Alla inlägg under september 2016

Av Sirpa Niva - 20 september 2016 03:15

Vaknade mitt i natten, genomsvettig!
Drömde att min älskade hade gjort sig illa....
Det var så obehagligt att jag bara var tvungen att söka kontakt med honom.
Han jobbade ensam denna kväll och en bit in på natten då det saknas personal.
Det är absolut inte ok!
Vad som helst kan hända när man har med stora fordon att göra.

Kom i kontakt efter en stund och vi kunde prata medans han körde hemåt.
Blev lugnad av det och kunde slappna av.
Älskar att höra hans röst i mina öron.

Det är så fantastiskt med våra samtal som aldrig tar slut.
Denna natt diskuterade vi om hur obehagligt det är med allt som händer i vårt svenska samhälle.
Med bilbränder, stenkastning och attacker emot polis och räddningspersonal.

Om fängelsestraff i vårt land som mera är en vårdinrättning och ett ställe att förvara individer som behöver någonstans att bo ett tag.

De kriminella får bättre omhändetagande än våra gamlingar.
Gamlingarna som byggt upp den välfärd som sakta men säkert äts upp av allt som sker.

Snabbt går det också med allt som sker.Det skall helst inte hinna reageras och ageras innan nästa attack kommer.
Vi står lamslagna i sverige och ser på när vår framtid förstörs fullständigt.

Påtalar man någonting om detta, ja då är man rasist eller främlingsfientlig.
Det är en stor förändring som pågår och det är inte någon positiv sådan.

Jag känner en stark oro över hur det kommer se ut när jag själv är så gammal att jag inte klarar mig själv.
Vad finns då kvar att leva i...

Kanske är det så att ättestupan införs igen då inte vården och omsorgen för gamlingar inte får kosta någonting.

Frågorna är många i huvudet och svaren vete sjutton om de går att få någonstans ifrån.

Jag hoppas och ber att jag och min kära får det boende som vi så gärna vill ha utanför stan.
Jag känner att jag vill bort härifrån.

Komma ut till lugnet och friden från stadens oro och larm.
Jag bor ju så nära sjukhuset nu också så ambulanssirener och helikopterljud är vardagsmat här.

Det räcker med att jag jobbar i trafiken hela tiden och den stress som råder där ständigt.

Känner nu att jag återigen börjar bli trött...har tre timmar på mig att sova innan alla uppdrag kommande dag.
Det kommer att bli mycket uträttat och kvällen kommer vara sen innan jag kan få komma till ro igen.

Det får jag skriva om senare...

Denna intelligenta, vackra och underbara människa finns redan i mitt liv.
Det som står på tur är att synka ihop våra liv vartefter så vi kan vandra livets stig tillsammans.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 19 september 2016 10:05

Just nu mår jag riktigt dåligt i själen.
Känns som att vad jag än vill och företar mig så vill det inte bli rätt.

Detta beslutet med Lovan blev som spiken i kistan för mig.
Känner mig ledsen, trött och misslyckad.
Jag ville så gärna rädda livet på denna lilla kissen som farit så illa...och nu med facit i hand så känns det bara dumt.
Varför måste jag hela tiden vara så präktig....tänka på att göra nytta och att glädja andra.
Rädda små varelser som andra bara struntar i.

Nu sitter jag själv här med en tung sorg i hjärta och själ.
Dels för att jag har misslyckats med att försöka rädda Lovan.
Sedan att ha varit den som tog beslutet att avsluta hennes lidande.
Den skräck och oro som hon levde i, trots att hon hade ett hem fullt av kärlek, värme och trygghet.

Tankarna kom återigen igår kväll...
Kanske borde jag väntat längre, kämpat hårdare med att få hennes mående bra.
Samtidigt vet jag ju vilken kamp vi redan igenomgått.
Månader av stress, skrik, klagan och hopkrypande skräckfylld i hennes egen hörna.
Vi har kommit nära varann och i nästa stund full panik iväg igen....dag ut och dag in.
Hur hon skrikande mött mig när jag vaknat eller kommit hem från jobbet.
Inget har lugnat henne...

