Läste nu under morgonen om utbrändhet.
Hur man beter sig...eller inte beter sig, gentemot en person som blivit utbränd.

Det är säkert fruktansvärt svårt att bemöta en människa som hamnat i det läget, för oftast är de som blivit utbrända, individer som är högpresterande, är glada, pigga och energiska.
Som vill väldigt mycket och räcker till åt var och en som behöver denne.

Plötsligt en dag så finns inte den personen längre....istället möter du ett blekt vrak som inte gör annat än vill sova....du blir helt ställd! En person som inte alls fungerar i det dagliga livet.

Jag har varit på båda sidor
Kört mig själv in i utmattning och likaså haft vänner som varit där och just nu en dotter som befinner sig i detta tillstånd.
Så jag vet vad jag uttalar mig i.

Jag tycker synd om de personer som inte vet vad de skall göra eller hur de skall bemöta en medmänniska som hamnat i det läget.

Du kan inte göra så mycket för att läka eller hela, utan det enda du kan göra är att bara finnas till.

Kom inte med goda råd eller oigenomtänkta kommentarer som "det blir bra snart" eller "det är full fart på dig snart igen"
Det hjälper inte...inte det minsta

Eller som detta jag råkade ut för ofta.
Anklagelser, skuldbeläggning.

Vi som har hamnat i ett läge där alla krafter är uttömda och det inte finns någonting kvar att klämma ur, blir inte hjälpta av att höra...

Ja, du skulle inte tagit på dig så mycket jobb...eller, du måste inte alltid vara så duktig
Vad var det jag sa...kommer du ihåg att jag varnade dig för att det är en krävande uppgift....osv osv..

Vad hjälper det i stunden att komma med dessa kommentarer?
Det enda som händer är att du som säger detta, får ur dig en känsla av du har rätt, just du tror dig veta vad denna kraschade människa behöver.

För dig, i din stund kloka ord...
Men för den som får ta emot dem, en stor j...la spark rakt i ansiket.
Du sparkar på den som redan ligger.
Denne behöver inte dina analyser eller kloka ord om vad du inte skulle gjort och vad denne sa och tänkte.

Du slår och sårar istället för att hjälpa och stötta.
Människan som redan ligger, vet om allt detta.Denne behöver inte påminnas.

Självklart ska man inte dutta och gulla heller med en människa som kraschat.Det blir mera en teaterfars än något annat.
Återigen någonting som bara gynnar den som tror sig vara till hjälp.

Gör inget annat än finns, lyssna....
Visa att du är där, om du har ambitionen av att hjälpa din vän, kollega när denne stupat på näsan i en svart avgrund.
Skicka ett meddelande men vänta dig inte ett översvallande tack eller svar överhuvudtaget.
Låt denne bara veta att du finns om du behövs.

Jag själv är idag sjukskriven.
Blev det pga en hosta som vägrade släppa greppet om mig.
Som till sist tog all min ork och kraft.

Min bästa vän såg till att jag kom under vård då jag kraschade i hennes armar och bara grät av utmattning och andningssvårigheter.
Hon såg mig och visste exakt vad som behövdes.
Vad just Hon kunde göra i stunden för att hjälpa mig.

När jag en vecka senare kom till min egen husläkare på ett uppföljningsbesök så kom det då fram att detta jag nu hade att tampas med, inte bara var en hosta, utan något så mycket mera.
Min kropp hade börjat sakta men säkert att återigen fara illa av att jag kör på för hårt.

Hostan är en del av det hela, troligtvis kommen från min mage som far illa av den stress jag utsätter mig för, igen.

Jag har fått varningsord och flaggor har viftats med, framför min näsa under färd fram till nu.

Har själv också försökt dra i handbromsen för att sakta farten men det har inte lyckats.
Nu har jag stoppat karusellen och det i tid.Jag hann i tid, tack vare min envisa bästis.
Även tack vare min älskade och mina barn.De har läst tecknen och gav mig välmenade hintar, som jag bara gick förbi, men sedan tog till mig.

