I måndags morse så vaknade jag, fast besluten att nu måste jag se till att ha ett positivt tänk i allt jag gör och tänker framöver.

Så många människor i min närhet som behöver mig, stark och energifylld just nu och ett bra tag framöver.
Jag klarar inte stötta och bära någon om jag själv låter mig tyngas av det som händer ständigt.

Att se mitt eget barn må så dåligt som hon gör, är bland de värsta scenario som en förälder önskar.
Att stå nästan handfallen och inte veta hur jag skall stötta henne, hjälpa henne att komma vidare i livet.

Då gäller styrka inom mig själv och det får jag genom att helt enkelt inta en positiv inställning till precis allt.

Likaså kommer jag att behövas extra för min syster som snart börjar som cellgiftsbehandling mot cancern i levern och tjocktarmen.
I detta kommer våran mamma att behöva samtal och stöttning.

Hon lever ju redan med en sådan dödsångest så det gör ju inget lättare.

Inget av detta har jag för avsikt att bära....utan finnas för och stötta, allt vad jag själv mäktar med.

Min dotter behöver hjälp från vården och det har hon nu börjat få, litegrann.
Hennes tillstånd är inget som går över på en liten stund.Det kommer att ta tid.En stegvis process.
Jag är hennes mor och jag finns för henne så mycket det bara går.

I mitt eget liv kämpar jag med boendefrågan just nu.
Får jag bo kvar här eller blir jag bostadslös vid årsskiftet.
Får säkerligen ett svar nästa vecka.

Lägenheten skall besiktigas och sedan tas ställning till vad som sker.
Denna väntan är jättejobbig men jag står ju inte sysslolös i den.

Jobbet rullar på bra nu.Kör på mitt fasta schema med Arlandakörningar.
Känns jättebra.
Har haft delade tjänster i tre dagar nu, vilket varit välkommet.
Var med barmbarnet i måndags på min långrast då dottern behövde tid till vård.

Tisdagen såg jag till att få min mobil lagad.Glaset var ju spräckt efter den farit i golvet på jobbet, då jag halkade i tvätthallen förra veckan.
Fick den snabbt lagad och dessutom fick jag det härliga beskedet att min arbetsplats tar kostnaden då det hände under arbetet.
Så det slutade bra, vilket blev en lättnad då ekonomin inte är i drömläge.

Fick fakturan från Strömsholm efter Lovans bortgång.
5700:- då inte försäkringen täcker någonting.
Det var en spark i magen.
Tack Agria...då vet jag att inte teckna nästa djurförsäkring hos er!

Inte nog med att jag redan har det tufft med beslutet att låta Lovan somna in och slippa lida.
Bära sorg och saknad...
I detta få sedan ta hela kostnaden fast en försäkring finns.
Det känns i själen...
Sparka en som redan ligger kan man säga.
Men så ser ju mycket ut idag.
Betala måste man göra och det noga men sedan att få någonting åter...det är bara att glömma.

Mitt positiva tänk i detta blir att jag lever i vetskapen att min lilla älskling nu har det bra.
Hon slipper lida.
Jag bär kostnaden i en känsla av kärlek.
Jag tog ansvaret för en katt som någon bara hade lämnat på vägen för att dö.

Onsdagens lediga tid på dagen fick gå i vilans tecken.
Kom hem och diskade, åt och lade mig att vila.
Samtal med hyresvärden som enda uppdrag

Körde sedan min sista tur för dagen och åkte hem.
Hade gott samtal med min bästis som jag knappt hunnit prata med på flera dagar.
Fixade mig riktig mat och efter ett tag var det dags för bingen.

Somnade gott efter att först ha pratat med min älskling, som skulle sätta igång med sitt kvällsjobb.
Vi mår gott i varandras kärlek nu och lever våra egna liv, än så länge.
Det finner vi oss i och ser tiden an vad som händer.
Vi vet vad vi vill och är trygga i det.
Känns jättebra.
Räknar dagar fram till ett visst datum som jag berättar om senare vid tillfälle :)

Nu ska jag försöka få mig lite sömn till innan det är dags upp och jobba igen.
Börjar 5.57 idag och det är bra tid för mig som är morgonmänniska.

Lite om mitt liv just nu...
Fullt upp är det och jag trivs ju att ha det så.
Ser positivt på allt så gott det bara går.
Jag kan omöjligt styra allt men jag har mandat att styra det jag själv känner och klarar av.

Det lever jag i...
Det är gott nog

Jag har levt med katt/katter i så många år att det känns fruktansvärt jobbigt nu när Lovan är borta.

Det är fullständigt dött och tyst härhemma.
Ingen som möter mig då jag kommer hem.
Eller tassar omkring mig, pratande och tjattrande då jag tar av mig uniformen, efter jobbet.

I soffan där sitter jag ensam, utan en varm och mjuk pälsboll intill mig, spinnande och kärleksfull.
Ingen ligger utsträckt på min mage då jag slötittar på tv.

Det är så tyst....

Det så många moment härhemma, som jag ännu gör omedvetet.
Som att hon ännu finns här.
Toalettdörren är aldrig stängd, för hennes toa var ju också därinne.
Hennes klopall i hallen, känns det jättefel att lägga saker eller kläder på.
Den ska ju vara tom!
Hon kloade ju på den så många gånger varje dag.

Om jag någon gång glömde bort mig så klagade hon högljutt och såg förnärmat på mig, då hon inte kom åt pallen om jag lagt nåt på den.

Ingen kommer inrusande från balkongen, när grannen startar sin illalåtande bil i garaget.
Den gillade hon inte, min lilla Lovan.

Klopelaren är utlånad till katterna hos min dotter.

Det står inga matskålar i köket...ingen mat i skafferiet eller någon blötmat i kylen.
Till och med golven känns tomma utan kattsanden som brukade ligga överallt.

Vad jag saknar henne!!
Det gör så ont stundtals i mig...
Ändå vet jag att beslutet var rätt då hon inte mådde bra i själen.

Sängen kan jag ha bäddad nu på vanligt vis...inte övertäckt för att skydda från hennes kissande.

Ibland sveper tanken vid att jag kanske borde försökt ett tag till...att hon skulle blivit frisk i själen.
Men jag förstår ju själv att det bara hade förlängt vår bådas plåga.

Nu har hon fått frid min lilla älskling..
Hon behöver inte skrika i förtvivlan eller springa runt som jagad av nån ond ande, gömma sig..

Jag bär smärtan och saknaden inom mig.Försöker glömma...men det går inte.
Så fort jag kommer hem så återvänder saknaden.
Det är en dubbel saknad, då jag ännu inte ens sörjt klart Titti, min livskamrat sedan 15 år tillbaks.
Den 13:e December blir det 1 år sedan hon lämnade mig i förtvivlad sorg.

Hittade häromdagen några av hennes insulinsprutor i en låda och det var jättejobbigt.
Sorgen och saknaden låg som ett tungt, vått täcke över mig den dagen.

Titti fick ändå ett långt liv.
Vi hann uppleva mycket hon och jag.
Många Ölandsresor och löpartävlingar med husvagnen.
Fina minnen ligger kvar, inbäddade i mitt hjärta.

Mina fina tjejer...

Vad jag saknar er båda!!
Så fruktansvärt mycket!

Väntar nu på att få hem Lovan i en urna.Tar lång tid verkar det som.
Fakturan är betald på allt så det borde hända något snart.
Jag behöver få hem henne...
Så jag kan sörja henne här.

Titti väntar på henne i sin urna.

Vill ha mina tjejer hos mig.