Direktlänk till inlägg 13 november 2016

Livet går vidare...

Av Sirpa Niva - 13 november 2016 09:40

Satt länge igår kväll och pratade med min älskling.
Vi avhandlade mycket som båda funderat över under färd.

Varje stund med honom är så värdefull för mig.
Steg för steg framåt.

Just nu är ju jag inte vid full vigör, på långa vägar.Hinner tänka väldigt mycket då jag befinner mig hemma sjukskriven.
Ensamheten är för mig självvald.
Jag skulle kunna åka hem till nåt av mina barn men jag känner att mina batterier laddas bra härhemma.

Har inte riktigt orken till socialt umgänge.

Tog mig ut igår.
Var till min arbetsplats för att få iväg mitt läkarintyg till chefen.
Det är ju viktigt dokument för företaget att få in.
Hade med mig två burkar pepparkakor till mina kollegor.
Jag vet att det gör gott för själen med lite gottigt på rasten.

Träffade min goa kollega Cissi och vi hade ett bra samtal.
Hon är en härlig, varmhjärtad människa som jag tycker mycket om.
Behövde samtalet och fysiska mötet med henne.
Tack Cissi!

Intyget kom iväg i god ordning till min chef via scanner.
Kändes bra att få det gjort.

Åkte till Lidl och handlade mat hem.
Behövdes en hel del.
Jag är ju lite yr och vinglig, måste ta det lugnt när jag rör mig för att inte trigga yrseln.

Bilkörningen fungerar ok de korta sträckor jag var ut.
Men jag skulle inte ge mig ut frivilligt i större och snabbare trafik än detta.
Inte ännu.
Har inte tagit någon Cocillana på över ett dygn.Trappar ner det för att lägga bort helt med tiden.
Tar bara om jag börjar hosta våldsamt och längre stund.

Ska bli oerhört intressant detta med hostan.Vad beror den på?
Synd bara att jag lät det gå för länge innan jag sökte hjälp.
Kroppen och knoppen hann ta stryk rejält.
Tackar min bästis som fick iväg mig till Akuten när jag var på väg att gå sönder fullständigt.
Hostade blod och kräktes tom innan jag godtog hjälp mot attackerna som bröt ner mig fullständigt.

Jag var ju under utredning tänkte jag och väntade på att komma till fystestet av lungorna.
Det skulle varit på Måndagen och det var Torsdag när jag åkte in.

Min läkare sade att valet av Cocillana inte var direkt bästa lösningen men han förstod hur läkaren i Västerås tänkte.
Bort med hostan snabbt och ner med mig i fullständig vila, sömn, stopp på min framfart helt enkelt.

Tack Veronica för att du var envis.
Du är en kvinna som man inte sätter sig emot hur som helst.
Du såg verkligen mitt bästa där.
Jag hade ju väldigt tungt med andningen och det var lite läskigt.

Min yngsta dotter har verkligen ställt upp för mig och kört mig till läkare, varit hos mig och sett till att jag har det jag behöver hemma.
Har ju haft lite konstigheter för mig med Cocillanan i kroppen.
Stressat upp mitt i natten i tron att jag försovit mig från jobbet och sånt tok.

Nu har jag varit i vila i 10 dagar och det känns i kroppen.
Har sovit väldigt mycket.
Min läkare gillar det att jag sover för det ger kroppen chansen till återhämtning.

Har också lovat mina kära och nära att inte ränna iväg och jobba så fort jag känner mig bättre.
Utredningen skall vara klar och allt iordning innan arbete.
Blodtrycket är inget att leka med.

Jag vet att mycket av det jag bloggar om just nu handlar om mitt mående.
Men den är för mig i focus just nu.
Inte så mycket jag företar mig om dagarna.
Vilar, duschar, äter...gör det som behövs härhemma.

Har inte berättat någonting för min mor eller syster att jag är hemma och dålig.
Finner ingen mening med det.
De har sitt i livet och jag orkar inte med någon av dem just nu, behöver mina krafter själv.
Jag hoppas ingen berättar för dem heller utan låter mig sköta detta på mitt sätt.

I detta som råder nu behöver jag varken medömkan eller samtal med råd och tips om hur och vad.
Jag vill sköta det med min läkare som jag har stort förtroende för.
Jag orkar inte bära andra just nu.

