv, min framtid.

Ställa frågor till mig själv...vad är det jag vill?
Vad får mig att må bra?
Vilka människor behöver jag i mitt liv för att fortsätta min vandring framåt, i utvecklingen av mig själv.

Jag vägrar stå stilla i tillvaron.
Livet är alldeles för kort för att jag skall hålla mig stilla, allt för långa stunder.
Jag vill uppleva saker, jag vill älska och njuta, må bra och trivas i det jag håller på med.

De människor som då finns ikring mig, behöver på något sätt vara delaktiga och förstående i mina val.

Jag är en udda figur :)
Gillar inte ramar och normer om de inte passar mig.
Tycker om ordning och struktur, i ett kaos om så är.
Blir livet för rörigt så mår jag inte bra.

Jag tycker inte om bråk och intriger, vrede som tar kraft och förstör.

Jag vill leva i glädje och galen humor :) Tillit till min älskade, utforskande och testande på olika områden, tillsammans.
Mitt eget liv vill jag ha fyllt av känslan att jag har ett värde i det jag företar mig.
Mina barn och barnbarn är de som rent naturligt finns närmast mitt hjärta, i ett eget rum där inget tar sig igen.

Det rummet har jag precis tömt av på tre personer.
I det rummet finns också fem personer som är lite av skuggfigurer i min tillvaro.
De finns när det passar dem och det lever jag i.
Jag kan inte påverka allt och jag har heller inte orken att kämpa med något jag inte rår över längre, har inte gjort på många år.
Saknaden finns ständigt men den gör inte längre ont som den gjorde under många år.
Jag har lärt mig leva i det.
Allt har en mening och därefter lever jag.

Lägger min energi där den får ett värde, både för dem och mig själv.

Nu väntar min vandring....