Min mor skällde ut mig när jag blev dålig för att jag inte brydde mig om henne i stunden...då jag inte ens orkade bära mig själv.
Henne vände jag ryggen omedelbart..visste hur jag skyddar mig.
Detta hade jag varit med om förr.

Jag vet vilka verktyg jag behöver för att detta skall bli bra, på rätt sätt.
Vila, vila och åter vila först.
Det gjorde jag första 10 dagarna.Sov massor.Så mycket kropp och själ behövde.
Jag fick sova så mycket jag behövde.

Min älskade lät veta att han fanns för mig, precis som min bästis.
Min dotter kom hit med Ville katt, köpte med mat och lät mig bara prata och sedan vara för mig själv, som jag ville pch behövde.

Bara det var givande till max...jag visste att de fanns för mig och de krävde inget åter, ingen anklagade eller kom med pekpinnar.
Mitt i detta vilande har jag själv analyserat mitt liv och vad som behöver göras för att inte utsätta mig för det som tagit min ork.

Jag är själv det största problemet i detta.Att jag vill så mycket.
Jag är aktiv, glad, pigg och vill lära mig en massa nytt hela tiden och har i detta svårt att hitta en balans.

Den gränsdragning som behövs mellan att vara aktiv och orka, till att köra på trots att kropp och hjärna säger ...sakta ner, nu är det för mycket.Den vet jag inte riktigt vart den går.
Jag vet!
Jag lär mig vartefter tiden går.

Det som gör så förbaskat ont i mig är dessa anklagelser och den skuldbeläggning som även jag utsätts för, som inte kraschat helt.

Du måste inte komma till mig och ställa frågan...har företaget tvingat dig att utföra jobbet? som ett exempel av de frågor jag fått
Nej, ingen har tvingat mig.
Men jag vill så gärna lära mig och i detta så innebär det inte att jag måste till 120% prestera i uppgiften.

Jag försöker sätta gränser och det är ingen som hör det jag säger.
Jag är ju duktig och vill kunna...
Men för den skull måste jag inte ständigt vara högpresterande...eller?

Nånstans hamnar det så fel.
Jag vill och jag kan men på en hyfsat "normal" nivå.

Dessutom är det inte till nytta för mig att höra dessa.."det var ju det jag sa till dig"
Det är försent nu.

Varför inte lyssna när jag säger att det börjar vara för mycket, för tungt, för långa dagar.
Då är jag gnällig och bara klagar.

Jag försöker ju iallafall finnas med och hjälpa och dra de strån till stacken jag klarar.
Många gnäller och gnölar och gör inte något för att förändra.
Jag försöker ju iallafall och sedan får jag det kastat i ansiktet.

Så detta har för min del resulterat i att jag inte kommer göra mera än det jag absolut måste.
Det kommer inte räcka för mitt välbefinnande.Jag vill mera än så...
Men vågar inte längre sträcka ut lillfingret, för då sugs hela armen in.

Så jag ser om mitt hus och som det ser ut idag så kommer jag nog att byta arbetsplats och yrke helt.

Min hjärnskada har jag kvar från den tiden då jag kraschade under lång tid i utmattningssyndrom.
Som till och med i början klassades som depression och höll på att kosta mig livet, i form av felmedicinering.

Jag behövde vila då och en klättring tillbaka till livet med hjälp av goda samtal med beteendevetare.
Inga mediciner alls.

Där kommer jag inte att hamna igen, det ser jag själv till.

Jag ser idag hur min dotter mår som sitter i detta och kämpar sig framåt.
Hjälpen har varit i stort sett obefintlig från samhällshåll.
Vi nära försöker finnas så gott vi mäktar med.

Jag vet vilken kamp hon genomför min unge och jag vet att hon kommer vinna den.