Ögonen klotrunda och skrämda, som att något hemska hade hänt och hon var helt förstörd.
For omkring som jagad av något.....som inte fanns.

Hon hade lärt sig lek och bus :)
Det var härliga stunder då vi busade runt med leksaker, fjädrar och bollar.
Då mådde vi båda så bra.
Tills nåt hände plötsligt och hon bara försvann, gömde sig i skräck.

Vi kunde sitta i soffan och kela och ha jättemysigt....tills något hände inom henne och hon skrek och for iväg.

Kissandet i sängen, på mattor och även soffan var ett så klart tecken att hon inte mådde bra.
Flera mattor har jag kastat och några till rullade jag ihop igår som måste slängas.
Ändå gjorde hon på lådan också, jättefint och täckte över.

Den sista kisspölen i sängen fick mig att förtvivlat ta beslutet att detta inte håller.
Detta var inget liv för varken Lovan eller mig.

Så nu sitter jag här med sorgen tung inombords...utan min lilla gumma som jag hade tänkt uppleva min ålderdom tillsammans med.

Titti fick jag ha i 15 år och hade drömmen om något liknande med Lovan.
Ett liv med henne tills jag själv var i 70 års åldern.

Nu är hon borta och drömmen i kras!
Det gör så förbaskat ont....

Känner mig bara ledsen och förtvivlad.
Vill ingenting...
Som att allt som låg framför mig i drömmar och förväntningar bara stannat upp.
Jag vill bara sova och glömma...låta det det som gör ont verka ut och bara leva på tomgång.

Allt är ju bara en väntan.
Jag väntar på att hitta en bostad.
Letar och söker, ringer och jobbar på med det och kommer ingenvart.

Blir uppringd av ohederliga individer som ska sko sig med svarta lägenheter till ockerpriser, utan papper eller trygghet.

Packar för fullt i lägenheten jag måste ha lämnat om drygt 3 månader.
Sedan är jag bostadslös.
Levde i hoppet om att få behålla det jag bor i men tydligen finns det viktigare människor som behöver boendet mer än jag.

Jag blir ju bara bostadslös....det är inte kriterie nog för att få bo kvar hos denna fastighetsägare.
Heltidsarbete, inga betalningsanmärkningar och skötsam.
Ändå är jag inte tillräcklig....

Snacka om att man tappar självkänslan!

I arbetet har jag erbjudit mina tjänster för att finna en lösning på ett problem vi har på depån.
Inte heller det duger jag till...en kollega valdes före mig till det.

Så jag lägger inte två strån i kors längre för att medverka till en lösning.
Låter de som är duktigare fatta besluten och sköta arbetet.
Problemet är inte mitt!

Känns lite som att jag skall helt dra mig tillbaka.
Sköta mina körningar till punkt och pricka och absolut inget mera.
Jag har ju min 100% anställning.
Stannar i detta och inget mera.
Jag tystnar helt enkelt.
Kör min buss, gör det som krävs och inget mera.

Ska nu i veckan bo i min husvagn några dagar och se över den.
Värmen krånglade ju på Öland.Ta och fixa den.
Kontaktar snart Mälarcampingen och kollar av kostnader och sådant så det är klart om inte bostad löst sig innan årsskiftet.

Var ju och tittade på ett underbart boende i veckan och som läget är nu så har jag ingen förhoppning alls över att få det härliga boendet.
Varför skulle jag ha det...varför skulle vi ha det.

Livet ska tydligen vara ett enda jävla slit ständigt...Ja då förlikar jag mig i det.Låter det vara så.
Mina ansträngningar är ju ändå förgäves.

Gör väl som alla andra...skiter i allt som sker och bara lever så gott det går.

Låter livet gå på tomgång...

Mina drömmar slår ändå inte in...
Kommer en bit på väg och sedan smäll på käften så jag kroknar.

Jag är glad att jag kommit såhär långt ändå.
Kärleken finns i mitt liv och han betyder allt för mig.Njuter av varje sekund med honom, varje samtal och varje ord vi skriver.
Han har fullt upp med sitt också nu...

