Så konstig känsla inom mig idag.
Känns så overkligt allting.

Ena dagen är jag pigg, glad och jobbar för fullt.Trivs och gläds åt allt som sker.

Nu ligger jag i soffan med värk i rygg och nacke.Hjärnan fylld av frågor och tankar.Huvudvärk och en känsla av tomhet inombords.
Får inte/kan inte jobba.
Det som jag älskar är inte tillgängligt just nu.

Jag är jättetrött!
Behöver kontakta försäkringsbolaget om min stackars skadade bil.
Sen behöver den in på verkstad.
Jag kommer stå utan bil troligtvis ett tag.
Hur tar jag mig till jobbet i Uppsala då?

Det måste skrivas försäkringspapper då detta var resa till jobbet som olyckan skedde.

Varför kan det inte bara vara lite lugnt ett tag??
Jag vill bara leva och må bra....
Hur svårt ska det vara

Min lilla sambo och livskamrat Lovan, som jag adopterade i Februari från ett katthem i Västerås, har ju inte riktigt varit nöjd med sin tillvaro hos mig.

Först var hon rädd och gömde sig.
Sedan började hon kissa i min säng.
Likaså på en matta i köket som jag fick lov att kasta bort.

Hon har stundtals sådan stress inombords att hon bara springer omkring och skriker.
Rusar omkring och låter sig inte lugnas på något vis.

Jag har haft tålamod med allt då jag inte vet vad det är för trauman hon genomgått, innan hon blev hittad på E18 av polisen förra året.
Då var hon bara en kattunge.

Idag åkte jag och köpte en sak som jag hört talas om.
En dosa att koppla i vägguttaget med en flaska feromoner påkopplad.
Den utsöndrar lugnande ut i luften i rummen.

Vi får se vad som händer om detta kan hjälpa min lilla tjej att komma till ro.
Redan ett par timmar senare låg hon avslappnad på golvet, trots en massa ljud utifrån, när balkongdörren stod öppen.

Hon kom och lade sig hos mig i soffan och tillät sig bli kelad, kliad och klappad utan att hela tiden vilja därifrån.
Spann så det dånade.

Just nu ligger hon under rumsbordet nöjd och spinner.
Hoppas det är denna effekt som blir utav medlet.
Flaskan räcker i 30 dagar så det blir intressant att se hur detta fortlöper.

Min önskan är att hon ska kunna sova hos mig och att sovrummet också är hennes tillhåll.
Nu är dörren stängd dit ständigt.

Jag gör allt för att Lovan och jag ska få ett bra liv tillsammans.
Provar detta...hoppas!!

Igår kväll då jag kommit hem från jobbet och kunde varva ner så kände jag hur ont det gjorde i nacke och delar av ryggen.
Hugg mellan skulderbladen och nacken ömmade, stelt och konstigt.

Ringde 1177 för rådgivning och där kom direktivet att genast åka till akuten.
Så det gjorde jag.
Gick dit, bor ju så nära.
Gå kunde jag fast det gjorde ont, det var sämre med sitta.

Kom i stort sett genast in och på med stödkrage.
Blodtrycket låg högt och det var visst förståerligt efter sådan upplevelse och dag.

Väntade ca 1 1/2 timme på läkare och han bedömde rätt snart att röntgen inte var nödvändig.
Jag hade sträckt ryggen och nacken vid sidoknycken då bilen for rycktes omkring.
Sedan säkert överansträngt den hela dagen, spänt den då jag körde bussen.

Det var skönt att få det konstaterat att inget var värre.
Ont lik förbannat!

Två veckors sjukintyg och promenad hem.Var jättetrött men svårt att sova.
Hjärnan spann i händelsen och det blev morgontimmar innan jag somnade utmattad.

Läkaren tyckte att jag skulle vila upp mig minst en vecka efter en sådan händelse.
Inte utsätta rygg och nacke för nåt innan det slutade göra ont.

Igår Söndag...Mors dag.

Jag var på väg till mitt arbete i Uppsala.Körde längs väg 55 och på den två/ett del som är i början, från Enköping sett. 100 sträckan.

Ser en traktor med en liten bil bakom den längre fram, på den tvåfiliga delen.
Lägger mig i vänster fil för att passera båda fordonen då plötsligt den lilla blå bilen svänger ut framför mig utan att blinka eller på nåt vis visa sin avsikt.