Så snälla ni som ser och hör oss.
Slå inte undan benen för oss!!
Vi är inga latmaskar som försöker leva på andra utan vi gör allt vi mäktar med och ibland blir det för mycket för oss.

Låt oss vila då!
Anklaga oss inte!
Skuldbelägg inte för det är ingen hjälp.
Tycker du inte om oss som människa så vänd om och gå.

Vi reser oss och det med hjälp av kärlek och tilltro.

Tog med några kloka ord ur den blogg jag själv läste ur.

Hade igår en så underbar dag/kväll då jag fick njuta av närheten till min älskade.

Vi var tillsammans i 10 timmar och dessa timmar lämnade en varm och fluffig bomullstuss i min själ och mitt hjärta.

Vad jag älskar denna man.
Som har ett hjärta av guld, en sann och ärlig livsinsikt.
Det han säger det menar han och just detta ger mig en trygghet som känns som en färdbiljett in i en framtid med honom, i en gemenskap som bär oss.

Det finns ingenting hos honom som jag inte är beredd att leva med.
Allt vill jag ha in i mitt liv och allt jag har vill jag dela med honom.
Min stora kärlek.

Vi pratade i massor, alla de timmar vi hade tillsammans.
Avhandlade så många områden, bådas livshistoria men också tankar, planer och funderingar om vår gemensamma vandring.

Så mycket stämmer oss emellan.
Framtiden ligger där och bara väntar.
Det är så mycket vi vill, uppleva drömmar, njuta av varandra och det vi tillför livet med vårt sätt att tänka.
Med framåtanda och tillförsikt.

Den tid som nu är tar vi det väldigt lugnt.
Lägger pusselbitar tillrätta.Känner in den stora förändring som sker.
En liten bit i taget, sakta men säkert.
Ingen av oss vill stressa in i någonting.
Självklart är jag stundtals otålig, som väntat så länge på den dag så det kan bli vi.

Vårt liv hittills tillsammans har varit en stundtals, fruktansvärt påfrestande, energikrävande och mentalt tung färd.
Bådas vår kamp är utan tvekan en sann kärleksförklaring och ett bejakande av den verklighet vi kommer att välja leva i.
Band klippt, nya knyts och livstilen förändras vartefter.

Jag beundrar honom så oerhört för den han är, med allt han tillför sina nära och kära.
Han finns där han behövs och den delen har tagit mångder av tid från en samvaro oss emellan.
Han tas förgiven av så många.Skall bara finnas, då han är en givare.

Hans liv har inte varit någon dans på rosor.
Ändå är han den fina människa som jag älskar så högt idag :)

Den bestämdhet han bär, orädd i valet att stå för sina egens åsikter.
Det väcker en beundran och respekt hos mig.
Han säger det som känns rätt och gör det han måste för att göra, för att få tingen rätt.

Denna man sätter sig ingen på!
Ingen!
Orättvisor och översitteri är det han ogillar skarpt och det låter han också belysa stundtals.
Han backar inte.

Han står för sin sak och räds inte att ta strid för detta.

Min älskade, min bästa vän, bollplank och medvandrare på livets stig.

Dagen är nära nu :)
Så nära!

Jag älskar dig!
Mitt hjärta har valt dig för länge sedan.

Att våra vägar korsades har jag förstått meningen med, alltefter månaderna gått, som börjar bli till år.

Vår färd har varit tung stundtals.
Jag har varit på väg att ge upp.
Men sedan har jag rest mig igen, än mer övertygad om att detta är rätt.

Lyssna på hjärtat och följ dess väg.
Enda vägen som blir rätt.

Du älskade man, som får mig att må så bra.Du tillför mitt liv det som saknats.
Du låter mig vara den individ jag är, utan att på minsta vis ha viljan att mig förändra.
Du lyfter kvinnan, människan, personligheten i mig, får mig att blomma, får mig att växa.
Dig har jag sökt i många år, trott mig hittat men insett att det inte var du.
Nu finns du vid min sida, vårt liv ligger där och väntar.