Saknar honom ständigt...vill ha honom nära mig.
Framförallt nu när jag mår som jag gör.
Min älskade som jag väntat på troget.
Av sann kärlek



ANNONS
Av Sirpa Niva - 19 september 2016 06:50

Vaknade nu i matrummet, dit jag flyttade över sängen igår, under ommöbleringen av lägenheten.

Mycket mera rofyllt och tyst rum.
Inga grannar som stör och trafiken hörs hit som ett svagt brus bara.

Tog insomningstablett igår och i Lördags för att kunna somna och få den vila jag måste ha för att orka förbi detta.

Saknar henne så!!

Det var lättare nu att vakna utan hennes skrikande och kringjagande då det inte var sovrummet.
Jag skapar själv nya vanor på det här viset, vilket behövs.

Sitter i sängen och dricker kaffe.
Såg i mobilen att min dotter kommit hem till sina kissar, så den biten kan jag nu släppa.

Går snart upp och beger mig till arbetet med kaffethermos med och frukostsmörgåsar.
Har en annorlunda körning idag.
Ska dubblera Mdh bussen mellan Västerås och Eskilstuna.
Tror det var en timmes paus i Etuna.

Det är så tyst härhemma.
Måste nog sätta upp en radio någonstans....gillar inte tystnad som inte är självvald.

Samtidigt känns det skönt att lillgumman fått frid nu och slipper sin oro och stress.
En liten kisse skall inte leva så under sitt kattliv.
Katter skall kunna få känna frid och harmoni.
Inte jagad av inre skräck och stress.

Tiden går och jag saknar henne.
Ser tram emot att få henne hem sedan i urnan...detta är ju trots allt hennes hem.
Tittis plats bredvid väntar på henne.

Ny vecka, nya tag.

Vi väntar ännu på svar om lägenheten jag och min älskade.
Hoppas svar kommer snart så vi kommer vidare.

Får vi bostad eller lutar det mera åt magasinering av möbler och bo i husvagn.
Det visar sig.
Det som sker det sker och är menat.

För mig kvittar det vilket just nu.
Jag har fullt sjå att hålla mig igång och tar en dag i taget, i sorg och saknad

Av Sirpa Niva - 18 september 2016 17:12

När jag vaknade imorse var hjärtat tungt av sorg och saknad efter min lilla pantertjej.

Det var bara att ta itu med dagen som jag inte hade en aning om vad den hade i beredskap.
Kaffe i sängen i vanlig ordning och där hörde jag hur grannen skrek som vanligt med hög röst.
Jag tror inte människan kan prata med vanlig röst med sin familj.

Fan flög i mig och jag bestämde mig för att det nu fick vara nog med detta störningsmoment.

Hur många gånger har jag inte vaknat på natten av det högljudda gapandet och just nu skar det i huvudet på mig då jag kände att det enda jag behövde, var lugn och ro.

Tog på mig bekväma kläder som tålde lite hårda tag och satte igång.
Plockade isär bordet som står inne i matrummet.
Bar ut stolarna och flyttade undan allt därinnifrån, utom köpmandisken.

Sedan tog jag isär alla madrasser och bar in sängen in i matrummet.
Nu skulle det inte vara någonting som störde då det var min egen lägehet som gränsade till matrummet.

Det får bli mitt lilla tysta och lugna sovrum den tid jag bor kvar här.
Nu är det ju bara några månader tills jag måste vara ute.

Tog sedan och arrangerade i sovrummet så det fick bli lager för allt som jag packar vartefter.
Har ju redan börjat med några kartonger.

Fortsatte sedan möblera om i vardagsrummet.
Flyttade på soffan så jag fick matgruppen vid fönstret istället.
Blev ett helt annat stuk på rummet.

Städade överallt.
Plockade bort alla kattgrejer som fanns överallt.
Tvättade rent lådorna.

En snabb frukost innan jag bar ner sopor till miljörummet.
Tittade efter tvättid men hade ingen tur med det.
Får tvätta i veckan.

Klippte ner den sista tomatplantan i kompostpåse.
Rullade ihop alla tre svarta mattorna, de ska kastas.
Gillar inte svart...så dystert.

Det enda vackra svarta var Lovan och hon finns inte mera hos mig.
Sorgen och saknaden gjorde sig påmind gång på gång och jag var så ledsen stundtals att jag satt och grät tills tårarna var slut.

Hemmet kändes fullständigt livlöst nu när inte hon är med mig längre.
Därav möbleringen också för att inte påminnas om henne överallt.

Jag packade kartonger med sådant som går att avvara redan.
Glas och porslin som inte används.

Tvättade ur stora krukor från balkongen.Tvättade en matta i badkaret.

Fixade mig lunch och unnade mig en stunds vila innan jag fortsatte packa och fixa.Diskade rent glas som jag sedan vill packa upp rena och blanka i nya hemmet.
Fick inte ro att vara stilla...

Lådhögen i sovrummet växte vartefter.
Märkte upp kartongerna noga vart det skulle och innehåll.
Det skall vara lätt den dagen det är dags.

Låter nätet på balkongen vara kvar ifall Ville och Pompis kommer till mormor nånting.
Kanske kan jag ha någon av dem hos mig då och då...

Som belöning på allt jobb jag uträttade denna dag så blev det ett skumbad.
Sitter nu i soffan med smörgås och kaffe.

En jobbig tom känsla inombords...
En saknad som gör så ont...efter min lilla skrikiga svarta lilla älskling.

Hoppas hon har det bra nu....
Det var hon värd!
Att få må bra, min lilla olyckliga pälstoffla.

Jag själv mår inte bra!!
Inte alls bra....

Av Sirpa Niva - 17 september 2016 17:59

Har nyss vaknat efter ett par timmar av utmattad sömn.

Kraschade fullständigt när jag kom hem till tomma lägenheten....
Ingen pratig och skrikig Lovan som mötte upp mig...bara tomhet och tystnad.

Jag stod mitt på rumsgolvet och grät och skrek om vartannat.
Kände mig som en bödel...
Såg mig omkring bland alla saker och filtar som var Lovans.
Hela lägenheten var ju anpassad efter henne.
Klätterpelaren, alla leksaker överallt på golvet.Gottispåsar
Innätade balkongen och kattlådan därute.
För hennes behov om hon inte hann in i badrummet till den andra lådan.
Filtarna på stolar och i soffan.
Matskålarna i köket....

Ja hela lägenheten var ju Lovans bostad, där hon levde.

Nu är hon borta...för alltid!
Kommer inte att se hennes stora ögon bakom soffan där hon skrämt drog sig undan, utan anledning.

Den skrikande, kringrusande och stressade lilla tjejen har tystnat för alltid.
Hon behöver inte oroa sig för någonting.
Inte protestkissa i sängen och på mattorna....eller om det var ett rop på hjälp i hennes stressade, oroliga värld, så fylld av rädslor.

Min lilla älskling har fått frid...

Och jag måste ta mig vidare utan henne...det är så fruktansvärt jobbigt!!
Saknar henne så!!

Undrar hur många djurägare det är som älskar sin familjemedlem så mycket ett denne väljer att släppa taget om den lilla, för att djuret skall få må bra.
Att den lille inte skall behöva leva ett ovärdigt liv.

Stundtals känner jag mig som ett monster, som tog mig rätten att beröva henne livet...
I nästa stund tar hjärta och barmhärtighetstänk över och i slutänden vet jag att den sistnämde känslan kommer att segra.

Det är en tung väg att vandra dit, utan min lilla älskling.
Jag saknar henne varje sekund!
Allt påminner om henne.
Precis allt!!

Jag vet att hon nu har det bra.
Hon har fått ro och behöver inte vara rädd.

Om ett par veckor får jag hämta hem henne igen, i en lite urna och sedan är vi tillsammans igen, så länge vi själva vill.

Titti är ännu kvar i köket i sin urna.
Min sorg och saknad har ännu inte klingat av och det dröjer länge.
Nu ligger där ännu en sorg som tynger mitt hjärta.
Mina tjejer.

Titti och Lovan.

Hoppas de finner varandra i katthimmelen och busar tillsammans där.

Titti och jag fick 15 år.
Lovan och jag endast 7 månader...

Vila i frid mina hjärtegryn!

Av Sirpa Niva - 17 september 2016 15:14

Lovan har nu fått somna in och fått roi sin själ.

Min sorg och förtvivlan är gränslös!!!

Samtidigt vet jag att valet var rätt för Lovans skull framförallt.
Så hon slipper det som plågade hennes inre ständigt.
Det som jagade hennes själ och förgjorde hennes harmoni.

Hon fick ett värdigt slut på sitt alldeles för korta liv.

Vem vet vilka trauman hon varit med om....

Älskade Lovan!
Du finns i mitt hjärta för alltid.

Om ca 14 dagar kommer hon hem i en urna.
Självklart vill jag ha henne hemma.

Både Titti och Lovan

Av Sirpa Niva - 17 september 2016 02:12

Som jag tidigare skrivit om, min lilla livskamrat Lovan.
Hennes och min kamp med ofoget hon hållit på med sedan hennes och min väg korsades.

Hon kissar i min säng, på mattor och även soffan.

Senast jag var på väg att ge upp helt var i slutet på Augusti...då hade hon förstört tre stora ryamattor härhemma och jag måste ständigt ha sovrumsdörren stängd.
Så fort jag lämnade öppet så låg det en pöl i sängen.

Bestämde mig för ett sista försök och Lovan följde med mig till Öland och husvagnen.

Med bädden övertäckt, mattor borttagna överallt, i förtält och husvagn, så inledde vi ett gemensamt försök.
Jag ägnade all min tid åt henne.
God mat, prat, kelar och gos...dygnet runt i dagar.
Hon fick vara ute och utforska ikring husvagnen och tycktes nöjd och glad.

Hon kissade så fint på de två lådor hon hade.

Sedan kom vi hem och det fortsatte hemma också.
Mattor borta från golven och sängen täckt av ett duschdraperi.
Allt fungerade jättefint och Lovan var lugnare och mera harmonisk.
Hon sov hos mig i sängen om nätterna på en pläd som hon tycker om.
Stundtals skrikig och stressad som tidigare men jag lyckades lugna henne.

För en vecka sedan ungefär började hon bli mera stirrig och stressad igen, skrikig och undvikande.
Ville inte bli kelad och drog sig undan.

Ikväll då jag skulle gå och lägga mig så var det dags igen.
Hon hade kissat i sängen på min plats.

En pöl så stor att den gått igenom duschdraperiet och in i täcket och påslakanet.
Som tur inte ner på madrassen.

Jag blev helt förtvivlad!!
Började gråta och förstod direkt att det återigen var dags för samma beteendemönster.
Kissandet i sängen hade kommit tillbaka.

Nu har jag sovit några timmar då jag var så trött efter en lång arbetsdag och körning extra för att ta hand om min dotters älsklingar innan kväller.
De var nöjda och glada.
Gav dem blötmat, mockade lådor och pussade o kramade om båda två.

Har nu kommit till beslutet att låta Lovan somna in.
Det är bäst för henne då någonting måste vara helt galet fel då hon inte klarar av att vara ifrån sitt beteende med kissandet överallt.

Vi kan inte leva så!!

Ingen av oss mår bra i detta.
Finns ingen värdighet alls i detta.

Har försökt få ut henne på landet som utekatt men jag vet samtidigt att hon inte skulle fungera ute.
Det är hon för skygg för.

Så idag Lördag, kommer jag så fort Strömsholms Djursjukhus öppnat, att ringa dem och förklara läget.
Förhoppningsvis har de förståelsen för Lovans och mitt läge.
Jag vill få det gjort så snart som möjligt.

Hela situationen är en enda helvetesplåga och gör så förbannat ont!!!

Men nu finns ingen återvändo.

Det är bara att göra som både Huskatten och veterinär rekommenderat redan tidigare.
Låta henne somna in och slippa det som plågar henne....

Så måste det bli...

Av Sirpa Niva - 16 september 2016 05:46

Dagarna går långsamt nu när vi väntar på besked om vi godkänns som hyresgäster till boendet vi tittade på i Tisdags.

Vänta är det enda som går att göra.

Onsdagen och Torsdagen var fyllda av arbete och andra sysslor.
Körde Arlandaturer båda dagarna och det har varit avslappnat för mig.
Lite lagom med kunder och jättefint väder.
I varmaste laget, med solen gassande emot mig där i rutan.
Svarta uniformen inte så skön då.