Jag bromsar, skriker och väjer undan mot vänster, vajerräcket.
Känner hur jag träffas av den andra bilen och kämpar för att inte köra in i räcket.
Får då kast på bilen och den slänger fram och tillbaks över vägbanan i häftiga ryck.
Lyckas parera upp allting och den andra bilen har inte reagerat alls utan bara kör vidare.
Jag kör efter och försöker få den att stanna.
Blinkar och blinkar men ingen reaktion, den bara kör vidare.
Allt detta sker så snabbt, på några få sekunder kan jag tänka...

Krafterna lämnar min kropp och jag börjar skaka så jag måste stanna bilen.
Står en stund och tårarna rinner och jag skakar som ett asplöv i hela kroppen.
Kliver ur för att se hur stor skadan blivit då jag kände att det ändå gick bra...jag hann ju få undan min bil så bra innan smällen.
Det kunde ha blivit en rejäl olycka med flera inblandade.

Benen bar knappt då jag steg ur.
Såg den blå bilen försvinna i fjärran och trafiken rusade förbi mig i full fart.

Att ingen stannade och kollade hur det var med mig?
De måste ju ha sett hur jag bromsade och fick kasten på bilen.

Inspekterade bilen och såg att höger framskärm fått smällen.
Blev jätteledsen...hela tiden skakande i kroppen.Tårarna rann och jag svor så det osade svavel...

Tankarna for i mitt huvud.
Jobbet...polisen...skulle jag försöka köra ikapp den blå bilen..
Måste ringa Trafikledningen..måste köra vidare till jobbet.
Jag skulle ju snart börja köra min tjänst. Köra min buss...
Från Uppsala till Stockholm Cityterminalen och vidare Norrköping.

Klev i bilen och körde vidare.
Skakade utan att jag fick hejd på det..
Ringde Trafikledningen och berättade vad som hänt och fick där svaret att det var viktigast att jag klarat mig och att en bil kan man laga.
Den skulle jag inte tänka på i stunden...

Jag skulle ringa igen när jag kom till depån så vi då såg hur jag mådde.
Avslutade samtalet och jag kände att min hjärna inte tänkte sunda tankar.
Jag måste till jobbet till varje pris..köra mitt pass, det fanns ju ingen att ta ut och ersätta mig.
Kunder skulle bli standsatta bara för att jag var en vekling och inte kunde köra....det var mina tankar i stunden.

Ringde 112 och blev kopplad till en jättetrevlig kvinna hos polisen.
Berättade allt och hon fick mig att stanna bilen igen då hon hörde att jag var i chock.
Samtalen med henne blev flera och lika med Trafikledningen och allt resulterade i att jag bara stängde ner alla känslorna inom mig.

Polisen skulle kommit ut till mig på depån för att göra en bedömning av mitt mående och se skadorna på bilen.Det blev inte så...något viktigare hände och de fick lov att rycka ut på det istället.

Tog min buss och körde min arbetsdag.Tog på mig ansvaret för mitt arbete till Trafikledningens stora glädje.Det fanns ju ingen som kunde ersätta mig.
Vilade på rasten i Norrköping.
Åt tabletter mot huvudvärken som hotade spränga min skalle.
Förträngde det inträffade och hade full focus på att genomföra mitt arbete.
Mitt mål var att göra allt perfekt och ingen skulle märka vad jag genomlevt under morgonen.
Lyckades jättebra!

Körde i Söndagsrusning i Stockholm.
En hel del kunder.
Olyckor i Stockholmstrafiken berörde mig inte...jag var helt avtrubbad från sånt, bara skötte mitt.

Allt kom över mig när jag parkerat bussen på kvällen och gick till depån.
Krafterna lämnade min kropp.
Jag kände hur ont jag hade i rygg och nacke...för att inte tala om huvudvärken.
Alvedon och Ipren hade hjälpt mig igenom dagen.
Likaså full focus på trafiken och mina kunder.
Tankarna hos mina barn och barnbarn och min älskade.
Kände att jag verkligen skulle behövt honom då jag anlände hem.
Men det gick ju inte!
Han har ju sina problem att tampas med.

Kvällen som följde får bli i ett nytt inlägg.Natten blev lång...

Vilken Mors Dag....

Skadorna på min bil blev inte stora...men skadorna inombords desto värre.
Det kunde ha slutat riktigt illa detta om jag inte haft änglavakt och varit så proffsig förare.
Riktigt illa...