De enda jag vill ha i mitt liv just nu, som finns för mig alltid och som jag försöker finnas för, är mina barn och barnbarn givetvis, samt min älskade och min bästa vän Veronica.

Dem vill jag och kan jag heller inte leva utan.



Hade igår ett givande samtal i telefonen med min äldsta dotter.
Vi pratade framtid och arbete som jag är väldigt intresserad av att prova på.
En helt annan inriktning än det som jag har nu.

Fick via facebook flera pekpinnar från en vän som avråder mig från alla sådana tankar.
Att jag inte mäktar med det då jag engagerar mig för mycket.
Risken för utbrändhet är för stor.

Jag är fullt medveten om detta och det jobb jag skulle ha innebär stort ansvar.
Att gå in i det med en medvetenhet att hålla tillbaka mig själv i engagemanget, är en lösning som måste till.
Välja vart jag lägger min energi samt att lämna arbetet då jag åker hem, även i huvudet.
Min dotter tror på att detta skulle passa mig som handsken.
Jag skulle hitta hem liksom och landa i det jag åtar mig.
Få en struktur i arbetet som jag saknat nu i ett par år.

Den röra och kaos som råder där jag jobbar nu är inte bra för varken mig eller min älskade, som är på samma ställe.
Vi hotas båda av den berömda väggen då vi inte kan säga nej.

Det är något vi båda har ur den finska uppfostran.Att alltid göra vårt bästa, inte ge upp och vara plikttrogen.
Finsk sisu helt enkelt :)
Båda har vi burit en tung börda ända sedan barnben.
Blivit vuxna tidigt och fått kämpa för vår existens.

Sådant ligger djup rotat och går inte att radera bort.
Det gäller att lära sig leva i en medvetenhet.
Känna i tid vart det barkar iväg och kunna säga nej.
Se till att bli lyssnad på.
Där har vi inte riktigt lyckats medger jag.


Båda är vi självständiga i arbetet men behöver ordentliga riktlinjer och en bra ledning för att känna oss trygga.
Ingen orkar arbeta i en stressig röra med ständiga förändringar från dag till dag.
Att inte veta ens hur lång ens arbetsdag blir när man kommer till jobbet.
Vi funkar inte i sådant.

För min del är det stopp med stor röd lykta, som gäller.
Jag kommer inte att tillåta mig stressas mera.Inte heller ställa upp på någonting mera än det jag måste för att utföra min uppgift.
Min goda vilja är bortraderad i denna yrkesroll.
Nu gäller min egen hälsa.

Felet är mitt eget att jag vill hjälpa överallt.Kunna och behärska så mycket jag bara förmår.
Det är slut med det.
Jag är bara en människa.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sirpa Niva - Onsdag 11 dec 12:38

Efter en lång natts välbehövlig sömn kände jag mig redo för en powerwalk ute i friska luften. Tittade ut och insåg att den regniga luften inte direkt kändes lockande. Än mindre all is som låg knölig och otäck överallt. Den vita, vackra snön var på ...

Av Sirpa Niva - Onsdag 11 dec 10:02


Det är nu snart ett år sedan som mannen jag levde med, briserade bomben som slet mitt liv i bitar fullständigt. Nästan ett helt år sedan som jag fick lov att åter igen, börja från ruta 1 med livet. Det jag trodde mig leva i just då, var en del ...

Av Sirpa Niva - Tisdag 10 dec 19:12

Då jag även idag har haft en ledig dag från jobbet så har jag ägnat den mycket åt att vila. Tv:n har varit min kompis. Det visas en del trevliga filmer som handlar om Julen och allt där ikring. När detta blev långtråkigt gräddade jag en stor ost...

Av Sirpa Niva - Tisdag 10 dec 14:10


Marie Fredriksson. Stor artist, fin människa, vacker kvinna och en otrolig kämpe med en stark tro och livsglädje. 61 år gammal bara, somnade du in. Ber för alla anhöriga i deras sorg och saknad. Vila i Frid du vackra människa ...

Av Sirpa Niva - Tisdag 10 dec 11:17

Strålande sol ute i den vackra vita vintern. Innomhus har Nova och jag det varmt och juligt. Hängde upp ett änglaspel igår i takkronan. Såg hur Nova studerade någonting noga och plötsligt hoppade iväg i anfall. For runt och samma sak åt andra h...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7 8
9
10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23
24
25 26 27
28 29 30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se