Jag har stängt in mig på mitt rum, här på hotellet i Lido di Jesolo.

Jag är arg och ledsen, på mig själv och på att jag inte klarar denna resa, utan att känna mig liten och misslyckad.

Varför har jag sådana enorma krav på mig själv?
Att jag måste prestera till 100% för att själv vara nöjd och glad över det jag gjort.

Just nu skulle jag bara vilja krypa in i min älskades famn och låta tårarna rinna....det gör de ändå..
Han har hjälpt mig i text så gott han förmådde då han förstod att jag är på väg att tappa tron på min egen förmåga här..

Känner mig ensam och misslyckad.

Det som jag såg fram emot så länge...som jag förberett mig för mentalt, blev inte alls som jag trodde.

Jag har inte förmågan att ta för mig i detta intensiva land!
Låter mig köras över att dessa hektiska människor som lever här.

Jag har blivit en grå tyst mus här, jämfört mot hemma där jag glöder och skrattar, bjuder på mig själv och tar för mig.
Framförallt när jag jobbar.

Här är jag bara i vägen med våran stora fina buss.
Vi blir bortkörda av polisen, utskällda av bilister.
Vänlighet i trafiken existerar inte här.
För mig är detta en chock.

Det lugna svenska/finska inom mig har inget värde här.Det blir nedtrampat och bortkastat.
Min vänlighet är skrämd till tystnad istället.

Få butiker jag varit in i har expediten ens svarat på min hälsning.
I matvarubutiker har jag fått frågor i kassan som jag inte förstått och då svarat på engelska...att jag inte förstår.
Mötts då av ännu mera italienska, irriterat och följt av huvudskakningar.

Måste jag kunna Italienska för att få bli vänligt bemött?

Jag vill inte börja gestikulera, gorma och tuta när jag kör min buss.
Vill bara komma fram som alla andra...men det tar lite längre tid då mitt ekipage är 4 meter högt och 14 meter långt.
Jag kan inte rusa fram som bilisterna gör här.

Har sett några linjebussar här i Jesolo och de kör som galningar...
Vräker sig fram överallt.

Jag kan inte göra så med våran stora buss.Den tar plats!
Den platsen tillåts jag inte ta utan trängs undan, gång på gång och detta har medfört skador på mitt fordon.

Skador som gör mig så förbaskat ledsen och besviken...
För jag är inte sån som kör sönder mitt arbetsredskap.

Mitt självförtroende är i botten!
Totalt körd så lågt ner att jag mår pyton.

Vill bara härifrån...över gränsen till Österrike och Tyskland.
Där känns jag mera välkommen med mitt vänliga sätt.

Autobahn kräver sitt och där gillar jag att köra.
Det är ett högt tempo men det gör mig inget.
Där ligger vi för att bränna mil.

Full uppmärksamhet och koncentration krävs.Det har jag inget problem med.

Men detta röriga, hektiska, irriterade och ilskna som råder här och nu, det fixar jag inte!

Ikväll ska jag köra här igen..fasar för det!
Hur mycket ilska kommer jag att möta...
Hur känner jag mig inatt när jobbet är klart.

Det är tidigt upp imorgon och vi ska lasta allt för att komma iväg härifrån vid 9 tiden.
Jag behöver inte köra...det tar kollegan första timmarna.

Hoppas vi hinner ut ur Italien innan jag ska ratta igen.

Jag vill aldrig mera åka hit igen!!
Det utsätter jag inte mig för.

Varför skulle jag?

Som min älskling skrev till mig...
För att fixa köra här måste man gå in i sin egen bubbla.
Det kan inte jag....
Jag vill ha samarbete i trafiken.
Inte hetsk ilska och tutningar

Gänget som vi kört hit, till Italien, Lido är ett härligt gäng.

Så duktiga att spela och sjunga så det jag får gåshud varje gång som de kommer marscherande med den svenska fanan i fören.

Det samlas folk längs med deras färdväg och vid scenen som de sedan intar och fortsätter spela.

Tufft gjort att ha med all utrustning i bussen, bära ut och rigga upp.
Sedan snabbt plocka ihop och lasta in igen.

Detta har tjejerna och killarna, lärare och föräldrar gjort nu i en veckas tid.
Varje dag!

Beundrar dem alla för sin glöd och entusiasm.

Börjar lessna på tillvaron här.
Torsdagen tillbringade jag efter frukost på stranden.

Solade i blåsten och det resulterade i att jag brände magen och låren.
Kände inte hur solen tog i blåsten.

Badade bara en gång då det gick så höga vågor att det var röd flagg.
Tog mig gokaffe och en glass.

Kom till rummet vid halv 2 tiden.
Tog en dusch...
Det var där jag kände vart solen tagit någonstans under mina timmar på stranden.
Smorde in mig med kylande balsam.
Kändes bättre.

Låg och sov i 1 1/2 timme.Jätteskönt att kunna bara koppla av och vila.
Denny körde morgonens körning.
Hans ramtid blev för lång så det fick bli att jag ryckte in för att avsluta kvällens körning.

Den gick till övre delen av Lido.
All utrustning ut och sedan kördes gänget en bit bort för att marschera till scenen.
Denny körde detta.
Spelning och ilastning av allt igen.
Tog ca 2 1/2 timme.

Jag körde åter till hotellet och släppte av.Kom åt en liten kort stolpe vid en sväng, utanför en restaurang, en bil felparkerad och svår att få flytta på sig.
Märkte inte stolpen fast vi var så många på bussen.
Blev en skada på stripsen på bussen.

Så förbannat trångt så det var nätt och jämt att jag kunde ta svängen sedan.
Jag är jätteless på detta nu!!
Inte vettigt att framföra så stort och långt fordon på dessa gator...

Sedan att ingen kan hjälpa till utan de står och glor som ett rymdskepp landar framför deras ögon.
Igår kunde gott någon på bussen hjälpt mig titta också.
Förstår att alla är trötta och inte orkar bry sig...
Det tar på oss alla med den intensiva värmen.
Klibbigt och kvalmigt!

Att inte kunna ta mig fram ordentligt knäcker mitt självförtroende för körningen.
Ingenstans här är vi välkomna utan bara i vägen.

Jag vill Aldrig hit igen!!
Nu har jag provat detta och fixar inte det ilskna tempot och ständiga oväsendet.
Detta var min första utlandsresa och jag hoppas inte skadorna avskräcker från att anlita mig till andra körningar.

Aldrig Italien igen!
Det är jag klar med.
Jag vill köra där människor är vänliga och hjälpsamma.
Vår buss är ingen fiende..
Jösses!!
Grabbarna och tjejerna upptäder gratis på många ställen och det är väldigt uppskattat.
Men bussen får inte existera.

Åkte en extra vända i Lido för att stärka mitt självförtroende för körningen.

Parkerade för natten och cyklade tillbaka till hotellet.
Nästan midnatt när jag kom till rummet, trött och genomsvettig.
Tog en dusch och lade mig..

Absolut inte nöjd med min insats denna dag.

Jag vill hem!!!