Har nyss vaknat efter ett par timmar av utmattad sömn.

Kraschade fullständigt när jag kom hem till tomma lägenheten....
Ingen pratig och skrikig Lovan som mötte upp mig...bara tomhet och tystnad.

Jag stod mitt på rumsgolvet och grät och skrek om vartannat.
Kände mig som en bödel...
Såg mig omkring bland alla saker och filtar som var Lovans.
Hela lägenheten var ju anpassad efter henne.
Klätterpelaren, alla leksaker överallt på golvet.Gottispåsar
Innätade balkongen och kattlådan därute.
För hennes behov om hon inte hann in i badrummet till den andra lådan.
Filtarna på stolar och i soffan.
Matskålarna i köket....

Ja hela lägenheten var ju Lovans bostad, där hon levde.

Nu är hon borta...för alltid!
Kommer inte att se hennes stora ögon bakom soffan där hon skrämt drog sig undan, utan anledning.

Den skrikande, kringrusande och stressade lilla tjejen har tystnat för alltid.
Hon behöver inte oroa sig för någonting.
Inte protestkissa i sängen och på mattorna....eller om det var ett rop på hjälp i hennes stressade, oroliga värld, så fylld av rädslor.

Min lilla älskling har fått frid...

Och jag måste ta mig vidare utan henne...det är så fruktansvärt jobbigt!!
Saknar henne så!!

Undrar hur många djurägare det är som älskar sin familjemedlem så mycket ett denne väljer att släppa taget om den lilla, för att djuret skall få må bra.
Att den lille inte skall behöva leva ett ovärdigt liv.

Stundtals känner jag mig som ett monster, som tog mig rätten att beröva henne livet...
I nästa stund tar hjärta och barmhärtighetstänk över och i slutänden vet jag att den sistnämde känslan kommer att segra.

Det är en tung väg att vandra dit, utan min lilla älskling.
Jag saknar henne varje sekund!
Allt påminner om henne.
Precis allt!!

Jag vet att hon nu har det bra.
Hon har fått ro och behöver inte vara rädd.

Om ett par veckor får jag hämta hem henne igen, i en lite urna och sedan är vi tillsammans igen, så länge vi själva vill.

Titti är ännu kvar i köket i sin urna.
Min sorg och saknad har ännu inte klingat av och det dröjer länge.
Nu ligger där ännu en sorg som tynger mitt hjärta.
Mina tjejer.

Titti och Lovan.

Hoppas de finner varandra i katthimmelen och busar tillsammans där.

Titti och jag fick 15 år.
Lovan och jag endast 7 månader...

Vila i frid mina hjärtegryn!

Lovan har nu fått somna in och fått roi sin själ.

Min sorg och förtvivlan är gränslös!!!

Samtidigt vet jag att valet var rätt för Lovans skull framförallt.
Så hon slipper det som plågade hennes inre ständigt.
Det som jagade hennes själ och förgjorde hennes harmoni.

Hon fick ett värdigt slut på sitt alldeles för korta liv.

Vem vet vilka trauman hon varit med om....

Älskade Lovan!
Du finns i mitt hjärta för alltid.

Om ca 14 dagar kommer hon hem i en urna.
Självklart vill jag ha henne hemma.

Både Titti och Lovan

Som jag tidigare skrivit om, min lilla livskamrat Lovan.
Hennes och min kamp med ofoget hon hållit på med sedan hennes och min väg korsades.

Hon kissar i min säng, på mattor och även soffan.

Senast jag var på väg att ge upp helt var i slutet på Augusti...då hade hon förstört tre stora ryamattor härhemma och jag måste ständigt ha sovrumsdörren stängd.
Så fort jag lämnade öppet så låg det en pöl i sängen.

Bestämde mig för ett sista försök och Lovan följde med mig till Öland och husvagnen.

Med bädden övertäckt, mattor borttagna överallt, i förtält och husvagn, så inledde vi ett gemensamt försök.
Jag ägnade all min tid åt henne.
God mat, prat, kelar och gos...dygnet runt i dagar.
Hon fick vara ute och utforska ikring husvagnen och tycktes nöjd och glad.

Hon kissade så fint på de två lådor hon hade.

Sedan kom vi hem och det fortsatte hemma också.
Mattor borta från golven och sängen täckt av ett duschdraperi.
Allt fungerade jättefint och Lovan var lugnare och mera harmonisk.
Hon sov hos mig i sängen om nätterna på en pläd som hon tycker om.
Stundtals skrikig och stressad som tidigare men jag lyckades lugna henne.

För en vecka sedan ungefär började hon bli mera stirrig och stressad igen, skrikig och undvikande.
Ville inte bli kelad och drog sig undan.

Ikväll då jag skulle gå och lägga mig så var det dags igen.
Hon hade kissat i sängen på min plats.

En pöl så stor att den gått igenom duschdraperiet och in i täcket och påslakanet.
Som tur inte ner på madrassen.

Jag blev helt förtvivlad!!
Började gråta och förstod direkt att det återigen var dags för samma beteendemönster.
Kissandet i sängen hade kommit tillbaka.

Nu har jag sovit några timmar då jag var så trött efter en lång arbetsdag och körning extra för att ta hand om min dotters älsklingar innan kväller.
De var nöjda och glada.
Gav dem blötmat, mockade lådor och pussade o kramade om båda två.

Har nu kommit till beslutet att låta Lovan somna in.
Det är bäst för henne då någonting måste vara helt galet fel då hon inte klarar av att vara ifrån sitt beteende med kissandet överallt.

Vi kan inte leva så!!

Ingen av oss mår bra i detta.
Finns ingen värdighet alls i detta.

Har försökt få ut henne på landet som utekatt men jag vet samtidigt att hon inte skulle fungera ute.
Det är hon för skygg för.

Så idag Lördag, kommer jag så fort Strömsholms Djursjukhus öppnat, att ringa dem och förklara läget.
Förhoppningsvis har de förståelsen för Lovans och mitt läge.
Jag vill få det gjort så snart som möjligt.

Hela situationen är en enda helvetesplåga och gör så förbannat ont!!!

Men nu finns ingen återvändo.

Det är bara att göra som både Huskatten och veterinär rekommenderat redan tidigare.
Låta henne somna in och slippa det som plågar henne....

Så måste det bli...