Lördagen har varit riktigt jobbig.
Vaknade ju alldeles för tidigt...först av Jehovasnubbar vid dörren, bara 2 timmar efter jag somnat och sedan av att det var sånt liv överallt.

Uppe vid lunchtid fast jag lagt mig vid 8 tiden.Galet trött och alldeles grå i ansiktet gick jag upp.
Kände att jag skulle behövt krypa ihop i min kärestas famn...

Försökte kommunicera med honom och det var kört då denne var upptagen med sitt.
Kände mig bara totalt ensam och övergiven, med hjärnan i brand av trötthet.Behövde prata, få svar och råd...

Vansinniga tankar dök upp och i min värld var jag själv inte värd ett ruttet lingon.
Tog en dusch och försökte focusera hjärnan.
Det var som att den var full med tomma hål och i dessa hål fylldes det upp med sånt som ville mig ont.
Jag ville ställa mig upp och bara skrika...men kunde inte.
Tårarna rann och jag stod bara mitt på hallgolvet och snyftade förtvivlat, hjälplöst och ville bara försvinna.
Bort från plågan i mitt huvud...

Jag trodde ett tag att jag höll på att mista förståndet.

Fick så meddelande från min älskade och han kommenderade mig att sova.
Det märktes tydligt hur irriterad han var på mig.
Han hade sitt liv och sina problem

Bestämde mig i stunden direkt att ta tag i mitt problem.
Kunde ju inte lägga något på honom av detta som var mitt skit, som jag själv tillåtit knäcka mig.
Kunde inte sitta där och vänta på att få en famn att bara vara i...för den fanns ju inte för mig

Jag måste få sova på nåt vis.
Kände tidspressen till nästa körpass.
Tidigt måndag morgon måste jag iväg till Uppsala igen...
Hur skulle jag hinna sova...

Ringde vår Trafikledning och pratade med kollega där och hon förstod mig direkt.
Vi hade ett gott samtal och jag fick verkligen säga det som behövde komma ut ur mig..
Som hon sade efter ett tag..
Jag hade rejäla problem och allt som skedde i min kropp och hjärna nu var bara sömnbrist....allt hade blivit en ohållbar stress.All smärta i kroppen var varningsklockor.
Bromsar som drogs åt...
Som jag dessutom stod helt ensam i.
Jag behövde någon att prata med, inte bära ensam.

Vi kom överens om att lägga mig sjuk på Måndag så jag fick möjlighet att få hjälp.
Prata med min chef och hitta en balans igen då hela min kropp och själ skrek efter sömn.
Återhämtning.
Allt var trasigt och vridet helt fel.

Satte mig och tårarna bara rann...kunde inte hejda dem.
Jag som stöttade andra och bar problem åt olika håll åt andra....satt nu själv och grät av förtvivlan och trötthet.

Skyhög vilopuls....kände hjärtslagen dunkande i tinningarna.

Ett steg i taget måste jag nu tillbaks till ruta 1 igen.
Hitta sömnen...få den vila jag måste ha.
Kände också att jag behövde prata..om allt som rörde sig i min hjärna.Få svar på frågor och finna svar på de konstiga tankar jag bar.

Tankar som alla var till ondo för mig själv. Som sög energi ifrån mig till ingen nytta.

Åkte till min dotter i Etuna efter telefonsamtal med henne.
Hon är Beteendevetare.
Lyxigt med en utbildad i familjen som dessutom känner mig så väl.

Hennes första fråga blev...
Mamma! Varför utsätter du dig för detta?
Varför kör du dig i botten?

Samma fråga har jag ställt mig tidigare under nätterna jag suttit och jobbat.
Vad driver mig till detta kämpande?
Varför är jag inte snällare mot mig själv?

Straffar jag mig själv eller? Och i såfall varför?

Varför kan jag inte sätta mig på ett jobb som bara ger mig pengarna jag behöver och sedan bara låta resten vara.

Jag vet svaret:

Jag vill känna att jag gör något bra, av värde för mig och andra.
Jag har svårt att säga nej när väl bollen är i rullning och kraven haglar över mig.
Fast jag känner att kropp och själ slits isär så kör jag på.
Envist och målmedvetet.

Vill så gärna fixa allt och orka allt.

Det gör jag inte!!

Jag förstör mig själv genom att pressa så.

Sedan händer detta...kroppen säger Stopp!!

Jag kräver helt enkelt mer av mig än jag klarar.
Ingen människa funkar i längden utan sömn.
Alla måste sova och ge hjärnan chansen till att återhämta och reparera.

Jag har senast predikat om detta till min älskade som pressade sig till det yttersta, under lång tid.
Så gör jag samma sak med mig själv...
Så urbota dumt!!

Väl hemma igen satte jag mig i soffan.
Fixade mat först och åt.
Hade fullständigt glömt bort att äta under dagen och då 18.40 på kvällen fick jag i mig första måltiden.

Bytte om till nattlinne.
Lade mig vid 22 tiden.
Somnade och vaknade en dryg timme senare av att en katt satt på lådan och sket utanför.
Suck!
Det var bara att kliva upp och fixa.

Där är jag nu...
Sömntåget har gått och jag är vaken.
Dödstrött men kan inte somna om...
Circusen fortsätter...

Längtar efter min älskade...vilket jag inte borde..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...