Gick upp imorse efter att först ha bloggat ur mig det som låg i färskt minne efter natten.

Det märks att hjärnan kör storstädning på nätterna.
Full aktivitet.
Det som städades inatt gav mig en trötthetskänsla hela dagen idag.

Visst har jag bäddat och duschat.
Fixat mat och även målat en pyttekort stund.
Men annars har det inte varit många knop.
Gick ut till sophuset, kollade posten på vägen.Skönt med frisk luft, så jag skall försöka ta en kortare promenad imorgon.

Har mejlat med min chef och beskrivit för henne hur jag uppfattar vårt arbete på depån.
Likaså berättat hur jag mår och vad som görs längs färd då jag är sjukskriven.

Har hostat en del och halsen är väldigt trasig.Gör ont och rösten är påverkad.
Har tagit Cocillana två gånger idag.
Känner det angeläget att allt får läka nu och inte hostas sönder ständigt.

Skrev med min käresta en del också.
Han skulle på möte för tvätthallspersonalen.Ett oerhört viktigt möte kan jag känna och tycka.

Min äldsta dotter lät mig veta att jag har jobb imorgon dag om jag vill.
Det jag är intresserad av är i stort behov utav passande personal.

Jag är väldigt intresserad och så fort jag är på benen igen så kommer jag att prova på arbetet.

En helt annan branch än den jag är i idag.
Något jag funderat på ett tag men inte riktigt vågat ta steget till.

Skriver inget mer om det nu utan det får bli när detta är aktuellt.
Helt klart blir jag inte arbetslös iallafall om jag tar beslutet att lämna det jag har idag.
Jag kan knappast tjäna sämre iallafall.

Är så stolt över min dotter, över att hennes ord väger så tungt vad gäller rekommendationer.
Hon är toppen i sin befattning och älskar sitt arbete.
Hon har själv jobbat sig upp med det intresse hon har och viljan att göra sitt bästa.
Passar i sitt yrke.

Vi får se vad jag tar för beslut:)
Härligt med olika vägval.
Vill jag byta jobb så gör jag det.
Är villig att satsa och prova nytt.

Väntar på att få höra av min kärlek hur mötet gick.
Vilar i soffan och glor på tv med ett halvt öga.

Trött som en gammal boaorm.
Lugn och avslappnad.
Alltså total vila

Söndagen bjöd på en hel del inslag.
Kände mig hyfsad i orken för att göra någonting härhemma.

Pratade med min käresta först en stund när han vaknat, hemma hos sig.Längtar så efter honom!
Han hade fått vilan under natten som han behövde.
Det är bra då det är mycket ikring honom nu, med jobb och allt med skilsmässan, det praktiska och även det känslomässiga.
Inget är enkelt och kräver sin tid.

Sedan bäddade jag rent i sängen.
Jätteskönt att få det gjort då jag svettats där många nätter.
Fräscht och väldoftande.

Vilade kort innan jag själv tog en lång, varm dusch.Också den välbehövlig.
Förberedde en nyttig frukost.Kvarg med katrinplommon och fullkornsflingor.
Lät det stå nån halvtimme innan jag skulle äta den.Den kalla kvargen känns obehaglig i magen direkt från kylen.
Dessutom tycker jag att smakerna framträder bättre när det inte är kallt.

Kaffe till detta sedan i soffan.Nyduschad och fräsch.
Värdesätter de små tingen så oerhört nu när jag går hemma och försöker bygga upp min ork igen.

Denna söndag var det Fars Dag och jag kände hur jag längtade till Lindesberg, till min fars viloplats.
Ville tända ljus och prata lite med honom.
Men nu gick ju inte detta utan jag tände ljus hemma istället, som fick brinna hela dagen.

Pratade vidare med min älskling på messenger och han skulle uppvakta sin far på Fars Dag.
Så skönt att kunna ha en far att gå till, tala med och krama om.
Det har jag inte haft glädjen att göra sedan jag var 12 år gammal.
Då lämnade han jordelivet och lämnade oss i familjen, att ta hand om resten själva, utan honom.

Den sorgen och saknaden försvinner aldrig.
Jag har lärt mig leva med den och omvandlat den till en styrka inom mig istället.

En stund senare, som redan var lunchtid :) då allt jag gör får ta tid nu.
Jag orkar helt enkelt inte jaga på med någonting.
Då bar jag undan i hallen det som stod i vägen för en vägg jag vill måla om.
Tog det jättelugnt!

Fram med färg, roller.
Lade ut tidningar på golvet.Det är bara en liten vägg och en skåpsida med tapet jag inte gillar, som ska bli vit istället.
Började rolla försiktigt och bara efter 5 minuter var jag yr, genomsvettig, darrig och tvingades sitta ner en stund.Det tjöt i huvudet och inade i öronen.
Hann inte långt...
Mina krafter var redan slut.
En vidrig känsla som gör mig ledsen och arg, bedrövad och känslan av värdelöshet knackar på dörren.
Plockade ihop, tvätta roll och pensel.

Sedan blev det soffan.
Låg en stund och bara vilade helt stilla.Lät förtretet glida bort och kom så åter till Gillalägettänket.
Nu är det såhär.
Jag orkar inte mycket, kroppen kräver vila och väggen står kvar.
Det ser ju inte vackert ut men jag få ta en bit till imorgon, eller nästa vecka.När det nu finns möjlighet..

Gjorde iordning god varm soppa och knäckemacka med ost till.
Hällde upp god äppelmust blandat med vatten.
Åt i lugn och ro.Kände hur lite energi återvände.

Vilade, somnade till en kort stund.

Pratade med min bästis i telefon som ligger hemma hos sig i influensan.
Det blev som vanligt ett långt, välbehövligt och givande samtal om allt mellan himmel och jord.

Jag är så glad att vi funnit varann hon och jag.Har aldrig haft en sådan fantastisk vänskap med en kvinna tidigare i mitt liv.
Jag har inte litat på kvinnor efter att jag hade tjejkompisar i ungdomsåren som svek mig så grymt.

Veronica och jag vet precis vart vi har varandra och jag älskar henne för den hon är.
Detta underbara yrväder med sin energi och kämparglöd.
En kvinna precis som jag :) med lika värderingar, tuff bakgrund .Båda är vi självständig individer som vet vad vi vill med livet.
Och det är en hel del vill jag lova!
Ingen av oss är stilla förrän vi ligger knockade som nu, hon i influensa och jag med mitt skräp i kroppen.

Vi behöver varandra i detta livet, även fast vi står på egna ben.
Vi har ett gott utbyte av varann.
Varandras bollplank.
En själssyster :)

Under kvällen gjorde jag inte många knop.Kände mig däst och trött bara.
Bloggade en del och mådde väl inte toppen i själen direkt.
Känner som att jag skulle vilja bort några dagar.Till fullständig tystnad.
Utan några som helst inputs utan bara tystnad, natur och ensamhet.

Tjoade till på facebook om någon visste om någon stuga ute i skogen.
Fick ett svar om en 50-60 mil bort.
Det funkar inte.
Jag har inte möjlighet att köra så långt med yrseln i skallen.
Inte heller ekonomiskt.

Typ 10 mil bort som längst så jag kan ta mig hem om det känns nödvändigt.

Vill inte skärma bort mig från min käresta heller.Vill känna en närhet till honom.

Ska ta och kika om det finns någon stuga att hyra på nån camping i närheten.Vissa har ju vinteröppet och lågsäsongspriser.

Får inte rätta vilan hemma.
Ständiga ljud från grannar som lägger sig likt taggar inne mig.
Dundrande ljudanläggningar och under veckorna pågår ju helrenovering precis vägg i vägg.
De bilar upp betonggolv och det ljudet kommer jag inte undan alls.
Gahh!!
Det är inte att vila i lugn...som jag nu behöver.

Såg på tv och lade mig att sova, trött och lite ledsen.

Fick inatt en brutal väckning.

För min del var den riktigt otäck, då jag väcktes ur en mardröm, där jag var jagad av en hemsk kvinna som ville mig ont.

Vart jag än sprang och gömde mig så hittade hon mig.
På något underligt vis var hon hela tiden i min mobil, så jag hörde allt var hon sade.
Det var inga snälla ord kan jag lova!

Vet inte hur hon hamnade där då min mobil inte ens var på, men det hjälpte inte.

Redan tidigare hade jag drömt om en hemsk bussolycka där föraren var skulden till hela olyckan.
Stress och andra färdvägar än normalt var orsaken.
Missbedömning av avstånd, höjd på bussen och försening.

Förödelsen var fruktansvärd och jag var ledande Trafikförman på plats.

Pjuh!!
Det var tufft.

Sedan kom då drömmen om den här kvinnan som jagade mig.
Jag visste att om hon får tag i mig så dödar hon mig.
Mina tankar hade full panik!
Jag ville inte dö ännu.
Det fanns så mycket kvar att göra.

Ingenstans kom jag undan denna hemska människa och jag sprang så mina lungor hotade sprängas.
Allt gjorde ont och jag behövde hosta, men vågade inte, för då skulle hon höra mig.

Satt på huk bakom en bil då jag hörde hennes hånfulla skratt komma allt närmare.
Min mobil där jag hörde henne också gick inte att tysta.
Jag försökte med alla medel och gömde till sist den i armhålan för att den inte skulle avslöja vart jag var.

Kände hur pulsen bultade i hela kroppen och jag var säker på att tjutandet i mitt huvud hördes överallt.
Plötsligt ser jag hennes ena fot vid sidan av skärmen på bilen och sedan kommer en fruktansvärd krasch!!.....

Det är då jag vaknar.
Skrikande, genomsvettig och pulsen rusande i min kropp.
Slänger mig upp ur sängen och i denna stund kommer jag till sans.

Hela jag skakar av skräck och mitt huvud tjuter...
Jag badar i svett! Nattlinnet är så blött att det klibbar fast vid min kropp och jag går ut i hallen, tänder lampan.

Ser hur Ville katt med hukad kroppshållning, springer mot tvrummet.
Jag ropar efter honom och förstår då att det jag hört i drömmen var någonting hemma hos mig.

Tänder upp och börjar leta.
Hittar ingenting och Ville är försvunnen.Gömmer sig någonstans, så något måste ha gått i kras, annars vore han inte så rädd.

Mina ben bär mig nätt och jämt och jag känner hur yr jag är, på gränsen till svimfärdig.
Ställer mig och lugnar ner mig en stund.
Försöker tränga undan drömmen, skräcken men känner ännu hur jagad jag är.Pulsen går sakterliga ner och jag letar vidare.

Hittar så i hallen en av de vita ljushållare/vaser som Hampus, förra hyresgästen lämnat kvar åt mig.
Den ligger i kras på golvet vid skorna och det är vassa skärvor överallt.
Samlar ihop allt och lockar på Ville samtidigt.

Är mormors lilla kille oskadd eller...
Skärvorna är vassa som knivar då det är tunt glas.
Ställer allt i köket och skräcken tar tag i mig igen.
Tänk om Ville ligger och förblöder någonstans nu...jag måste snabbt hitta honom.
Ropar och letar, försöker hålla mig lugn då jag vet att jag skrämmer honom med min stress.

Går ut i köket och låtsas ta fram mat.
Då kommer han lugnt gående och undrar..När blir det mat?
Tar upp honom och genomsöker han lilla mjuka kropp och kan llugna mig.
Inget fel på min lilla goding :)

Pjuh!!
Vilken lättnad.
Han får lite nattwhiskas och vi pratar om detta med att klättra bland mormors saker.
Att vad som händer när man inte lyssnar.
Han svarar mig med små mjrrjau.

Tar honom i famnen och håller om, pussar och berättar hur mycket han betyder för mig.
Mina ben darrar ännu så vi släcker ner överallt och går isäng.
Ville spinner och mår gott.
Jag lugnar ner mig och efter nån halvtimme somnar vi båda, tätt intill.

Vilken natt!
Fruktansvärda drömmar och sedan denna krasch som länkar in i drömmen.

Ville tyckte säkert inte om de vita ljushållarna/vaserna och gjorde vad han kunde för att få bort dem.
Buskatt!

Jag tycker själv om dem men nu åker bägge i glasåtervinningen då de är så vassa och otäcka.
Vilken tur att varken Ville eller jag själv skar oss på de vassa skärvorna.

Det måste vara mitt mående som skapar dessa stressiga mardrömmar.
Mitt blodtryck måste ha fått sig en riktig skjuts inatt, för jag mår inte bra nu på morgonen.
Har hostat mycket och fått lov att dämpa den med lite Cocillana då jag kände blodsmaken i munnen av att hostan slet sönder min strupe.
Annars har jag inte behövt ta någon hostdämpande på två dygn.

Det försvann minuterna efter och nu sitter jag i sängen med mitt morgonkaffe.
Magmedicinen tagen tidigare redan för att hinna verka innan jag stoppar ner annat i magen.

Ville har fått sin frukost och mår bra efter nattens äventyr.
Tröttare än vanligt kanske och det är förståerligt.
Han blev också jätterädd.

Har ljus tända i sovrummet.Hör hur staden vaknar, denna måndag morgon.

Jag måste ta det lugnt idag för min kropp är inte ok efter natten.
Kommer garanterat att behöva sova något på dagen.
Jag hoppas tjutandet i öronen avtar.
Bara det i sig är stressande.

Nu när jag går hemma och hostan är under kontroll så har jag börjat äta ordentligt.

Lagar iordning själv det jag har i frys och skafferi.

Tidigare när jag for omkring, stressade och hostade ständigt så var maten oviktig.
Stoppade i mig det jag fick tag i och detta innebar att det blev ofta mackor.
Eller ingenting alls då jag kände att äta någonting, triggade hostan.
Sista veckorna var det samma hela tiden.
Så fort jag åt någonting, innebar det en hostattack som höll i sig mellan 5 och 30 minuter.
Sedan var jag helt slut en bra stund efter.

Nu när hostan är under kontroll är det riktigt njutfullt och gott att äta.

Slarvet med maten har gjort att jag gått upp i vikt.
Trist men så är det.

Skulle tro att mina bättre och stabilare matvanor kommer att hjälpa kroppen att hitta en balans.
Hoppas också på att kunna börja röra på mig mera.
Inte träna direkt utan bara ut på promenader.
Känner att jag tappat muskelmassa i mängd.

Idag blev det soppa och knäckebröd med ost.
Jag unnar mig någonting gott till kaffe.
Har egenbakat i frysen och tårtbitar från barnbarnens kalas

Att också sitta och äta i lugn och ro har en stor betydelse.

Känner att något är knas i halsen då jag väldigt lätt sätter i halsen.
Precis som att det inte är riktiga signaler mellan matstrupe och luftvägar.
Som att något ligger öppet...
Svårt att förklara..
Kanske har den långvariga hostan förstört någonting.

Hoppas detta går över med tiden, annars får det bli koll av detta också.

Satt länge igår kväll och pratade med min älskling.
Vi avhandlade mycket som båda funderat över under färd.

Varje stund med honom är så värdefull för mig.
Steg för steg framåt.

Just nu är ju jag inte vid full vigör, på långa vägar.Hinner tänka väldigt mycket då jag befinner mig hemma sjukskriven.
Ensamheten är för mig självvald.
Jag skulle kunna åka hem till nåt av mina barn men jag känner att mina batterier laddas bra härhemma.

Har inte riktigt orken till socialt umgänge.

Tog mig ut igår.
Var till min arbetsplats för att få iväg mitt läkarintyg till chefen.
Det är ju viktigt dokument för företaget att få in.
Hade med mig två burkar pepparkakor till mina kollegor.
Jag vet att det gör gott för själen med lite gottigt på rasten.

Träffade min goa kollega Cissi och vi hade ett bra samtal.
Hon är en härlig, varmhjärtad människa som jag tycker mycket om.
Behövde samtalet och fysiska mötet med henne.
Tack Cissi!

Intyget kom iväg i god ordning till min chef via scanner.
Kändes bra att få det gjort.

Åkte till Lidl och handlade mat hem.
Behövdes en hel del.
Jag är ju lite yr och vinglig, måste ta det lugnt när jag rör mig för att inte trigga yrseln.

Bilkörningen fungerar ok de korta sträckor jag var ut.
Men jag skulle inte ge mig ut frivilligt i större och snabbare trafik än detta.
Inte ännu.
Har inte tagit någon Cocillana på över ett dygn.Trappar ner det för att lägga bort helt med tiden.
Tar bara om jag börjar hosta våldsamt och längre stund.

Ska bli oerhört intressant detta med hostan.Vad beror den på?
Synd bara att jag lät det gå för länge innan jag sökte hjälp.
Kroppen och knoppen hann ta stryk rejält.
Tackar min bästis som fick iväg mig till Akuten när jag var på väg att gå sönder fullständigt.
Hostade blod och kräktes tom innan jag godtog hjälp mot attackerna som bröt ner mig fullständigt.

Jag var ju under utredning tänkte jag och väntade på att komma till fystestet av lungorna.
Det skulle varit på Måndagen och det var Torsdag när jag åkte in.

Min läkare sade att valet av Cocillana inte var direkt bästa lösningen men han förstod hur läkaren i Västerås tänkte.
Bort med hostan snabbt och ner med mig i fullständig vila, sömn, stopp på min framfart helt enkelt.

Tack Veronica för att du var envis.
Du är en kvinna som man inte sätter sig emot hur som helst.
Du såg verkligen mitt bästa där.
Jag hade ju väldigt tungt med andningen och det var lite läskigt.

Min yngsta dotter har verkligen ställt upp för mig och kört mig till läkare, varit hos mig och sett till att jag har det jag behöver hemma.
Har ju haft lite konstigheter för mig med Cocillanan i kroppen.
Stressat upp mitt i natten i tron att jag försovit mig från jobbet och sånt tok.

Nu har jag varit i vila i 10 dagar och det känns i kroppen.
Har sovit väldigt mycket.
Min läkare gillar det att jag sover för det ger kroppen chansen till återhämtning.

Har också lovat mina kära och nära att inte ränna iväg och jobba så fort jag känner mig bättre.
Utredningen skall vara klar och allt iordning innan arbete.
Blodtrycket är inget att leka med.

Jag vet att mycket av det jag bloggar om just nu handlar om mitt mående.
Men den är för mig i focus just nu.
Inte så mycket jag företar mig om dagarna.
Vilar, duschar, äter...gör det som behövs härhemma.

Har inte berättat någonting för min mor eller syster att jag är hemma och dålig.
Finner ingen mening med det.
De har sitt i livet och jag orkar inte med någon av dem just nu, behöver mina krafter själv.
Jag hoppas ingen berättar för dem heller utan låter mig sköta detta på mitt sätt.

I detta som råder nu behöver jag varken medömkan eller samtal med råd och tips om hur och vad.
Jag vill sköta det med min läkare som jag har stort förtroende för.
Jag orkar inte bära andra just nu.

De enda jag vill ha i mitt liv just nu, som finns för mig alltid och som jag försöker finnas för, är mina barn och barnbarn givetvis, samt min älskade och min bästa vän Veronica.

Dem vill jag och kan jag heller inte leva utan.

Hade igår ett givande samtal i telefonen med min äldsta dotter.
Vi pratade framtid och arbete som jag är väldigt intresserad av att prova på.
En helt annan inriktning än det som jag har nu.

Fick via facebook flera pekpinnar från en vän som avråder mig från alla sådana tankar.
Att jag inte mäktar med det då jag engagerar mig för mycket.
Risken för utbrändhet är för stor.

Jag är fullt medveten om detta och det jobb jag skulle ha innebär stort ansvar.
Att gå in i det med en medvetenhet att hålla tillbaka mig själv i engagemanget, är en lösning som måste till.
Välja vart jag lägger min energi samt att lämna arbetet då jag åker hem, även i huvudet.
Min dotter tror på att detta skulle passa mig som handsken.
Jag skulle hitta hem liksom och landa i det jag åtar mig.
Få en struktur i arbetet som jag saknat nu i ett par år.

Den röra och kaos som råder där jag jobbar nu är inte bra för varken mig eller min älskade, som är på samma ställe.
Vi hotas båda av den berömda väggen då vi inte kan säga nej.

Det är något vi båda har ur den finska uppfostran.Att alltid göra vårt bästa, inte ge upp och vara plikttrogen.
Finsk sisu helt enkelt :)
Båda har vi burit en tung börda ända sedan barnben.
Blivit vuxna tidigt och fått kämpa för vår existens.

Sådant ligger djup rotat och går inte att radera bort.
Det gäller att lära sig leva i en medvetenhet.
Känna i tid vart det barkar iväg och kunna säga nej.
Se till att bli lyssnad på.
Där har vi inte riktigt lyckats medger jag.

Båda är vi självständiga i arbetet men behöver ordentliga riktlinjer och en bra ledning för att känna oss trygga.
Ingen orkar arbeta i en stressig röra med ständiga förändringar från dag till dag.
Att inte veta ens hur lång ens arbetsdag blir när man kommer till jobbet.
Vi funkar inte i sådant.

För min del är det stopp med stor röd lykta, som gäller.
Jag kommer inte att tillåta mig stressas mera.Inte heller ställa upp på någonting mera än det jag måste för att utföra min uppgift.
Min goda vilja är bortraderad i denna yrkesroll.
Nu gäller min egen hälsa.

Felet är mitt eget att jag vill hjälpa överallt.Kunna och behärska så mycket jag bara förmår.
Det är slut med det.
Jag är bara en människa.

Det blev inte så många timmars sömn inatt, men vad gör väl det i läget som råder.
Jag sover ju alla möjliga tider på dygnet.När hjärnan känner att det är dags för en vila så tillåter jag den få det.

Tänker på tiden som gått från det jag lämnade Örebro och min dåvarande kärlek.
Han kallade mig för bipolär och det var för mig, då ett främmande ord som jag inte alls var insatt i.

Försökte läsa om hur man är som bipolär.
I mina öron lät det obehagligt då när han lade fram det för mig.

Ska man börja söka diagnoser hos mig som person, så finner man nog en liten grad av det mesta :)

Jag är den jag är och det som sker längs färd i livet får mig att inse mina begränsningar.

Visst är jag bipolär, utan tvekan!

Men den är inte i en sådan grad att jag behöver medicineras.
Jag vill hellre kalla det vid stor livsvilja istället.
Jag vågar vara öppen med vad jag känner och tycker.
Brinner rejält när det är någonting jag tycker är roligt och framför allt, när jag känner att jag kan tillföra någonting till en helhet som känns bra.

En människa som brinner i arbetslivet får bära en stor börda då det förväntas att denne skall brinna ständigt.
Det orkar ingen!
En sådan människa läggs det på mer och mer och jag har jättesvårt att säga nej.
Min arbetsmoral är väldigt hög.

Precis som min kärestas.
Han ger också allt i det han gör och sätter gränser samtidigt.
De gränserna är väldigt svåra för arbetsgivare att ta till sig då man redan insett att denna människa har mycket att leverera.
Det lastas på mer och mer.

När den dagen kommer då denna människa börjar säga ifrån, så är det nästan försent.
Bördan är stor att bära och krafterna tryter snabbt.

Förvånade ögonbryn höjs och frågan ställs varför människan inte längre ställer upp i den omfattning som denne gjort tidigare.

Jag har givit svaret att min kropp inte mäktar med bördan som läggs på mig ständigt.Jag vill inte längre.Jag far illa och måste få min vila.
Får då svaret....men du var ju ledig för fyra dagar sedan...det räcker väl!

Det finns liksom ingen gräns någonstans.

Jag har levererat så mycket under en tid och inte backat för några utmaningar.
Fine...stanna vid det att jag kan och vill mycket.
Men kör inte över min vilja!
Lyssna på mig när jag säger stopp.

När detta körs för långt blir jag till sist arg och kräver att bli lyssnad på.
Då anses jag som besvärlig plötsligt.

Men....du som brukar ställa upp...snälla!

Det är nu för mig en viktig uppgift att dra en gräns i allt.
Jag måste lära mig att inte vara "för duktig"

Min livsglödje, arbetsglöd och viljan att göra rätt för mig, vara delaktig i framåtsträvan, måste jag helt enkelt dämpa.
Bli mera grå som jag själv kallar det.

Jag vill inte sitta så som jag nu gör, med hälsa som vacklar, krafterna slut och hjärnan som en våt svamp.

Livet ska vara bra...inte en enda jävla kamp bara.

Men jag får svårt att vara grå, grå...

Sitter i min säng, klarvaken och jätteorolig för hur min käresta skall palla med denna natt.
Han har fått lov att ersätta mig i tvätthallen då jag inte är arbetsför.

Med en mängd av extra arbetsuppgifter, vilket innebär att natten blir lång och tung för honom.
Beordrad övertid helt enkelt.
Allt han planerat privat i helgen ikullkastas då det jobb han egentligen skulle gjort i hallen inte alls skulle tagit så lång tid.

För min egen del blev dagen en överraskning som hette duga.

Ringde ju min Vårdcentral tidigt på morgonen och fick en telefontid.
Jag mådde riktigt dåligt.
Yr och matt, hjärtklappning och på gränsen till ångest, just pga att jag mår dåligt.

Fick en läkartid tilldelad då det jag berättade för sköterskan inte alls togs emot med annat än stort allvar och oro.

Min yngsta dotter och hundarna kom över, vi åt frukost innan vi så for till Vårdcentralen i Surahammar som jag har min läkare.

Hon släppte av mig där och jag betalade, satte mig och väntade.
Hade hoppats på att få ett par dagars vila till av min läkare för återhämtning.

Det blev ett långt samtal.
Han såg hur utmattad och slut jag var.
Betättade och besöket förra torsdagen på jourmottagningen.Han blev illa berörd av hur hemsk hostan varit och att jag måst ta så kraftig hostmedicin för att få stopp på eländet.

Vi pratade yrsel, mattheten, avsaknaden av ork och alla mina timmar av sömn i nästan medvetslöshet.
Blodtrycket mättes och det var högt
170/110
Han mätte om en stund senare
165/110
Undertrycket var det mest oroande.

Den 23/11 har jag fystest av lungorna och 1/12 ultraljud av hjärtat.
Mitt blodvärde ligger för högt.
För stor koncentration av röda blodkroppar.
Inget alarmerande men i beaktande då jag mår som jag gör.

En hel del av mina otrevliga symtom satte han som biverkningar av Cocillanan, som jag ändå trappat ner rejält.
Vi pratade länge och han vill inte att jag ens skall tänka på arbete de närmaste veckorna.
Han ville sjukskriva mig i 4 veckor till att börja med, så min kropp får vila och läka efter den stress den utsatts för, av hostan jag burit så länge.

Den har slitit ner mig både fysiskt men också psykiskt.
Kroppen har stundtals lidit av syrenrist helt enkelt, förklarade han på ett bra sätt så jag förstod.

Sedan att jag pressat den hårt med dålig vila/återhämtning under tuffa jobbperioder har gjort allt värre.
När jag körde i Uppsala och knappt hann hem och sova innan nästa pass började.
Det var katastrofalt för min hälsa.

Nattkörningarna då jag fick 2-3 timmars sömn varje dygn var helt galet fel.
Det försökte jag få planeringen att förstå, att min kropp kraschar snart av denna misshandel.
Jag fick lov att bli arg innan jag togs på allvar då.
Gick på sömnmedel i 5 dygn för att återfå normal sömnrytm.
I detta sedan även hostan.

Sakta men säkert har min kropp tagit så mycket stryk att jag nu sitter här och har alla dessa symptom på utmattning i mitt knä.

Nådastöten blev tvätthallen.
Stressen, tyngden av jobbet och tvättmedlet, fukten i hallen och fruktansvärd hosta på det.
En oro, stress och total slutkördhet av mina krafter, natt efter natt.

Jag mäktade inte med mera utan kroppen sade stopp, nu räcker det!
Hade jag haft min normala fysik och det inte varit sån stress och kaos i jobbet så hade jag fixat det.
Men en hel vecka åt gången blev för mycket för mig.

Nån dag då och då hade funkat.
Jag hade valet att säga nej men när frågan ställs på ett sätt som gör att jag känner mig skyldig att utföra uppdraget, då jag gått med på att vara reserv i hallen.
Och att ingen annan fanns att tillgå just då, så blev det som det blev.
Naiv och plikttrogen som jag är.
Vill alltid göra mitt bästa, oavsett hur jag mår eller orkar.

Min egen dumhet alltihopa att jag mår som jag gör nu.
Jag har pressat mig för hårt och funnit mig i allt som lagts på mig.

Kan inte skylla på någon annan.
Jag har den ständiga viljan att lära mig nya saker, vara kunning och oberoende.
Kunna flexa mellan olika uppgifter.
Det trivs jag med.
Men inte under den tidspress och hets som råder hela tiden.
Utföra mycket utan att det får kosta tid.

Inget hållbart koncept, det är nog alla medvetna om, även ett lojalt dumhuvud som jag.

Så jag är sjukskriven med Vila som recept just nu.
Vila, vila och inte tänka på jobb.
Inte bära problem som inte är mina.

Jag kommer att få en utrustning kopplad till min kropp snart som kommer att mäta mitt blodtryck 24 timmar för att se hur det ligger i vila och hemma i dagliga livet.

Läkaren tror att trycket beror på stress i kroppen.

Jag kommer att göra precis allt han vill att jag skall göra för att bli bra så snart som möjligt.
Just nu är det bara att gilla läget.
Stänga ute missnöjet över att jag inte är arbetsför.

Jag är en allvarlig trafikfara och jag kommer heller inte att köra min egen bil förrän yrseln är över.

När alla dessa tester gjorts på mig så bär det ner i magen på mig med kamera för att se hur det ser ut där, vart hostan kommer sig av.
Först utesluts lungor och hjärta innan det görs.
En sak i taget och i detta måste jag vara i vila, inte leva i stress och tidshets.

Blodtrycket måste ner, blodet bli tunnare och sedan kan jag smått börja leva normalt igen.
Kroppen måste läka efter all hosta och utredas vart den kommer ifrån.

Jag har en underbar läkare som verkligen gör det han kan för att hjälpa mig.
Han såg på mig lite uppgivet under besöket och påminde mig om att han ville sjukskriva mig tidigare, men att jag sade ifrån.

Ja, han hade rätt!
Jag skulle lyssnat på honom, inte bara jobbat vidare.
Envis som jag är så ger jag mig inte förrän jag måste, vad gäller min egen förmåga.

Jag är inte 20 längre utan faktiskt 50+
Snart 60.
Bara att inse fakta.
I med handbromsen och lugnare tempo i arbetslivet.

Privat är det inget problem.
Där har jag redan lagt energitjuvarna åt sidan.
För mig gäller min familj, min älskade och min bästis.
Inga andra!

Struktur i arbetslivet gäller.

Kan bara tillägga att jag inte kommer att vara kvar på företaget länge till efter allt som hänt.
Inget blev som jag trott och tänkt mig.

Det enda som hände var byte från ett kaos till ett annat inom samma yrke.

Detta rätar jag till så fort min hälsa tillåter detta.
Ansökningar ligger redan inne på flera ställen.

Kan avslöja att det inte är bussar det handlar om....

Under hela den tid som Ville katt varit här hos mig, så har han vaktat mig.

Han följer efter mig ut i köket.
Likaså på toa, sitter på golvet bredvid eller uppe i handfatet så han är riktigt nära mitt ansikte.
Han studerar mig ständigt.
Iaktar mig för att genast rycka ut om jag behöver honom.

Så fort jag suckar till eller kvider av smärta så är han tätt intill.
Lägger sig emot mig och värmer om jag fryser och svalkar om jag är svettig.

Det är inte långa stunder han lämnar min sida.
Han sover sedan tungt hela nätterna, såvida jag inte är vaken och mår dåligt, då vaktar han igen.

Han sover alldeles fast i mig på natten så han ändå har kollen hur jag mår.
Helt otrolig kille!

Igår kväll när jag kände mig nedstämd och ledsen så lade han sig på min bröstkorg och tvättade hela ansiktet på mig.
Började med näsa och hakan, sedan fortsatte han, lugnt och metodiskt blev jag tvättad.
Det var som meditation för mig...
Jag slappnade av och kände mig inte ledsen mera.

Pratade med min älskade i telefon inatt när jag hade svårt att sova, då jag visste att han var ute i det läskiga väglaget.
Märks att han känner en oro för mig då jag inte blir pigg.
Han är ju van att ha mig glad som en lärka, med full fart ständigt.
Visst är jag trött om kvällarna efter långa, intensiva arbetsdagar, men inte såhär.

Berättade att Ville tar hand om mig och han tyckte det var bra att jag har Ville här.
Att vara ensam länge är ingen bra lösning.
Definitivt inte om man inte har ork till någonting.

Ville satt en stund igår på köpmandisken i matrummet och tittade på urnorna med Tittis och Lovans aska.
Jag berättade för honom vilka som var där och han hoppade ner, strök sig mot mina ben och ville upp till mig.
En stund av tröst och värme.

Han är helt otrolig.