Som mest har jag sett att det varit +24 och värmen är så kvavt intensiv, konstig på nåt vis.
När kvällen kommit har det snabbt blivit mörkt och kyligt.

När jag går och väntar på något, som nu med svaret på lägenheten, så blir jag rastlös och otålig.
Jag vill så mycket och bromsas in.
Det gör mig lite smått irriterad och stingslig.
Så jag är inte go att tas med dessa dagar tills svaret kommer :)

Min älskling tar det med ro...
Är det menat så blir det, säger han lugnt till mig.
Han är bra för mig :)
En lugnande effekt som jag kan behöva med mitt intensiva tänk.

Jag söker efter andra boenden samtidigt och skickar intresseanmälningar.
Får förfrågningar från folk som hyr ut i stan för svindyra pengar.

Bostadsmarknaden inbjuder verkligen till att sko sig på nu.
Många passar på att tjäna pengar på sitt boende.
Självklart ska de göra det, skulle säkert jag med göra om jag hade nåt att hyra ut.

En hel del kontraktslösa svartuthyrningar som jag inte ens bryr mig om att lägga nån energi på.
Tackar bara och säger att det inte är intressant.
Jag vill ha ett riktigt kontrakt och hyresvärdens godkännande, inget annat gäller.
De som hittills kontaktat mig är herrar av utländsk härkomst som nätt och jämt behärskar vårt språk.
De vill hyra ut sina egna bostäder för dyra pengar....så knepigt :/

Nåja...det är bara att ta allt med en nypa salt.
Jag vet ju vad jag vill och det är ju viktigast.

Nog vore det härligt att få ett besked för att komma vidare....gillar inte att trampa på tomgång.

Hoppas och ber och lägger energin på att leva i tron att det går i lås.
Vi är ju solida, trygga människor båda två så det borde inte ligga några hinder.

Igår på min långrast åkte jag till min dotter och såg till katter och lägenheten då hon är bortrest.
Snabbt tillbaks till jobbet igen och körning.
Senare efter det hade jag och kärestan en kort stund tillsammans då vi åt mat jag handlat och pratade om jobb och annat som just nu är aktuellt.
Jag hade dessutom namnsdag :) det hade min älskling koll på.

Vad gäller jobbet så blir jag ju 100% fast snart och då blir det Arlandakörning för hela slanten.
Stannar i det...
Hade tanken ett tag att även jobba med tvätthallen men det verkar ju inte vara intressant för företaget att ha mig till den biten, så jag lägger ner den tanken.

Jobbet får bli något som jag bara har som försörjning och inget mera.
Kommer inte att erbjuda mig till något extra utan min energi kommer hamna på annat i livet.
På mitt kommande samboliv och sådant härligt.

Schemalagd arbetstid passar perfekt då.Mitt liv kommer se annorlunda ut framöver.Min tid och kraft kommer hamna på hem, kärleken och familjen och där inkluderas djuren.
Hälsa och träning, god sömn och skönt leverne.
Arbetsplatsen kommer inte att prioriteras.Ett levebröd och inget mera.
Det beslutet tog jag efter de samtal jag hade med en kollega och efter det möte som var igår.

Jag skulle behöva beställa tid för lungröntgen och ultraljud av hjärtat som jag fått remiss till.
Min hosta bara fortsätter och i förrgår hostade jag blod igen.
Det känns inte bra i halsen på mig.
Den är stundtals så tjock och trång att jag har svårt att svälja ner mat.

Hostar alltid våldsamt efter att jag ätit något.
Nåt är knas....
Drar mig bara för att vända mig till läkare igen för att det känns som jag inte riktigt blir tagen på allvar.
Ingen läkare har ännu ens tittat ner i min hals utan felet söks längre ner, i lungor och med provtagningar av olika slag.
Aldrig att jag behövt gapa och halsen undersökts...

Nåja...jag ska beställa tiden för röntgen.
Hostar vidare sålänge...börjar ju bli en livsstil.
Har ju hostat nu i 9 månader...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6 7
8
9 10 11
12
13
14
15
16 17 18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se