Hos dig vill jag stanna!

Den glädje och njutning vi ger varann vill ingen av oss längre vara utan.

Banden knyts, sakta, med eftertanke och nogrannhet.
Vi är två mogna, vuxna och livserfarna människor, med ärr och skavanker, som funnit varandra :)
Tiden som följer är dyrbar.
Den kraft vi får av varandra, med varandra, ger oss styrkan att bära allt runt ikring oss.
Båda har vi bördor att bära i våra liv.
Med gemensam energi fortsätter vi att finnas för dem som som behöver oss.

Utan krångel och konstigheter, intriger och obehag.
Båda vet vi hurdant liv vi vill leva och i detta livet är vi ett, du och jag.
Vi väljer att leva i en öppenhet med varann.

Vi har båda fått utstå mycket åsikter och påhopp, elakt förtal, intriger och dolkstötar i ryggen.
Människor har uttryckt sitt tyckande.
Det får de göra, inte vårt problem.
De får bära sitt!
Vi vet vad vi vill och vi fullföjer, oavsett vissa människors illvilja.

Kärleken och passionen är stark.
Den vill jag leva i, med dig min älskade underbara man.

Idag, imorgon och resten av de dagar vi får av livet :)

Nu när jag varit hemma och dålig så har Ville katt varit hos mig.
Han sköter om mig med stor omsorg med sin närhet och värme.

Jättemysigt!
Är så tacksam för att min dotter kom med honom då jag kroknade och blev hemma.

Han är en vårdare lilla Ville.
Så snäll och söt, nära och alltid mjuk och fluffig i sin tigrerade päls.

Min mage är favoritplatsen när jag ligger i soffan och vilar

Han är också en tvättare.
Jättenoga med sin egen hygien och han tvättar även mig.

Roar sig ofta med att tvätta min näsa, haka och kinder, då där alltid finns nå små pepplor att ta bort.
En ren peeling får jag om kvällarna.
Passar jag mig inte så tvättar han sönder huden.

Imorse efter vi gått upp och Ville fått sin frukost, jag mitt morgonkaffe, så såg jag en skugga på toaletten.
På toalettstolen....

Där står Ville med överkroppen nere i toastolen och dricker vatten!!

Himmel vad många tankar hann fara igenom mitt huvud innan fattade mig och frågade vad han höll på med.
Han vänder sig om och ser på mig...
Ser du inte mormor? Jag dricker vatten....jättegott!

Hahaha...jag kunde inget annat än skratt för samtidigt som jag petar bort honom från toastolen så hör jag mitt barnbarns röst..

Nonno! Du glömde stänga toalocket!!
Det måste du göra!!

Där fick Nonno för sitt slarv.
Det är tur att jag är noga med min toalettrengöring men det kändes inte så jättefräscht med vetskapen att denna söta tunga, som tvättat mig på näsan hade kanske stunden innan varit i toastolens vatten.

Man lär sig något nytt varje dag:)

Kommer att berätta för mitt lilla barnbarn om Nonnos slarv.

Jag är i stunden så oerhört tacksam över att kunna kliva upp ur sängen.
Gå utan att hålla i väggarna till badrummet.

Ta mig en lång skön dusch och riktigt njuta av den.
Tvätta mitt långa hår och sätta i den balsam som måste i för att få en borste igenom sedan när det är dags att få ordning på stråna.

Allt detta kan jag göra utan att vara helt slut efteråt.

Visst tar det kraft nu med, men jag kan kliva ur badkaret utan att vara rädd för att stå på öronen av matthet i knäna eller spdan yrsel att rummet gungar likt en båt på sjön.

Nu är jag bara medtagen en stund efteråt.
Men då passar jag på att i lugn och ro, torka mitt hår med handduken och hålla mig i övrigt stilla på soffan.

Att vara hindrad i sin vardag utav en hälsa som sviktar, blir bara mer och mer vanligt hos så många människor.

Tänk då dessa människor som lever helt i en funktionsnedsättning, i olika grader för varje individ.

Hur viktigt är det inte för dessa människor att få den hjälp som är nödvändig, för det dagliga livet och möjligheten till ett drägligt liv.

Det är där mitt nya arbete består i bla om jag väljer att ta steget över.

Boendestödjare för människor i vårt samhälle som har funktionsnedsättningar.

Det vill jag jobba med.

I mitt yrke som bussförare och i befattningar jag haft igenom åren som Trafikledare och Personalplanerare, har jag arbetet så nära mina kollegor och medmänniskor.
Det har jag trivts med väldigt bra.

Jag har träffad en strid ström av olika personligheter i mitt dagliga arbete.
Främst då jag körde buss på Västerås Lokaltrafik.
Där visste du aldrig vad som väntade då du stannade på en hållplats och öppnade dörren.
Där lärde jag mig att läsa av människor och där var jag dagligen i kontakt med människor som bar på olika former av funktionsnedsättningar.

För mig en intressant utmaning och min nyfikenhet för den lilla människan väcktes där redan, för många, många år sedan.

Jag vill prova denna del av vår värld.
En värld som så många vänder ryggen till och blundar för idag.
I den stress och hets som präglar vårt liv idag, har dessa människor väldigt svårt att hänga med i tempot.

Kanske kan jag finnas som en stödjande hand i deras vardag.

Kanske kan jag tillföra något i det stora hela....

Nu är det Torsdag morgon och i eftermiddag 2 veckor sedan jag åkte in akut med min hosta, då jag inte längre fick luft längre.

Tiden har gått snabbt.
Framförallt den första veckan, som jag i stort sett sov bort.
Sov i snitt 15 timmar per dygn.
Natten först och sedan i soffan på dagen, i flera omgångar.

Hemsk vecka!
Så ont i luftrören och svalget.
Hemsk hjärtklappning, yrsel och kaos i hjärnan.

Nu känner jag mig annorlunda.
Hostan är tillbaka vissa stunder.
Tar inte Cocillana mer än om det behövs till natten.

Yrseln har minskat men jag är väldigt ostadig ännu.Det medför att mitt liv begränsas oerhört.
Bilkörning är endast möjligt timmarna efter jag sovit nattens sömn.
Sedan ökar yrseln med dagen.

Orken återvänder pyttesakta dag för dag.
Första veckan låg jag ju mestadels.Gick på toa, duschade och fixa mat till mig och Ville.
Sedan var jag slut.

Nu gör jag mera.
Blir rastlös fast jag är så orkeslös.
Irriterad på att krafterna tar slut så snabbt.
Funkar väl till 30% kanske, mot normalt.

Inandet i huvudet är riktigt jobbigt ibland.Främst efter fysisk aktivitet.
Yrseln med som en trogen följeslagare.
Måste nästan vara blodtrycket som spökar då.

Mycket tv tittande blir det.
Prat och kel med Ville.Han vakar inte över mig på samma sätt längre, utan pysslar med sitt.
Det är så skönt att ha honom här.
Slippa vara helt ensam.

Pratar med min bästis i telefon, långa samtal mest varje dag.
Hon fick nu äntligen läkarvård mot sin influensa.
Tur det!
Innan det gick ner och blev lunginflammation för henne.
Älskade vän!
Lider med dig då du varit så sjuk.
Hoppas det nu vänder och du snart är på benen igen.

Pratar mycket i telefon och även på messenger med min älskling.
Han har fullt upp med sitt.
Föräldrarna, jobbet och allt annat runtikring.
Han är en envis, seg man som inte ger upp i första taget när han ger sig in i något.
Håller tummar och tår att hans hälsa håller!!
Även han bränner ljuset i bägge ändor och har gjort det ett bra tag.

Igår tog jag mig faktiskt ut en kort sväng med bilen.
Hittade en matta jag så gärna ville köpa tidigare, men som var för dyr för min plånbok, nu för 200:- på Blocket.
Kände att den var bra och känslan var rätt.
Jättefint skick, som ny.
Från ett rent och prydligt hem.

Bilen hade packis på rutorna och krävde skrapning av rutor en lång stund, innan jag kunde rulla iväg.
Jättetrött i armar och händer.
Satt en stund helt stilla i bilen och vilade, innan jag åkte.

Halt som såpa på vägarna.Vilket gjorde att trafiktempot var väldigt lågt.
Perfekt för mig som inte fixar rusning just nu.
Blir då yr och konstig.

Köpte mattan, handlade på Hemköp och sedan hem.
Ner i soffan en stund innan jag mäktade med att göra något.

Fixade gofrukost.
Sedan var det softa några timmar.Inget annat val, för krafterna fanns inte.

Dagen gick.Småplockade lite härhemma.
Sov en stund.
Mattan pryder sin plats

Jag är så glad när det inte behöver vara dyrt för att få det fint och hemtrevligt.

Älsklingen ringde mig på väg till sitt arbete.
Vad jag längtar efter honom!
Min äldsta dotter hörde av sig och vi pratade en stund om det jobb jag kommer att prova på framöver.

Bokade ett möte med min chef på måndag för att prata om just detta.

Jag är beredd att satsa på att byta branch om det inte inom en snar framtid, blir en struktur och ordning där jag nu jobbar.
Finner mig inte i stress och oro.
Det är livet alldeles för kort för.

Var naturligt trött när kvällen kom och lade mig vid 22 tiden.

Jag beställde lite nya sexiga plagg häromveckan och det var lite annorlunda denna gång.

Jag valde att beställa en storlek större då jag lagt på mig några kilo sedan jag måst sluta med löpträningen i samband med att hostan inte gav sig.
Det var för jobbigt med andningen och hostan var hemsk efter varje pass.

Jag förstår ju att det var syresättningen som inte fungerade i min kropp, just för att jag hostade så ofta och mycket.

Har också tröstätit en del sedan jag blev hemma, snart två veckor, på torsdag närmare bestämt.

Tittar på min kropp i spegeln och tänker till...
Visst är det härligt med en slimmad löparkropp med varje gram på rätt ställe.Jättesnyggt
Men är jag villig att lägga ut på att sträva efter något sådant i det liv jag nu har?..
Mja...tveksamt.

Självklart vill jag inte lägga på mig mängder med kilon som jag måst släpa på i onödan, det är inte intressant.
Men några gör inte mig ett dugg längre.

Jag ser att min kropp har kurvor nu.
Jag är kvinnlig och kläderna sitter snyggt.
Vill ha en underhållsträning och må bra med min kropp.
Träning ger bra ork att leva, en glädje och harmoni inombords.
Gör kroppen fastare och rörligare.

Så detta med att gå upp en storlek känns helt ok.
Jag har ingen strävan längre efter att se ut som jag gjorde när jag var 20 år.
Det är passerat.

Jag har 2 år kvar till jag fyller 60.

Utan träning är jag inte levande, den saken är klar.
Jag mår dåligt nu av att inte träna.
Längtar efter att ge mig ut på promenader som vartefter utökas till powerwalk och sedan jogg och löpträning.
Marathontiden är över.
Min kropp håller inte längre för sådan träning.

Imorgon skall jag ge mig ut och gå en sväng.I ett tempo som funkar för mig nu.
Kroppen har tagit stryk av hostan och även den stress jag utsatt den för under en längre tid.
Träningen måste in men ambitionsnivån har jag redan sänkt.

Det måste inte vara 15 km ett pass :)
Kan räcka med 7-8 eller så

Hursomhelst så gillar jag mina kilon som satt sig på rätta ställena.
Lite för mycket över magen just nu men det kommer jag korrigera.
Jag vill se ut som en kurvig kvinna och njuta av det.

Jag vill självklart vara attraktiv för min älskade.Det är viktigt för mig.

Säkert tjuter kvinnokämpar över mitt utryck när jag resonerar så, men det är min ensak.
Trivs jag i min kropp och min älskling gillar den så är ju ekvationen perfekt.
Eller hur?
Det är ju ändå vi två som har användning för mina kurvor, med de snygga, sexiga plagg jag skaffat och kommer att skaffa mera utav.

Älskar mina underbara nylonstrumpor som jag känner, även kräver lite kurvor.
Snygga, långa och tränade ben gör hela paketet till något jag kan trivas i och må bra.

Natten som gick var hyfsat lugn ifrån drömmar.
Vaknade tidigt och kände hur migränhuvudvärken tryckte bakom ögonen.
Försökte somna om men det gick inte alls.
Bara att gå upp, lätt illamående och se till att få i mig tabletter.

Ville var hungrig lät han mig veta, med hög och bestämd röst.
Serverade honom hans mat och drog mig sedan hopkrupen ner i min säng igen.
Låg och kastade mig fram och åter, kallsvettig och kvidande med migränen dunkande i tinningarna.

Hittade till sist en ställning som fungerade att ligga stilla i.
Illamående började ge vika då jag hade tagit en tablett mot den också.
Somnade utmattad och sov i 4 timmar till.
Vaknade helt groggy, huvudet ömt och svidande.

Ville var jättehungrig igen, mjauade han, så det var bara att stiga upp.
Samtidigt började oväsendet från lägenhetsrenoveringen bakom min vägg.
Ett oljud som jag inte kommer undan någonstans.

Bingo!
Perfekt en dag som denna med migränens efterdyningar i pannan.

Fick i mig frukost.
Pratade med kärestan via messenger.
Det var ett liv utan like från grannlägenheten och till sist tog jag på mig kläder och flydde ner i källaren, för att komma ifrån ljudet.
Trodde jag skulle bli galen av allt slipande och bilande, borrande och smällande, i ett!!

Gick igenom mitt förråd och letade fram julpyntet.
Tog det lugnt med allt och plockade iordning bland kartongerna därnere.
Vilade stundtals.
Gick upp med nån låda till lägenheten.

Benen darrade av ansträngning i trappen.Drack vatten och gick ner igen efter att ha pustat en stund.
Fortsatte greja.
Var så trött och irriterad till sist att jag gav upp.
Kunde ju inte vara i källaren hela tiden.
Bar upp det sista och pustade ut med vattenflaska i handen.
Genomsvettig och darrig.

Herregud vad jag kände mig värdelös!!!
Helt slut av detta lilla.

Duschade och såg till att få i mig kaffe och smörgås.
Efter ett tag slutade oljudet från grannlyan och det blev lugnt.

Jag somnade på soffan av utmattning och sov nästan 2 timmar.
Jösses!!
Vaknade och var alldeles yr.
Piggnade till lite och lagade till mat.
Åt och diskade.

Sedan var det inte mycket som blev gjort.Degade i soffan.
Älsklingen ringde 2 gånger.
Saknar honom fast vi sågs en kort stund igår.

Har nu lagt mig att sova....så trött!

Om inte annat så för pipandets skull :) Det vill jag uppleva!
Mat som säger till när den är klar att ätas.

Älsklingen köpte sig mat till sin rast på jobbet och medans vi talades vid så hörde jag hur det pep.

Förstod inte vad det var för ljud så han berättade att det var maten som berättade att den var lagom varm att ätas :)

Dessutom vällagat, gott och nyttigt

Måste bara prova.

Pipet gillar jag verkligen :)