Alla inlägg den 19 september 2016

Av Sirpa - 19 september 2016 10:05

Just nu mår jag riktigt dåligt i själen.
Känns som att vad jag än vill och företar mig så vill det inte bli rätt.

Detta beslutet med Lovan blev som spiken i kistan för mig.
Känner mig ledsen, trött och misslyckad.
Jag ville så gärna rädda livet på denna lilla kissen som farit så illa...och nu med facit i hand så känns det bara dumt.
Varför måste jag hela tiden vara så präktig....tänka på att göra nytta och att glädja andra.
Rädda små varelser som andra bara struntar i.

Nu sitter jag själv här med en tung sorg i hjärta och själ.
Dels för att jag har misslyckats med att försöka rädda Lovan.
Sedan att ha varit den som tog beslutet att avsluta hennes lidande.
Den skräck och oro som hon levde i, trots att hon hade ett hem fullt av kärlek, värme och trygghet.

Tankarna kom återigen igår kväll...
Kanske borde jag väntat längre, kämpat hårdare med att få hennes mående bra.
Samtidigt vet jag ju vilken kamp vi redan igenomgått.
Månader av stress, skrik, klagan och hopkrypande skräckfylld i hennes egen hörna.
Vi har kommit nära varann och i nästa stund full panik iväg igen....dag ut och dag in.
Hur hon skrikande mött mig när jag vaknat eller kommit hem från jobbet.
Inget har lugnat henne...

Ögonen klotrunda och skrämda, som att något hemska hade hänt och hon var helt förstörd.
For omkring som jagad av något.....som inte fanns.

Hon hade lärt sig lek och bus :)
Det var härliga stunder då vi busade runt med leksaker, fjädrar och bollar.
Då mådde vi båda så bra.
Tills nåt hände plötsligt och hon bara försvann, gömde sig i skräck.

Vi kunde sitta i soffan och kela och ha jättemysigt....tills något hände inom henne och hon skrek och for iväg.

Kissandet i sängen, på mattor och även soffan var ett så klart tecken att hon inte mådde bra.
Flera mattor har jag kastat och några till rullade jag ihop igår som måste slängas.
Ändå gjorde hon på lådan också, jättefint och täckte över.

Den sista kisspölen i sängen fick mig att förtvivlat ta beslutet att detta inte håller.
Detta var inget liv för varken Lovan eller mig.

Så nu sitter jag här med sorgen tung inombords...utan min lilla gumma som jag hade tänkt uppleva min ålderdom tillsammans med.

Titti fick jag ha i 15 år och hade drömmen om något liknande med Lovan.
Ett liv med henne tills jag själv var i 70 års åldern.

Nu är hon borta och drömmen i kras!
Det gör så förbaskat ont....

Känner mig bara ledsen och förtvivlad.
Vill ingenting...
Som att allt som låg framför mig i drömmar och förväntningar bara stannat upp.
Jag vill bara sova och glömma...låta det det som gör ont verka ut och bara leva på tomgång.

Allt är ju bara en väntan.
Jag väntar på att hitta en bostad.
Letar och söker, ringer och jobbar på med det och kommer ingenvart.

Blir uppringd av ohederliga individer som ska sko sig med svarta lägenheter till ockerpriser, utan papper eller trygghet.

Packar för fullt i lägenheten jag måste ha lämnat om drygt 3 månader.
Sedan är jag bostadslös.
Levde i hoppet om att få behålla det jag bor i men tydligen finns det viktigare människor som behöver boendet mer än jag.

Jag blir ju bara bostadslös....det är inte kriterie nog för att få bo kvar hos denna fastighetsägare.
Heltidsarbete, inga betalningsanmärkningar och skötsam.
Ändå är jag inte tillräcklig....

Snacka om att man tappar självkänslan!

I arbetet har jag erbjudit mina tjänster för att finna en lösning på ett problem vi har på depån.
Inte heller det duger jag till...en kollega valdes före mig till det.

Så jag lägger inte två strån i kors längre för att medverka till en lösning.
Låter de som är duktigare fatta besluten och sköta arbetet.
Problemet är inte mitt!

Känns lite som att jag skall helt dra mig tillbaka.
Sköta mina körningar till punkt och pricka och absolut inget mera.
Jag har ju min 100% anställning.
Stannar i detta och inget mera.
Jag tystnar helt enkelt.
Kör min buss, gör det som krävs och inget mera.

Ska nu i veckan bo i min husvagn några dagar och se över den.
Värmen krånglade ju på Öland.Ta och fixa den.
Kontaktar snart Mälarcampingen och kollar av kostnader och sådant så det är klart om inte bostad löst sig innan årsskiftet.

Var ju och tittade på ett underbart boende i veckan och som läget är nu så har jag ingen förhoppning alls över att få det härliga boendet.
Varför skulle jag ha det...varför skulle vi ha det.

Livet ska tydligen vara ett enda jävla slit ständigt...Ja då förlikar jag mig i det.Låter det vara så.
Mina ansträngningar är ju ändå förgäves.

Gör väl som alla andra...skiter i allt som sker och bara lever så gott det går.

Låter livet gå på tomgång...

Mina drömmar slår ändå inte in...
Kommer en bit på väg och sedan smäll på käften så jag kroknar.

Jag är glad att jag kommit såhär långt ändå.
Kärleken finns i mitt liv och han betyder allt för mig.Njuter av varje sekund med honom, varje samtal och varje ord vi skriver.
Han har fullt upp med sitt också nu...

Saknar honom ständigt...vill ha honom nära mig.
Framförallt nu när jag mår som jag gör.
Min älskade som jag väntat på troget.
Av sann kärlek



Av Sirpa - 19 september 2016 06:50

Vaknade nu i matrummet, dit jag flyttade över sängen igår, under ommöbleringen av lägenheten.

Mycket mera rofyllt och tyst rum.
Inga grannar som stör och trafiken hörs hit som ett svagt brus bara.

Tog insomningstablett igår och i Lördags för att kunna somna och få den vila jag måste ha för att orka förbi detta.

Saknar henne så!!

Det var lättare nu att vakna utan hennes skrikande och kringjagande då det inte var sovrummet.
Jag skapar själv nya vanor på det här viset, vilket behövs.

Sitter i sängen och dricker kaffe.
Såg i mobilen att min dotter kommit hem till sina kissar, så den biten kan jag nu släppa.

Går snart upp och beger mig till arbetet med kaffethermos med och frukostsmörgåsar.
Har en annorlunda körning idag.
Ska dubblera Mdh bussen mellan Västerås och Eskilstuna.
Tror det var en timmes paus i Etuna.

Det är så tyst härhemma.
Måste nog sätta upp en radio någonstans....gillar inte tystnad som inte är självvald.

Samtidigt känns det skönt att lillgumman fått frid nu och slipper sin oro och stress.
En liten kisse skall inte leva så under sitt kattliv.
Katter skall kunna få känna frid och harmoni.
Inte jagad av inre skräck och stress.

Tiden går och jag saknar henne.
Ser tram emot att få henne hem sedan i urnan...detta är ju trots allt hennes hem.
Tittis plats bredvid väntar på henne.

Ny vecka, nya tag.

Vi väntar ännu på svar om lägenheten jag och min älskade.
Hoppas svar kommer snart så vi kommer vidare.

Får vi bostad eller lutar det mera åt magasinering av möbler och bo i husvagn.
Det visar sig.
Det som sker det sker och är menat.

För mig kvittar det vilket just nu.
Jag har fullt sjå att hålla mig igång och tar en dag i taget, i sorg och saknad

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6 7
8
9 10 11
12
13
14
15
16 17 18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards